Ni som har följt min blogg ett tag minns kanske när jag skrev det här inlägget om min depression. 

 Ja jag vet inte var jag ska börja men inte länge efter att jag skrev det där inlägget så blev jag kristen. 

Jag kan inte förklara exakt hur det gick till. Jag var trött, slut och utan hopp. Jag kände mig förlorad och förtappad. Jag var rädd för allt och det kändes som att den här världen höll på att rasa över mig och sluka mig helt och hållet. I hela mitt liv har jag känt att jag haft en gnista inombords som fört mig framåt även i jobbiga tider men vid det laget kunde jag knappt ana den gnistan längre. 

Även fast jag på många sätt klarade vissa saker bättre än jag gjort tidigare, så kändes allting så himla meningslöst. 

Och på nåt sätt så blev det så illa att jag bad. Jag hade läst nånstans att ”there is power in the name of Jesus” så jag tänkte ”jaja kan jag prova setralin så kan jag väl prova det här med” och så bad högt för mig själv typ så här: ”Jesus ta bort det onda” och ”Jesus nu lägger mig själv i dina händer, jag klarar inte mer själv”. Jag tyckte till och med själv att det kändes skitkonstigt, men jag gjorde det ändå.

Och det var i princip som att jag la mig som vanligt på kvällen för att vakna till en helt ny sorts dag. Det är svårt att beskriva. Jag har berörts i mitt innersta och det har förändrat allt.

I början var jag jättejätteförvånad för jag är inte den ”kristna typen” (vad det nu är för typ?) men plötsligt ville jag gå till kyrkan. Jag ville läsa bibeln. Jag ville prata med andra som känt och känner samma sak. Jag ville förstå vad som hände och jag kände ett nästan desperat behov av att dela det med nån.

Så jag gick till kyrkan och njöt och jag läste bibeln och blev helt varm i hela hjärtat. 

Samtidigt har jag varit osäker. Inte osäker i tron, nej, den är det vackraste som hänt mig och jag vill aldrig någonsin vara utan den igen. Nej jag har varit osäker på hur jag ska typ.. föra mig kring den. Den kom så hastigt och mitt liv var inte anpassat. Hur skulle vänner reagera? Och skulle jag till exempel kunna be bordsbön utan att familjen fick sitta där och lida av förvirring och obekvämlighet? 

Jag har funderat en hel del kring om det går att vara kristen lite grann i smyg, utan att säga nåt. För jag har själv tyckt i typ hela mitt liv att kristna är rätt stora töntar som lägger alldeles för stor vikt på en bok och jag förstod rätt snabbt att nu kan ju jag också anses vara en av dom där töntarna. Och jag har funderat på om jag verkligen är okej med det, för jag bryr mig rätt mycket om vad andra tycker om mig.

Så till sist kom jag fram till att det är bäst att jag håller min tro för mig själv. Skojar bara. 

För att sammanfatta så mår jag mycket mycket bättre nu. Och kanske viktigast av allt så känner jag hopp. Men jag tar det inte för givet. Jag tar det dag för dag, ett ögonblick i sänder.

Fast det är inte så att jag går omkring i nån knasig eufori eller lyriskt tillstånd konstant nu. Så är det definitivt inte. Vissa saker ändrades ögonblickligen, till exempel min lust och vilja att leva (nu vill jag aldrig dö hehe) men andra saker kommer och får ta längre tid, kanske rent utav mycket längre tid. Rädslorna, oron och problemen finns liksom fortfarande där, men dom välter inte ständigt omkull hela min värld längre. Mitt hus är inte längre byggt på grus.

Du kan även läsa inlägget: ”En ny näringsrik kost”och ”5 spännande saker som jag hade missat med kristendomen”

Jag har skrivit det här inlägget för att jag ville skriva det. Men Nöjesguidens tema ”Hur mår du” gav mig en bra anledning.

NG har samlat massa texter där människor berättar om sin psykiska ohälsa.  

Ni kan läsa dom här.

Jag vet inte om ni (mina läsare) har märkt nåt, men på sistone har jag varit väldigt nedstämd. Och med väldigt nedstämd menar jag alltså mer nedstämd än normalt. För nedstämd har jag varit mer eller mindre senaste 16 åren. 

16 år yes. Det är en ganska lång tid när man är 30. Jag kämpar med det här och ibland så mår jag bättre och ibland mår jag inte bättre.

