En onsdagskväll för två veckor sedan ringde pappa. Det var det vanliga på-väg-hem-från-jobbet-så-jag-passar-på-att-ringa-mina-barn-samtalet som jag får ungefär alla vardagar i veckan. Från en telefon på en landsväg mellan Sundsvall och huset utanför Matfors berättade han något som jag tänkt på sedan dess. Han förklarade hur han den senaste tiden fått flera, för honom nya, insikter om kvinnoförtryck, sexism och feminism – något han konstaterade var min förtjänst.

Att få vara den som lär min pappa något viktigt känns stort, speciellt eftersom det i hela mitt liv har varit precis tvärtom. Har det inte handlat om algebra eller politik så har det varit existentiella frågor och livet i stort som pappa och jag pratat om. Storögt har jag lyssnat och ställt frågor som alltid fått ett svar. Min kloka pappa har varit mitt alldeles egna Google.

Men inte ens Google har alla svaren och extra svårt är det kanske om det dessutom är fött på 50-talet och saknar snippa.

Jag vet att pappa inte är ensam om att ha levt ett långt liv utan att på riktigt förstå vad en ”könsmaktsordning” faktiskt innebär. Och jag vet att det inte är av ondo. Jag vet att många ryggar tillbaka av begrepp som ”feminism”, ”patriarkat” eller ”genus”. Men jag vet också att de flesta normalt funtade människor säger sig vilja ha ett ”jämställt samhälle”. Ändå är vi långt ifrån det, varför?

Kanske ligger en del av svaret i just min pappa. Jag har tänkt mycket på hur den klokaste människan jag känner kan ha undgått en av de viktigaste frågorna jag vet. Kanske ligger svaret i att han som vit heterosexuell halvrik man har en helt annan utgångspunkt än mig. Världen vi alla lever i är skapad av och för sådana som honom, och i den världen är jag ofta undantaget. En värld han sällan behöver ifrågasätta eftersom det inte är han som riskerar att tjäna mindre på grund av sitt kön, inte han som är livrädd för att gå ensam i mörkret, inte han som lägger ner timmar på att övertyga sig själv om att hans utseende duger och det är inte han som aldrig vågar starta en diskussion i ett rum fullt av män, rädd för att behöva utstå otaliga härskartekniker.

Samtidigt är det inte heller han som sover på jordgolv i Kenya, men ändå har han ett fadderbarn där.

Till skillnad från barnfattigdomen så är kanske jämställdhetsfrågan mellan könen mer subtil och orättvisorna är inte lika greppbara som tidigare. Nu när kvinnor i Sverige faktiskt får rösta, göra abort, har några chefspositioner och till och med får kommentera fotboll(!) så vad mer kan vi begära ..?

Om än lite sent i livet insåg min pappa att det fanns mer att begära. Mycket mer. Och förutom en benhård struktur som värderar oss olika beroende av kön fann han också sin egen del i detta.

Ett sent feministiskt uppvaknande är bättre än inget alls, och kanske allra viktigast är det feministiska uppvaknandet hos alla vita rika heterosexuella män där ute. Och behöver ni hjälp med att förstå och komma in i den feministiska kampen vet jag en man från en telefon på en landsväg utanför Sundsvall som gärna hjälper till.