Här ligger en människa som på flera sätt mår som en jävla skithög. Orkar inte gå in på detaljer mer än att livet känns fantastiskt jobbigt just nu. Men som Krunegård säger så är det väl så att.. ”det är först när man ger upp som det blir nåt nytt”. Det stämmer ju så väl.

Att ge upp kan ibland vara att våga släppa fram. Att sluta vara instängd i sitt huvud, att sluta skjuta upp framför sig och att våga falla. Det är väl det jag gör nu, faller alltså. Men förhoppningsvis landar jag mjukt. 

Stort tack för alla era hjärtan och fina ord, för vet ni; det hjälper verkligen. Att ni liksom lovar att allt ska bli bra. Som det var så skönt när mamma och pappa sa när man var barn.