Jag går i seriösa steriliseringstankar just nu vilket medför att jag tänker rätt mycket på graviditet, barn och föräldraskap. Jag trivdes inte så bra med att agera småbarnsförälder. Att ha små barn har nog varit det svåraste och tråkigaste som jag någonsin har upplevt. Så därför är jag helt säker på att jag inte vill uppleva fler småbarnstider någonsin igen.

Jag är så oerhört lättad att det är över. Varje dag som jag ser mina barn, den yngsta sju år gammal, så drar jag en lättnadens suck. Så tur! De är inte treåringar i dag heller! *konfetti*

Bara vetskapen om att jag har lämnat småbarnslivet bakom mig höjer livskvaliteten. Bara det faktum att jag inte behöver byta blöjor, ta på varenda jävla plagg som behövs både inom- och utomhus, jaga barn som planlöst springer iväg, att jag inte behöver ligga vaken hos dem halva nätterna för jämnan, och så vidare, gör mig glad. 

Men ändå undrar jag: hur hade det varit att föda en bebis idag?

Svaret jag kommer fram till är: Mycket skulle ha varit annorlunda.

Jag fick mina barn när jag var 20 respektive 22 år gammal. Jag har således fått mogna och växa väldigt mycket sida vid sida och tillsammans med barnen. Jag är inte öm och omhändertagande ”av naturen” så det är något som jag har fått lära mig i mångt och mycket, och som jag därför nu behärskar bättre än för nio år sen.

Jag tror att det skulle gå betydligt bättre att ha ett småbarn idag. Jag står på en annan plats i livet nu. Som en naturlig följd av att ha umgåtts med mig själv i ytterligare nio år så känner jag mig själv bättre. 

Något barnen som jag har redan har får njuta av, eller vad man ska kalla det. Shit vad jag inte vill ha fler barn.