Barnens pappa har en klasskompis från gymnasiet som har startat en ny restaurang i Varberg. Det är en asiatisk restaurang som heter Zupperia och den ligger på bottenplan i Gallerian. 

Det var trevligt att få se ett bekant ansikte från Storuman för det är inte allt för ofta det händer. Hände det oftare skulle man tröttna men nu är det lika speciellt varje gång det händer. 

Vi valde buffé båda två och därifrån tog jag mest sushi men jag tog också friterade grejer och nån melon.

Jag sitter alltså inte och ber på bilden utan håller händerna så för att det är skönt. 

Det var jättegott. 

Här är sushi som Long (som klasskompisen kallas) kom ut med speciellt till oss. Han är lite av en sushikonstnär och medans vi var på restaurangen såg jag honom stå i köket och fota den här bilden som ligger på deras facebook (gå in och gilla bilden så får han fundera lite vart alla likes kommer ifrån).

Vi åt mongolisk mat också och han som stekte den visade sig också ha bott i Storuman. Det spelar ingen roll att vi aldrig har träffats förut, har man haft kontakt med någon av Vilhelminas kranskommuner så känner man ändå en stark koppling till varandra.

Jag blev jättemätt och belåten. Är ni av nån anledning kring Varberg så tycker jag gott att ni kan åka dit och äta. På vardagar serverar dom lunchbuffé och det vet jag är omtyckt. 

Minns ni förr när färdigskivad ost började säljas i butikerna? Många kritiserade det ganska hårt och tyckte att det var töntigt och många kunde inte förstå hur människor kan vara så lata. Med rätta!!

Det här är något helt annat, för det här är en bra idé på riktigt:

Tärnad FRYST avokado! 

Jag såg det för första gången i Vilhelmina (resor är kända för att öppna en för nya matupplevelser) och jag är begeistrad. Jag tycker att den här idén är så fenomenal att jag nästan blir rädd att vår generation blir den sista som har fått stå vid fruktdisken för att försöka hitta en avokado som är bra i stället för halvbrun eller genomrutten.

Positivt: 
– Du slipper försöka hitta en ”bra avokado”
– Du slipper försöka passa på att äta avokadon ”vid exakt rätt ögonblick” för annars ruttnar den och blir så äcklig att man inte ens kan se på den
– Du slipper skära avokadon

Negativt: 
– Avokadon ifråga (iaf den jag testat) är rätt smaklös i jämförelse med färsk avokado
– Den finns bara tärnad, så vill du ha skivad får du inte vara med på det här tåget
– Du går miste om spänningsmomentet när man skär genom avokadon ”är den bra eller är den rutten?”

Idag har ännu en frostkantad dag passerat i sköna Vilhelmina. Vi har inte gjort så mycket. När man bor 120 mil från en syster så är det en ynnest bara att få peta sig själv i naveln i samma rum som henne. 

Men lite har vi varit ute. Det är ganska kallt, minus arton grader, så det är skönt att vara inomhus. 

Här är en bild på mig när jag står ute på vad vi kallar för bron. I bakgrunden kan ni skymta en klase döda orrar. Döda orrar är en rätt vanlig och uppskattad utsmyckning av husfasaderna i dom här trakterna. När jag växte upp hade vi nästan alltid en eller flera döda orrar hängandes på utsidan av huset. Det är svårt att svara på exakt när och av vem som trenden startades, men det viktiga är inte ursprunget, det viktiga är den inbjudande stämningen som dom sprider. I dom här trakterna är det få saker som säger ”välkommen” lika bra som en klase rejät döda orrar.

Men det är en fasadutsmyckning som förmodligen inte skulle vara lika uppskattad var som helst. Hade till exempel Palme haft en klase döda orrar utanför dörren på sin funkisvilla i Vällingby så hade klagomålen gissningsvis inte låtit vänta på sig. Mestadels för att vintrarna är mycket mildare där nere och det är tänkt att orrarna ska vara härligt frusna, inte ruttnande och motbjudande. (Obs bilden är redigerad)

Vi åt palt till middag. Det var jättegott! Jag fick bara i mig 1 1/4 palt, sen låg jag halvt avsvimmad över stolen. Jag tycker att det är fascinerande hur sann termen ”paltkoma” är. Såvitt jag kan minnas så har jag aldrig ätit palt utan att falla i någon grad av paltkoma efteråt.

