– Plingplong
Jag flyger ner för trappan, svänger mig hastigt i ledstången och kastar mig mot ytterdörren. Det är skärtorsdag, året är 1998 och stunden jag har väntat på i flera dagar tillbaka är äntligen här. Så typiskt bara att det ringde på dörrklockan PRECIS då jag gått upp på övervåningen.
När jag lägger mina händer mot dörrhandtaget är det med hjärtat hårt dunkandes innanför skinnet. Jag gör mig beredd och sliter upp dörren. Där står han. Påsktuppen. Helt i porslin, med sin röda ståtliga kam, blanka vita kropp och ett par mörka små ögon som möter mina. Framför tuppen ligger tre stora påskägg. Med mina ögon fästa på tuppen blir jag snabbt undanknuffad av mina storasyskon som hafsar åt sig påskäggen. Men det gör inget. För mig handlar det aldrig om äggen, det handlar om tuppen.
Den där tuppen som VARJE år lyckades ta sig ut på vår farstu, nå upp till dörrklockan och sedan leverera tre ägg innehållandes precis det godis jag och mina syskon önskat oss. Hur var det möjligt?
Jag visste sedan länge att pappa hade något med tuppen att göra. Det var han som haussade upp tuppens ankomst, som stressade oss ungar med att ”nu är det nära”, det var han som pekade ut genom fönstren och gastade om ”flygande tuppar” där ute.
Och det var jag som trodde honom. Eller? År 1998 var jag 10 år och förhoppningsvis så pass normalbegåvad att jag redan då förstod att tuppen i porslin inte på egen hand shoppade påskägg på Ica Matfors, fraktade dem till vår by två mil därifrån, plingade på dörren och därefter förvandlades till porslin. Men ändå var jag den första som kastade mig mot dörren. Pappa hade skapat en myt kring påsken och dess tupp som varje år överraskade på farstukvisten. När klasskamrater och kompisar berättade om sina gulliga (mesiga) påskharar, imponerade jag med den mystiske tuppen.
Under årens lopp försökte jag syna bluffen. Men mamma och pappa höll alltid masken och vägrade ge med sig. Jag spenderade hela skärtorsdagar åt att vakta ytterdörren, mina föräldrar och andra misstänka, men aldrig någonsin fick jag se någon smyga ut genom dörren och faktiskt placera ut påsktuppen? Ändå stod han där. Varje år. Påsktuppen fanns och det var ingenting jag kunde göra åt det.
– Plingplong
Det är skärtorsdag. Året är nu 2014. Jag rusar mot dörren och kastar mig på dörrhandtaget, tar ett djupt andetag och öppnar. De mörka små ögonen stirrar mot mig, jag studerar den blänkande kroppen och röd kammen – allt helt i porslin. Mina små syskonbarn springer om mig och river i högen av påskägg. Jag står stilla kvar och viskar tyst för mig själv ”så… vi möts igen…”.
