Omslaget till Svart bäbis. Foto: Adam Taal.
Min kille har skrivit en låt till vårt barn som kommer i vår om allt går bra. Låten heter Svart bäbis, är det finaste jag har hört och ett sätt för Adam att hantera sina känslor kring att han vet att vårt barn kommer att utsättas för skit på grund av vilken hudfärg hen får.
Själv går jag runt och njuter av låten och känner mig trygg i att han kommer vara den bästa någonsin att förbereda en person på att växa upp som svart i Sverige. Jag kan inte relatera. Jag är vit, känslan når inte riktigt in även om låten såklart hjälper till.
Rent intellektuellt förstår jag vad som kan, eller kommer att hända. Jag blir upprörd och förbannad men det berör mig inte hela vägen in på djupet. Det är som när man läser om terrorattacker långt borta. Eller ser bilder flimra förbi på överfulla båtar med flyktingar.
Det är så hemskt men det känns samtidigt inte verkligt. Inte på samma sätt som när jag tänker att mitt barn kan födas som flicka. Då blir jag rasande. Min beskyddarinstinkt gör att adrenalinet pumpar och jag får småpanik över hur jag ska förbereda henne på vad det innebär. Eller hur jag inte kan skydda henne från det, vara där när hon förtrycks och förminskas på grund av sitt kön. Hur jag kanske inte ens alltid kommer att inse när det händer eller ännu värre hur jag, och vi, kan bidra till att förstärka problemen genom vad vi gör och säger.
Det här förstår Adam också, men precis som jag inte kan relatera till att vara svart kan han omöjligt veta hur det är att vara kvinna.
Jag kan inte skriva en låt men jag kan tänka, tänka, läsa, diskutera och prata. Tillsammans ska vi lära oss av varandra.
Uppdatering: Kränkande kommentarer är bortplockade.