”Men sluta sura, det där är ju bara något man säger!”
Är det någon känsla som jag hatar så är det att känna mig lättkränkt. Som en pryd gammal dam utan känsla för humor.
För en tid sen sa någon till mig att jag måste sluta se orättvisor i precis allting. Jag kände mig dum, liten och liksom …chockad? För shit alltså. Här gick ju jag omkring och tänkte precis tvärtom; att när ska egentligen människor öppna ögonen och sluta blunda?
Det är en lätt väg att gå, det här med att vifta bort människors åsikter som lättkränkta eller problemsökande. På så sätt slipper en ju att rannsaka sig själv.
Låt säga att en rasifierad person säger till mig att hon inte tycker det är okej att jag tar på hennes hår. En annan person tar illa upp av ett skämt jag drog som anspelade på våldtäkt.
Att kalla personerna lättkränkta är helt enkelt ett sätt att avsäga sig allt ansvar och flytta fokus på att de andra har fel, inte jag.
Och det är ju skönt. För att rannsaka sig själv är jobbigt. Att inse sig ha fel, behöva tänka, ompröva sin moral och ändra sig.
För vad är alternativet? Att låta världen fortgå som den alltid gjort? Där rasifierade ses som exotiskt allmängods, har svårare att få jobb, bostad och mördas på helt rasistiska grunder. Ett samhälle där våldtäktskultur fortsätter vara något som finns i skojiga skämt, låtar och till och med i rättväsendet. Våldtagen? Ha! Ha! Skulle inte tro det! Han fattade ju inte! Sex är kul! Speciellt när frugan ännu en gång klagat på huvudvärk! Jajamensan då ska hon få va hon tål!
Att reagera på orättvisor är aldrig att vara lättkränkt – tvärtom handlar det helt enkelt om att kunna lägga ihop två och två.
Att fundera på vad det innebär att det till 80% är manliga akter på festivaler? Kan det t.ex. få konsekvenser i form av brist på kvinnliga förebilder i musik? Gör det någonting med hur vi ser på vilka som kan utöva musik och inte?
Eller vad innebär det att jag som vit kvinna tar mig rätten att röra och se på svarta människors hår som något crazy och spännande? Vad säger det om vad som är norm och inte norm? Och vad får DET för betydan i andra områden?
Och vad gör det med samhällets syn på sexuella övergrepp om det är något vi skämtar och sjunger om i tokiga låtar innan snapsen på jul?
Jag är inte lättkränkt. Däremot känner jag mig ofta som en jävla hycklare. Som någon som dessvärre allt för ofta gör valet att blunda för massa orättvisor, knyta näven i fickan och knipa näbb. För att jag orkar inte alltid säga till, diskutera eller förstöra stämningar. För att jag orkar inte få min person förminskad till något jag inte är.
