Igår gick jag inte till min vanliga kyrka så som jag brukar. Jag hade bestämt mig för att gå till Pingstkyrkan senare på eftermiddan och jag tänkte att det nog var lite överdrivet att gå till två gudstjänster på en och samma dag. Av nån anledning så ville jag inte gå till överdrift.

Det kändes i alla fall så konstigt att inte gå till kyrkan som jag brukar gå till. Och då kom jag på att jag har varit där varenda söndag sen jag började gå till kyrkan över huvud taget (förutom när jag varit på resande fot).

Att sitta hemma i stället för att gå till kyrkan kan man nog säga var en gammal grej upplevd på ett nytt sätt. Jag menar jag har bott granne med min kyrka i typ 10 år utan att gå dit. Jag har snarare hyttat med näven åt den när den ringt varje söndag förmiddag. Jag har tyckt att den har varit lite samhällsstörande.  Men nu är den en del av mitt liv på ett annat sätt. En växande… klump av… nånting (jag är inte lika bra på att tala i liknelser som Jesus). Och det vill jag att den ska fortsätta vara.

Sen gick jag i alla fall till Pingstkyrkan och då kändes ordningen inte lika mycket vriden ur läge längre. Där hölls en predikan av Simon Skogström som i början handlade väldigt mycket om bilens historia. Fast sen spårade den ur och började handla om världens bästa nyheter i stället. De nyheterna berör jag lite grann i inlägget ”5 spännande saker som jag missat med kristendomen”.

Det går föresten att lyssna på alla Pingst-Kungälvs predikningar här, på iTunes. Det rekommenderar jag. När jag ny-nyligen blivit frälst lyssnade jag på predikan efter predikan från pingst Kungälv. Det var gött.

Ja det var min söndag i alla fall. I alla fall den kyrkliga delen. Övrig tid satt vi hemma och rökte och spelade kort. Nej jag skojar bara. Jag röker inte.

På kvällen försökte jag ta en bild där jag står med en tekopp och ser naturligt avslappnad och ljuv ut. Typ som i en saga.

Och jag blev nöjd med bakgrunden (en gardin) men i övrigt misslyckades jag med vad jag ville åstadkomma. Det är dock inget som jag bryter ihop för.

Något bland det mest spännande som finns är att ta bort fläckar från kläder. Jag är medveten om att det kanske inte är förstavals-alternativet när man ska föreställa sig spännande saker men jag tror att jag har hela vetenskapen med mig när jag säger att det är mer givande att få bort en fläck än att till exempel stage-diva från en scen rakt ner i ett publikhav (vilket verkar mest hemskt). 

Andra saker som kanske kommer till en när man tänker ”spännande” är fallskärmshoppning, tågluffa genom Indien och åka gummiring genom nån grotta i Amazonas. Gemensamt för dessa är att det finns en ovisshet och en mystik bakom äventyren. Men då vill jag bara påminna om att innan man öppnar tvättmaskinen så är det ganska ovisst om fläcken kommer att vara borta.

Sen är det mystiken också. Ibland kommer barnen hem med typ lila fläckar över hela ryggen utan att kunna svara på varifrån det kommer.

På senaste tiden har jag haft tunnelseende så jag har inte sett eller hört så mycket om omvärlden. Jag har gått omkring innesluten i mig själv och har haft svårt att öppna upp mig för omvärlden. 

Ibland blir det så för mig – det låser sig. Det är som att hjärnan går på räls och när den väl kommit in på ett spår så kan jag inte lämna banan. Jag ser platser utanför som jag borde besöka men där det inte går nån räls dit når jag inte. Jag tar mig inte låss.

Men jag har i alla fall inte missat att prins Carl-Philip och Sofia tycks ha uppnått en nästan folklig status och så har jag fått väskan som jag beställde.

Jag älskar den även fast den var lite väl dyr. 600 kr. Tur då att jag hittade den här saken som jämnar ut kostnaden lite. 

Den här skiftnyckeln hittade jag på vägen på självaste mors dag. Jag blev ganska positivt överraskad. Skiftnyckeln patenterades 1891 och att den är modern än idag säger en hel del om dess tidlösa konstruktion. Ungefär som pilotbrillor och jeans. Den kombinationen uppfanns också på 1800-talet och används än idag av alla kön och samhällsskikt.

Och i måndags tog jag det här kortet. Det regnade ganska mycket och jag smög fram långsamt på huk. En av vuxenfåglarna väste åt mig så jag kände mig som den där snubben som riskerade liv och lem för att filma geparder i Amazonas. 

Ja jag måste säga att saker och ting har varit jävligt vardag på sistone. Och då menar jag att mitt liv har cirkulerat ovanligt intensivt kring saker som: diska, torka av smulor från bordet, toabesök, kasta sopor och tvätta.

Jag har behövt fokusera på det nu av olika skäl och därför har jag inte kunnat tänka på så mycket annat rent intellektuellt. 

Och nu tänker jag dela med av ett par av dom vardagligaste vardagsbilderna kanske någonsin. 

Visste ni att Vardag är latin och betyder ungefär ”boka tvättid”? Så här ser det ut när jag ska boka tvättid i alla fall. Strax nordöst om B1 fanns en tid.

Och här är två ungar som går till skolan, närmare bestämt mina ungar. Som ni ser har den ena hittat en stav och visar därmed potential till att bli en nomadisk vis gubbe med lustigt skägg. 

I övrigt kan jag säga att jag drömde i natt att jag var Batman. Jag hade en cape som möjliggjorde segelflyg och jag var i full färd att rädda en vän ur en byggnad. Drömmens skurk var nämligen ingen kallblodig mördare, däremot gillade han att låsa in folk i ett ohygieniskt höghus där dom inneboende tyvärr ofta dog på grund av spindlar, råttor och dåligt underhållna avloppsrör. 

Idag tänkte jag prova ett för mig nytt gym. Jag har skaffat ett prova på-kort som gäller när gymmet är bemannat mellan 16-19, så det gäller att hålla tiden. Var jävligt pepp, när klockan närmade sig 16 småjoggade dit samtidigt som jag slog med knytnävarna blint framför mig i luften. Utandningen skötte jag med aggressiv plutmun, tänk profylax+tyngdlyftning. Alla kunde se att jag är på väg att bli atlet.

Men så när jag kom dit var det jävlar i mig obemannat. ”Bemannat: mån-tors”, stod det. Jag hatar antiklimax. Och så älskar jag antiklimax – jag slapp ju gymma. Så jag drog på en cykeltur i regnet i stället. Mycket härligare på ett sätt, lite mer negativt på det sättet att jag nyss var förkyld och kanske borde hålla mig till värmen och tryggheten (vad nu som skulle va så himla tryggt med ett GYM).

Just ja! Igår när jag var inne i centrum såg jag ett bekant ansikte på andra sidan Västra gatan och det visade sig vara bloggaren Myaraq-Maria.

Jag blev jätteglad när jag fick syn på henne för vi har inte kommit till skott att träffas på skitlänge, och eftersom det visade sig att vi båda strök omkring på måfå och helt utan mål så slöt vi upp till en ganska lång promenad runt fästningsholmen. 

Och jag måste säga – för att vara gravid höll hon en riktigt hög fart. Visst, hon svettades ymnigt, men det gjorde jag med. Vi svettades båda två. Det hade vem som helst i våra jackor gjort. Jag brukar spegla mig i skyltfönster ibland när jag har på mig min jacka och jag tycker att jag ser ut som en sån där varelse i Femte elementet, ni vet dom där som hela tiden säger ”time not important only life important”, vad fan dom nu exakt menar med det.