Nu är batteriet på datorn nästan slut. Det betyder att jag får avrunda inlägget.

Jag önskar er så klart det bästa som man kan önska andra människor, nämligen Guds frid! 

Läs även: Rapport #1 och Rapport #3

Idag när vi åt köttfärsås och spagetti till middag fick jag en plötslig flashback till barndomen när mamma skar spagettin åt mig. 

Så här kunde det gå till: 

Jag: ”mamma skär min spagetti” 
Mamma: ”K”

Och så gjorde hon det. Och det var väl inget mer med det egentligen förutom att hon var så himla bra. Hon var spänstlig som en tränad yrkesninja när hon lät kniven fara över tallriken med tvära risp hit och dit, jag satt där helt hänförd.

Jag tänkte att så bra vill jag också bli på att skära spagetti. 

Och idag är jag det. För det var egentligen inte alls svårt. Det är bara att köra med kniven hit och dit lite på måfå, men det visste jag ju inte då. Barn är så lätta att imponera på. Förutom när man ska bygga ett fort i minecraft och råkar bygga det av ull, då blir dom inte imponerade.

Hur som helst så var det lite mysigt att drabbas av den tillbakablicken. Det var länge sen jag tänkte på hur det kändes att vara barn och uppassad vid middagsbordet.

Tack för alla fina kommentarer och lyckönskningar som jag fick igår!

Det var spännande att skriva inlägget om att jag har blivit kristen för jag visste inte hur det skulle bemötas eller om det skulle bemötas över huvud taget, men när jag tryckte på publicera så kändes det bara bra, för det här är nåt som jag bara måste dela med mig av innan jag typ förgås. Det känns helt enkelt för bra för att hålla det för mig själv.

Några skrev och gav rådet att jag ska söka mig till en kristen gemenskap eftersom det är svårt att vara kristen själv, och det är ett bra råd som jag redan har påbörjat, för det var ungefär det första jag kände behov av efter att jag ”drabbats”.

Behovet av att prata, dela och ”reda ut” har varit och är fortfarande enormt. Jag menar det som hände var inte en liten anteckning i marginalen, det var en helt ny bok. Jag har aldrig varit med om nåt liknande. Man kan inte bara fortsätta som vanligt och låtsas som ingenting efter en sån här grej.

Jag som aldrig nånsin gått till kyrkan tidigare (föruom på avslutningar och sånt) fann mig plötsligt frustrerad över att jag inte kunde gå till kyrkan på minuten utan var tvungen att vänta till en gudstjänst. Så en tisdag kväll i september deltog jag för första gången i en gudstjänst frivilligt och efter det har jag fortsatt att gå dit.

I början var jag helt tagen av hur jag kunde ha bott endast ett stenkast från kyrkan i alla dessa år, utan att begripa ens lite vad det är som folk talar om där inne. Varje söndag är som en enda stor omtänksam peptalk-session med olika nyanser av temat ”LEV!”. 

Att ta del av Ordet var som att få äta ordentligt för första gången, efter att jag i hela mitt liv enbart ätit pinnar och bark från marken. 

Mina läsare kanske undrar nu om jag enbart kommer att skriva om Jesus och kristendom. Och nä, det kommer jag kanske inte att göra, svårt att uttala sig i förväg, hehe. Nämen allvarligt, jag har liksom fortfarande en vardag där jag ser på tv-program, läser artiklar och stöter ihop med ämnen som jag gärna skriver om. Igår åt jag till exempel moussaka (greklands nationalrätt) för första gången och det är också värt att rapportera om tycker jag (men tyvärr tog jag ingen bild så jag får photoshoppa lite).

Men förhoppningsvis så kommer tron att finnas bakom allt jag skriver och gör. 

Läs även: ”Söker tips på kristen musik, kristna böcker och filmer!”