Men jag är skitleds på det här nu. Det känns som att jag har hamnat i ett läge då jag måste välja mellan att leva eller att dö. Jag kan inte bara kravla mig fram som en liten slemgroda längre. Jag kan inte längre dra ner persiennen, blunda och önska att jag låg och plaskade omkring i en enorm livmoder i stället för att finnas i denna skrämmande värld.

Jag är rädd för allt. Det finns dom som i sin villfarelse tror att jag skulle vara modig på något sätt men det är jag inte. Helt vanliga saker gör jag med hjärtat i halsgropen. Några av dessa vanliga saker kan vara: slänga soporna, handla på ICA, köpa en prydnad i en presentaffär eller åka buss.

Jag är även rädd för att vara alldeles för personlig på min blogg. Vem som helst kan läsa det här och det gör mig sårbar, och finns det nåt jag hatar att vara så är det sårbar.

Men fuck it. I alla fall för tillfället. Nu vet ni hur läget är. Kram från Sonja. 

Bildmontage som jag gjorde förra valborg. Och det slår mig med väldig kraft: jag är bra på att bildredigera.

Jag är som tidigare nämnt desperat efter livsglädje just nu så idag svepte jag in mig i en vacker mjuk sjal, smetade på mig ansiktsmask och drack te ur en jättefin kopp.

En rolig grej (eller rolig och rolig) med sjalen är att jag hittade den nertrampad i en lerpöl utanför Mimers hus här i Kungälv. Jag tänkte av nån anledning att jag var en idiot om jag inte gav den en chans. Och så tyckte jag synd om den.

Det här är ansiktsmasken som jag har på bilden

Den finns tex att köpa på eleven och jo jag vet att den är lite överdrivet dyr men whats a hen like me gonna do about it. Jag lockades av namnet. REN. 

(Lite så här kändes ansiktsmasken egentligen medan den var på)

Rent livsnjutningsmässigt funderar jag på att börja träna igen också. Stavgång verkar inte så tokigt.

Jag strålar av lycka varje gång jag ser vårt nya köksbord. Det är ganska mycket större än det förra så numer kan vi ta emot gäster utan att bordet blir överbefolkat. Förr fick vi hänvisa gäster till golvet där de fick stå på alla fyra och äta ur en skål men det måste vi inte nu. Och förr täckte den blå duken på bilden åtminstone halva bordet men nu kan den ligga kvar medan man äter. 

Bordet är ett ekbord och kostade 500 spänn på blocket. 

Jag läste en lista i tidningen Året Runt som hette ”101 saker som gör dig piggare” och där stod det att det höjer livskvaliteten att köpa tulpaner, så det gjorde jag, jag köpte tulpaner. Jag är desperat efter livskvalitet så jag gör vad som helst. Jag är ett enkelt offer för ”välbefinnande-tips” just nu, och då särskilt sådana som är riktade mot 55+-åriga damer.

Jag har alltid tyckt att snittblommor påminner om förruttnelseprocessen och livets slut men dom här tulpanerna sår ett frö av vårkänsla inom mig. Jag längtar väl inte direkt efter våren (jag tycker att våren är rätt jobbig med sol och pollen) men jag tänker låtsas att det är *härlig* vår som jag älskar så länge som jag bara kan, och jag hoppas att det är okej med er för det kanske kommer gå ut över er.

I övrigt har jag blivit helt fantastiskt förkyld, förmodligen är det influensa, och jag tycker rätt synd om mig själv. 

Rent mentalt har den här julen varit himlen, men fysiskt har jag fått mig en törn. Jag har varit uppblåst, svullen och extremt gasig. Jag har haft problem att sätta mig ner för magen har stött emot låren, ryggen har ömmat och jag har känt mig som väldigt mycket äldre än min ”biologiska ålder”. 

Funderade vad detta kan bero på och kom ganska snabbt fram till att jag helt och hållet har glömt bort att dricka vatten i flera dagar. Enda vätskorna som jag har fått i mig är julmust och kaffe. Och på det har jag lyssnat på ”God Jul med Leif Loket Olsson” från 1993. 

Så idag har jag druckit massor av vatten och slagit dövörat till musik och utöver ett par intensiva fjärtattacker (som förmodligen var ett eko av ”vart tog tomten vägen” orsakat av det kroppsliga minnet) så har jag mått prima.