Under den otroligt osmakliga rubriken ”FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT” skriver tidningen Hänt Extra om en känd tv-man som är anklagad för ett övergrepp på en känd kvinna. Redaktionen är ”konfundersam” över detta när de vet vem mannen är eftersom han är snygg och kan få ”unga tjejer på rygg”.

Det här med att snygga män inte kan begå övergrepp eller våldta. Det här med att det alltid är närmare att anklaga en kvinna för att ljuga om övergrepp än att tro att en ”bra kille” kan begå övergrepp. Det här med att leva i en våldtäktskultur som ständigt accepterar mäns tillgång till kvinnors kroppar.

Det står mig upp i halsen. Tycker att Hänt Extra ska googla ”slutshaming” och ”våldtäktskultur” för en större förståelse för hur den här typen av attityd är en del i att kvinnor blir våldtagna och våldtäktsmän går fria.

På så många sätt älskar jag Internet. Det är fritt (nåja), lättillgängligt, ger alltid svar och många människor får en röst de kanske aldrig hade haft annars. Nackdelarna är väl ungefär desamma som fördelarna – när de missbrukas, används av personer som förtrycker, hotar och hatar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa om 45-åringen som utnyttjat ett dussintal flickor i åldrarna 11-14 år över Internet. Han har hotat, filmat och fotat när de har klätt av sig, för att sedan hota med att sprida materialet. Skicka bilderna och filmerna till en lärare. En tränare. En förälder.

Idag kom också nyheten om att ännu ett Instagramkonto har skapats med syftet att publicera nakenbilder på unga tjejer och skriva vilka horor de är som legat med ”halva stan” osv.

Det här händer nästan uteslutande flickor. Eftersom det värsta som kan hända en flicka är att omvärlden får reda på att hon på något sätt har en sexualitet. Gränsen är ständigt hårfin mellan att vara en ”snygg tjej med sex appeal men mycket värdighet” och en ”jävla hora”. Bara ett litet rykte i från. Ett litet ”snedsteg”. Flickorna känner det här, jag själv har känt det här, rädslan för att bli en hora kan bli så stark att döden känns mer smärtfritt. Som hos en av flickorna som 45-åringen hotat, där blev beslutet att kliva framför ett tåg och ta livet av sig ett rimligare alternativ än att omvärlden skulle få ta del av en liten bit av hennes sexualitet, oavsett om den var frivillig eller påtvingad.

Och kanske är det frivilliga värre? Att av egen vilja klä av sig framför kameran, röra sig själv eller skriva snuskiga meddelanden av egen lust. Där är du försvarslös på ett annat sätt. Då blir du en slags ”hora” på riktigt och inte bara ett oskyldigt offer som blivit tvingad. Eftersom omvärlden ständigt påminner om att en bra flicka, en fin flicka, en duktig flicka inte har någon sexualitet på det sättet. Medan föreställningarna om killarna på andra sidan skärmen aldrig handlar om att de är horor, hur unga de än är. 

Det är inte heller för att hänga ut tonårspojkar som ”horor eller ”orrar” som Instagramkonton startar. De är inte pojkarna som får skuld när de ligger runt. Det är alltid flickorna som ska skämmas i den här världen. Skambeläggning av tjejers sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, men skillnaden är just Internet. För Internet är långt ifrån en värld fri från patriarkala strukturer, tvärtom har patriarkala strukturer som just skuldbeläggning av tjejers sexualitet blivit lättare att utföra på Internet, och i allt större grad. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är densamma.

När jag följer offentliga diskussioner från krönikörer, debattörer och journalister tycker jag mig ofta kunna läsa om att lagastiftningar borde ändras, pojkarna och männen borde skämmas och en övergripande attityd om att det är synd om de stackars flickorna som tvingats till detta.

Men frågan är om den sistnämnda attityden stjälper mer än den hjälper?

Självklart är det synd om flickorna och många blir tvingade att klä av sig på olika vidriga psykologiska och fysiska sätt. Men det framförallt är det synd om flickorna av en annan anledningen än den som debattörerna ofta syftar på – den att flickor över hela världen aldrig äger sin egen sexualitet. De får inte vara kåta, råa, grupponanera, ligga runt, följa sin lust, och SAMTIDIGT bli behandlade med respekt och aktning. Antingen är flickan en hora, eller så är hon ett tvingat offer.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på ett Instagramkonto eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin vara en hora. 

Det går inte återuppliva de många flickor som tagit sitt liv på grund av den här skuldbeläggningen, men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Vi måste uppmärksamma och ifrågasätta skuldbeläggandet och ge alla flickor den sexualitet de har rätt till.