Igår var det lugnare väder så vi drog till en utställning om samer på Världskulturmuséet. 

Jag kommer ju från samiskt landområde men vet ändå väldigt lite om den samiska kulturen, trots att den funnits runt omkring mig i hela min uppväxt. Så hur lite vet människor som inte bor där? I byn där jag växte upp fanns en gammal sameskola men jag minns bara vagt vad de vuxna berättade om den. 

När jag var liten brukade jag och min kompis åka till en liten timmerstuga som hennes familj ägde i gamm-Hacksjön. Dit tog vi oss genom att hennes föräldrar först skjutsade oss med bil genom skogarna och sen tog vi en roddbåt och rodde över en sjö. På andra sidan sjön, vid en tjärn, låg stugan. Längre in i skogen fanns en grop. Det var gropen efter en mördad same som begravts där, berättade min kompis. ”Folk ville ha hans mark så dom mördade honom”. 

Jag vet inte om det var sant det hon sa men det är i alla fall sant att det fanns en fyrkantig, mossig grop i närheten av stugan. 

Och så var min gammelmorfar same. Om honom vet jag väldigt lite. Min mormor hade ett jättesuddigt fotografi av honom på väggen, mycket mer än så har jag inte efter honom (förutom en och annan gen antar jag, vilket ju inte är så lite i och för sig). 

På rasbiologiska institutet i Uppsala har man försökt pussla ihop olika skelettdelar från arkiven för att kunna sända resterna av kropparna till begravning. ”Är det bra?” frågade ena barnet förbryllat.

Här har vi en persons kläder. 

Det var en vemodig utställning och konstverken innehöll mycket smärta. ”Historien upprepar sig hela tiden, det är ingen skillnad i dag mot hur det varit” säger Anders Sunna.