Hittade den här gamla bilden på mina barn.

Den är nog från 2009. Det var tiden då vi hade en cykelvagn som vi använde som färdmedel till ungefär alla ställen där vi behövde vara. Jag tror aldrig att jag har varit mer fit i hela mitt liv.

Jag blir alldeles tårögd när jag ser bilden. Mina vackra barn har blivit så stora nu. De är alldeles för stora för någon cykelvagn och dessutom cyklar de alldeles utmärkt för egen maskin. 

Idag bakade de chokladbollar och när jag frågade om jag fick smaka sa de ”men sa vi inte att vi gör dem till dig? Tror du inte att du får smaka då eller?”. De måttade med precision och stod vid köksbänken och småpratade och skrattade medan jag gjorde saker för mig själv. De ville inte att jag skulle störa. 

När de kom hem från skolan idag sa de att jag luktar som japanska körsbärsäpplen. Ena barnet har fått en bodylotion som doftar just japanska körsbärsäpplen (eller egentligen japanese cherry blossom) och hon säger att det luktar som jag gör. Jag vet inte om det är sant men när hon höjde sin insmorda arm mot sin bror och han höll med så smälte jag nästan ihop till en liten pulserande geléhög på golvet av glädje, för hade de inte sagt nåt hade jag gissat att jag luktar mens och tagel.

Jag vet inte om det är PMSen eller något annat men jag blir alldeles gråtig. Och rädd. Det är läskigt att vara förälder. 

Idag är det nio år sen som denna bild togs: 

Det har alltså varit min förstföddas födelsedag. 

Minns när jag skulle föda henne. Hur ont jag tyckte att det gjorde. Tid och rum upphörde (jag såg ingenting, jag svävade fritt i mörker) och jag trodde på allvar att jag hamnat i helvetet. Jag minns att jag blev chockad över hur fruktansvärt hemskt helvetet var. Det var värre än min värsta fantasi. 

Men nånstans i helvetet kom ljuset. Det kom till mig och jag förstod att jag inte var ensam . ”Se in i ljuset och du kommer få svar på alla frågor” var det någon som sa, typ telepatiskt? För vi hade inga kroppar. Jag såg in i ljuset, och mycket riktigt fick jag svar på alla frågor som någonsinn ställts. Jag minns att jag skrattade ”inombords” (hade som sagt ingen kropp). Svaret på alla frågor var så vansinnigt komiskt minns jag att jag tyckte. Det var så enkelt att minsta småbarn kan förstå det. Ändå fattar ingen! 

Efter jag vaknat till kunde jag inte komma ihåg vad svaret på alla frågor var, tyvärr, för det var större än ord, det var större än kroppen, det var en upplevelse, men skulle jag sammanfatta det till ord så var det: ”allt är allt, och allt är ett”. Vad betyder det ens? 

Kom tillbaka till förlossningen. Tror ingen ens märkte att jag var ”borta”.  Sköterskan sa åt mig att känna i skrevet för ”barnet är nästan ute nu!”. Jag sträckte ner handen mot skrevet och kände där en mjuk, hårig fontanell och jag blev så förskräckt att jag ryckte till mig handen igen. Så äckligt!

Och efter ytterligare utdragna minuter av brännande smärta runt det sprickande fitthålet rann hon ut. 4035g och 51 cm lång (tror jag hon var).

Mitt liv var förändrat.

Idag gick jag och hunden som vi lånat, Bella, för att möta barnen efter skolan. När vi mötte dem halvvägs var de exalterade och de berättade att de mött Bellas bror. 

”Han lukta på oss och han kände lukten av Bella!”
”Ja! Han trodde nog att vi dödat henne!”
”Han trodde nog att vi kommit för att döda honom med!”

Idag fick jag håret fixat av bästa frisören i stan. 

Hon sa ”folk kommer tro att du har huggit huvet av din dotter och lagt det på axeln”. 

Har hon rätt? 

Idag har barnet, som gått under epitetet ”influensabarn” senaste dagarna, varit helt feberfri och rätt pigg. Vi har ändå spenderat dagen i vila. Ja jag har iofs gjort min veckovisa krönika till P4 Västerbotten men det var ju gjort på ett kick. 

Förut var det omöjligt att jobba om det var nåt barn hemma men idag gick det tokbra. Småbarnsåren är med sanning över. Och det kan jag säga utan ett minsta vemod i rösten. Fyfan vad det kan va kämpigt att ha småbarn. Mina tankar går till alla människor med småbarn. Njut när ni kan njuta, härda när ni måste härda. 

Men även om mina barn är några modeller större nu så finns det så klart saker som fortfarande kan spela på varenda sträng av tålamod som man har. Att beställa mat på Subway är en sån sak. 

Här är en bild från i helgen efter att vi lyckats beställa mat åt alla inblandade. När det blev vår tur blev barnen helt plötsligt nya inför världens intryck. ”Välja bröd? Vadå bröd? Bacon? Visst är det gris. Kalkon? Är det inte dom som är så SÖTA. Vad är jalla penjo??” i evighet. Den som stod bakom oss i kön höll ett gråtande spädbarn i sin famn och det hela förde tankarna till livbåtskön på Titanic lite grann. 

Fast vips hade vi ju våra mackor och läget blev soft igen. Det var en bra dag. De åt och var inte ens nära till att slänga mackorna på golvet, springa iväg och typ råna en affär (sådär som småbarn kan göra ifall man inte är vaksam).