I princip varje dag lagar jag mat till barnen, och ungefär lika ofta ratar de vad som finns på tallrikarna. Så har det varit i alla år sedan de började äta. Jag lagar mat – och de ratar den.
Det enda som har dugit hittills är: bröstet.
Men inte ens det dög för den yngsta nu när jag tänker efter. Han bara spottade ut och skrek. Han skrek hellre än att äta från mina bröst, ja, så var det. Jag kommer ihåg nu. Fyfan.
Ena delen av mig säger: Förr eller senare äter de! Inga barn svälter sig frivilligt! Is i magen Sonja, is i magen.
Andra delen av mig tänker: NI SKA FAN ÄTA, FAN NI KOMMER DÖ OM NI INTE ÄTER HÄR TA EN SMÖRGÅS IAF.
Sen det här förtoftliga ”tipset” att bara laga mat som de tycker om. Ja det kan jag tänka mig funkar för barn som tycker om nån jävla mat. Så är inte fallet hos oss. Hittar jag nånting de äter blir jag helt till mig, hjärtat fladdrar och jag känner mig som pånyttfödd. Men så nästa gång när jag gör exakt samma mat – så äter de den inte.
Sen kanske nån säger att de ”känner av förväntningarna” från mig och därför inte kan slappna av och äta. Nä. Det tror inte jag. Jag tror att de bara ogillar mat rent allmänt.
Jag tror att de inte vill äta. Att det är så enkelt. Min mat är det då fan inget fel på. Den är jättebra. Nyttig och fin på alla sätt och vis. De bästa råvarorna och tillagat från grunden. Det är de som saknar känsla för kvalitet.
Jag var själv ett sånt där barn. Jag tyckte knappt om nån mat och åt bara ibland. Ibland tuggade jag till maten låg grå i munnen på mig men jag kunde inte förmå mig själv att svälja. Mamma blev mkt störd av detta. Men inte fick det mig att äta mer eller mindre för det. Hennes irritationsblandade oro ledde mest till att jag fick sitta skitlänge vid matbordet ”till jag ätit klart”. Mat var ett jobbigt avbrott på leken, och så känner jag nog än idag. Jag är ingen ”livsnjutare” på det sättet.
Så vad jag kommer fram till nu efter att ha skrivit detta inlägg är att att mina barn är som jag och att jag nu anar hur mamma måste ha känt. Stackarn.
gggaaaahhh vad detta känns igen! Speciellt det där med att inte hitta nån mat som alltid funkar. Trodde bara det var mitt barn som funkade så, för alla verkar så vansinnigt förvånade över att man inte kan presentera nån enda maträtt som ALLTID går hem.
Jag tror också att mitt barn inte är så intresserat av mat. Att släppa förväntningarna och slappna av kommer inte göra mitt barn mer matintresserat, men omvänt riskerar måltiderna att flippa totalt om jag börjar visa min oro och försöka truga eller pressa. Så jag kämpar med att låta bli :-) men när barnet dessutom är litet och underviktigt är det inte helt lätt.
Jag måste erkänna att jag sätter oftast ungen framför TV:n eller datorn när hon (fyraochetthalvt) ska äta. Då sitter hon still ett tag, och kan få i sig en del, liksom av misstag. Dock bara vissa rätter…
Hahaha, mina ungar sa en gång, när jag var less på att de aldrig ville äta det jag lagade: ”Men mamma, du VET ju att vi inte gillar din mat…” Nä, men prinskorv och mamma scans köttbullar, de slukar ni, era otacksamma små…
När jag var liten tuggade jag också maten grå. Tuggade och tuggade. Speciellt om det var kött, det kunde man ju tugga i en halv evighet. Jag satt alltid kvar sist vid matbordet för jag åt ju aldrig upp. Gick ner i vikt gjorde jag också. När jag var fem opererade jag bort halsmandlarna och kunde helt plötsligt SVÄLJA! Det hade varit för lite plats att jag helt enkelt inte fick i mig maten. Oj vilken skillnad det blev. Nu älskar jag mat. :P