Idag har jag varit hemma med den minsta som inte är så himla liten. Tror vi räknade ut att ifalll han fortsätter att växa i samma takt som senaste året så är han längre än mig innan han är 10? 

Hur som helst så klagade han på ont i musklerna och så hade han feber. Klassisk influensa. Jag brukar få likadant. 

Men så mitt på dan ungefär vände han sig om i sängen och jag fick syn på detta: 

Jag tänkte shit han har borrelia. Han har blivit biten av nån anonym fästing som vi aldrig fick skymten av och nu har han borrelia och vi har kanske en hel fästingfamilj i ryamattan. 

Dessutom hade jag ju aftonbladets hälsosidor färskt i minnet. 

Men så efter fem minuter hade märket försvunnit helt och även när det var nytt såg det inte ens hälften så äckligt ut som borreliautslag på google bildsök såg ut. 

Det var ju allt för väl. 

På sistone har det blivit många tutorials på youtube. Men det är inte jag som har kollat, utan det är det äldsta barnet i familjen som verkar ha en alkemist inom sig.

Enda sen hon var liten har hon varit skitintresserad av att göra egna parfymer och tvålar. Och saft. Hon har dragit hem otalet antal bär och växter som hon sedan stått i badrummet och blandat ihop i schampoflaskor (som sedan möglat och blivit bruna). Saften däremot har faktiskt blivit riktigt bra. Då har hon krossat, kokat, sockrat, och sen bjudit alla som vågat prova.

Häromdan skulle hon ”bota” ett ”ryggproblem” hos mig genom att smörja in mig i olika krämer på ryggen. Jag somnade in i en djup sömn medan hon höll på med tigerbalsam och hudkrämer och vaknade upp först när de lämnat rummet och var på väg ut för att gå med hunden vi lånat. 

Hon får en särskild glöd i ögonen när hon håller på med sånt här. Jag tror att det är passion.

Den här gjorde vi idag. 

Fast i stället för att smälta vaselinet ovanför ett värmeljus så fick hon värma det i ett hett vattenbad. Och i stället för ögonskugga fick hon blanda ner en bit läppstift som ingen använder. 

Lyckan i henne var total. 

Jag kan ibland tycka lite synd om henne för hennes entusiasm är inte delad med någon annan i familjen. Hon är en doer, vi andra är thinkers. Hon vill göra ALLT. Vi andra är mer intresserade av att fundera på livets gåtor samtidigt som vi, exempelvis, får fötterna smorda i olja. Jag önskar att hon hade en riktig expert på området som kunde svara på alla hennes frågor. Jag vet ingenting om oljor, aromer och läkande örter. 

Minns när hon var fem år och hittade ”mynta” i typ Bergsjön i Göteborg som hon ville göra te av. Så vi tog hem ”myntan”, vilket senare visade sig faktiskt vara mynta på riktigt, vilket vi kokade blaskigt te av och som hon njöt av så mycket som det är möjligt för en femåring att njuta av blaskigt mynta-te.

Jag gör lite grann för att stötta hennes djupa intresse. Men önskar att jag kunde göra mer.

I vår familj har vi vissa bråk som går på rutin. Det är inte så stora bråk men ändock saker som rör upp känslor och som fungerar som små isflak i ett hav av lugn och ro. En sån sak är hushållsrullen i köket. Så här kan en scen se ut: 

Dottern sitter och är helt krämig om fingrarna och munnen. ”Kan jag få papper”, frågar hon. Sonen ser mot hennes håll, rynkar näsan och vänder blicken ned mot tallriken. Förr kräktes han av sk ”yoghurtmunnar”, nu blir han bara ytterst besvärad. ”Men kan jag få papper då?” säger hon igen, ”den står hos dig!”, säger hon till sonen.
Han blir märkbart irriterad och utbrister utan att se mot hennes kladdiga mun ”varför står rullen alltid hos mig?? Varför kan den inte stå vid henne, det är ju hon som sölar mest!”. 
Nån skänker henne rullen. Hon torkar sig. Allt är frid och fröjd (såvida hon inte råkar skratta med öppen mun). Men sen till nästa måltid så står hushållsrullen där igen. Vid hans plats. 

