Har råkat på en lättare förkylning. Och med lättare menar jag tung i små mått. Har dåsat omkring lite som i en dröm senaste dagarna, ljud känns långt borta och vardagen känns ungefär som en dröm. 

Men så har jag läst på flertalet helt seriösa ställen att livet är blott en illusion så då är jag inte fullkomligt ute och cyklar med overklighetskänslorna i alla fall. 

Ibland, även när jag är frisk, tycker jag att det känns som att världen gungar. Det är i och för sig bara när jag joggar. Men då känns det i alla fall som att hela världe gungar under fötterna som en stor bildduk. Usch jag avskyr att jogga. När jag springer får jag känslan av att jag ska börja blöda ur ansiktet. Tacka vet jag yoga. Det gör jag varje dag numer fast nu har jag inte gjort det på två dagar för jag vill mest bara vila och spruta nässpray i näshålen.

Oj! Nu pratade min son i sömnen. Han sa ”apapapapapap” lite som att han ville uppmana nån som gick på en klippkant att vara lite försiktig så att den inte ramlar ner och bryter ryggen. Undra om han tänker att han befinner sig i en illusion i dubbel bemärkelse. Som en dröm i en dröm.

Nä varför skulle han tänka så. Lana Del Rey tänker säkert så men jag tror knappast min sjuåring gör det. 

Dags för mig att sova. Hade egentligen tänkt lägga upp min senaste radiokrönika hos p4 västerbotten men hittar den inte. Så det får bli nån annan gång.