Fin mage va!?
Den gravida kvinnan strålar. Hon är vacker, frodig och from. Hon skapar liv för fan. Inget är mäktigare och mer ogripbart. Men eftersom det än så länge bara är kvinnan som besitter denna makt är det inte enkom hyllningar kring detta mirakel. Och eftersom det kvinnor håller på med så ofta förminskas och hatas på finns ett löjlighetens skimmer över blivande och nyblivna mammor. Vad de ska hålla på och prata om det hela tiden. Köpa grejer. Instagramma magar, ultraljudsbilder och bäbisar.
Jag har alltid trott att jag inte ska kunna bli med barn. Min mens har aldrig varit regelbunden, så det är alltid oklart när och om jag ens har ägglossning. Det är inget som inte går att lösa med hormoner hade det behövts, mest har det nog bara handlat om att jag velat ha barn så mycket att jag varit rädd och övertygad om att det ska vara något fel när jag vill försöka. Att tro att det inte ska gå har varit ett sätt för mig att förbereda mig på en katastrof.
Så träffade jag min kärlek. I juni. I augusti slutade vi skydda oss. I augusti blev jag gravid.
Jag fattar ingenting. Jag var helt övertygad och nu är jag överlycklig. Och livrädd för att något ska gå fel såklart, för såhär bra och enkelt liv kan man ju inte ha?
Nu känner jag skammen när jag vill instagramma magen, räksalladen som jag vill äta varje dag och gulligull när Adam smörjer in min mage med olja varje kväll. Men denna skam skall tryckas undan! Den ska bort! För det är inte min.
Jag ska instagramma precis så mycket som jag har lust med. Jag ska skriva om det och prata om det när jag vill för det är det sjukaste och häftigaste någonsin.
Hittills har vårt barn haft ett hjärta stort som ett vallmofrö, varit stor som en vindruva, a strawberry, an apple, a large lemon, a mango och en sötpotatis. Den här veckan är hon lika lång som en banan. Hur kan det vara löjligt?
Adam ska också prata om det och gör det här.