Hur det blir så vet jag inte riktigt. Den står så bra där? Och ibland blir faktiskt även han sölig. Hur som helst så gillar jag rutiner och dessa konflikter har ett särskilt gung som skänker trygghet och faktiskt en form av trevnad. 

Jag undrar om andra också har rutinmässiga konflikter, som är samma dag efter dag?

Jag går i seriösa steriliseringstankar just nu vilket medför att jag tänker rätt mycket på graviditet, barn och föräldraskap. Jag trivdes inte så bra med att agera småbarnsförälder. Att ha små barn har nog varit det svåraste och tråkigaste som jag någonsin har upplevt. Så därför är jag helt säker på att jag inte vill uppleva fler småbarnstider någonsin igen.

Jag är så oerhört lättad att det är över. Varje dag som jag ser mina barn, den yngsta sju år gammal, så drar jag en lättnadens suck. Så tur! De är inte treåringar i dag heller! *konfetti*

Bara vetskapen om att jag har lämnat småbarnslivet bakom mig höjer livskvaliteten. Bara det faktum att jag inte behöver byta blöjor, ta på varenda jävla plagg som behövs både inom- och utomhus, jaga barn som planlöst springer iväg, att jag inte behöver ligga vaken hos dem halva nätterna för jämnan, och så vidare, gör mig glad. 

Men ändå undrar jag: hur hade det varit att föda en bebis idag?

Svaret jag kommer fram till är: Mycket skulle ha varit annorlunda.

Jag fick mina barn när jag var 20 respektive 22 år gammal. Jag har således fått mogna och växa väldigt mycket sida vid sida och tillsammans med barnen. Jag är inte öm och omhändertagande ”av naturen” så det är något som jag har fått lära mig i mångt och mycket, och som jag därför nu behärskar bättre än för nio år sen.

Jag tror att det skulle gå betydligt bättre att ha ett småbarn idag. Jag står på en annan plats i livet nu. Som en naturlig följd av att ha umgåtts med mig själv i ytterligare nio år så känner jag mig själv bättre. 

Något barnen som jag har redan har får njuta av, eller vad man ska kalla det. Shit vad jag inte vill ha fler barn.

Idag har jag varit på barnens skolavslutning. Först samlades vi i ett klassrum, åt lite smarrig tårta, och sen gick alla ut och stirrade på varandras ryggtavlor i ca en timme och sen var det slut. Själva ”scenen” där allt skedde var nämligen placerad på marknivå så det var nog bara de längst fram som såg något.

Det låter kanske tråkigt att stå där och stirra in i någons rygg men något rätt spännande hände medan jag stod där i föräldravimlet. Som ett sus spred sig ett rykte bland oss, först kunde jag knappt höra, men efter ett tag hörde jag. Jag hörde: SOL SOL SOLEN ÄR GUL *klapp klapp*

Jag blir så lätt så himla ledsen på såna där grejer. Yngsta barnet till exempel slutar ju sin förskolaklass nu för att börja ettan nästa läsår. Det här var sista lekåret för honom liksom. Det är fan i mig inte okej!! Minns när äldsta slutade förskoleklass och hennes fröken (samma fröken som nu) ställde sig och läste en jättefin dikt inför hela sällskapet och jag fick använda tre hästkrafter för att inte börja fulgråta. 

FAN TA VACKRA DIKTER SOM VÄCKER STARKA KÄNSLOR OCH LIV INOM MÄNNISKOR.

Tack gode gud var dikten hon läste denna gång inte lika känslosam så jag klarade mig gott genom att stirra på prylar och reflektera över inredningen. 

Nu är sommaren officiellt här och jag håller på att värma lite pizzza i ugnen för nu jävlar är det fest. Ha en härlig sommar alla!