En ständigt pågående och lågintensiv debatt är den om public services “intrång på kommersiella aktörers områden”. Det låter segt och tråkigt men det är faktiskt konstigt att debatten inte slagit bredare.

Som det ser ut nu pågår den bland publicister, den tas upp i P1:s Medierna och i branchpress. Men alla som konsumerar journalistik och media borde bry sig, det vill säga i princip alla svenskar.

Att public service gör “intrång på kommersiella aktörers områden” betyder att SVT, SR och UR har börjat göra mer och mer saker som liknar det t ex Aftonbladet, Expressen, TV4 och vi på Nöjesguiden redan håller på med. Saker som redan går bra, finns och frodas. Bland exemplen finns:

• När Sveriges Radio gjorde om sin hemsida 2013 för att bli den ”nya självklara nyhetsförmedlaren på webben”. Detta samtidigt som många andra gjorde försök att börja ta betalt på nätet som ett steg i att överleva digitaliseringen. Fick kritik för att de började erbjuda fler av sina nyheter i textformat.

• SVT Opinion. Opinionstexter helt utan rörligt material till. Alltså en typ av material som redan finns på mängder av ställen.

• Edit. SVT:s ungdomssatsning som startade i våras. Mycket lik Nöjesguiden och Politism (trots att de nu bytt färg från rosa till blå). Sajten fick kritik för att inte ha något rörligt material men kom nu i höst med programmet Edit: Gina Dirawi.

• SVT Recept. En receptsajt med tusentals recept som fick stark kritik från Expressens chefredaktör Thomas Mattson. ”SVT etablerar sig på digitala plattformar med ett innehåll som inte är direkt kopplat till tv-program, utan som görs i direkt konkurrens med privata aktörer”.

Men varför är det här upprörande för vissa? Jo, för public service får som bekant miljarder från folket varje år. Något som kommersiella aktörer ska klara sig utan. Det blir orättvist helt enkelt. Man konkurrerar och man gör det inte på i närheten lika villkor.

Och varför ska man bry sig om det? Jo, ett av public services viktigaste uppdrag är att säkra mångfalden på mediemarknaden i Sverige. Det är därför de får pengar. Och vad händer med mångfalden när man börjar producera saker som redan finns? Kanske till och med konkurrera ut aktörer som tvingas lägga ner?

Varför ska till exempel SVT:s sajt Edit betala Facebook för att driva trafik? Public service ska inte drivas av klick och tittarsiffror – ändå är det många av Edits texter som ”boostas”, alltså sponsras så att de når fler användare, på Facebook. Avgiftsbetalarnas pengar går alltså till att texterna ska nå fler. Och till att folket ska få tillgång till ännu fler recept.

Det är såklart inte konstigt att public service är en konkurrent på mediemarknaden, det är ju ett medie, men när de så uppenbart går in på saker som så många andra redan gör så är det konstigt. Onödigt. Och tråkigt.

Vad är nästa steg? SVT gör en version av Aftonbladet Lajkat och skriver korta texter som hänvisar till roliga youtube-klipp? I enlighet med den här utvecklingen är ju det fullt möjligt och inte vad Sverige behöver. Starta lokalredaktioner i fler delar av Sverige och skicka ut fler korrespondenter i världen istället. Gör grävande journalistik och fortsätt leverera kvalitetsprogram.

Läs också: När blev antirasism ett politiskt ställningstagande?

14 av 16 nominerade till Stora Journalistpriset 2015 är män. 2 av 16 nominerade är kvinnor. Twitter kokar. Jag också. Men var ligger felet?

Är det juryn till Stora Journalistpriset som behöver moderniseras? Eller är det redaktionerna? Såklart är det båda delar. Men framförallt ligger problemet på de journalistiska arbetsplatserna och i vilka som får möjligheten och lyxen att ”gräva” och testa nya saker. Vilka som har självförtroendet nog och får förtroendet av en redaktör att lägga tre månader på att gräva i ett ämne som potentiellt sett kan resultera i noll artiklar.

Nomineringarna till Stora Journalistpriset lämnas in av skribenter och redaktioner själva. Möjligt är att en del kvinnor faller bort här också, men det stora problemet ligger i hur få som får chansen från början. Och då är journalistkåren en bransch med relativt jämn könsfördelning, om något så är kvinnorna fler. Nomineringarna berättar bara exakt hur branschen ser ut.

Lästips: KIT går igenom utmärkta exempel på kvinnor som kunde nominerats. 

Camila Astorga Diaz, Soran Ismail och Karin Adelsköld.

Public service existerar för att säkerställa att vi i vårt land ska kunna ta del av oberoende journalistik. Bolagen ska också arbeta för mångfald. Men uppdraget blir problematiskt i ett klimat där antirasism anses vara ett politiskt ställningstagande.

Att vara opartisk och oberoende ingår i de pressetiska reglerna som alla journalister ska följa, inte bara de som jobbar på public service. Men kanske på grund av att det står i SVT och SR:s uppdrag, som ju egentligen kommer direkt från folket, har de på senaste tiden blivit onödigt ängsliga. En ängslighet som resulterar i en inkonsekvent hantering av de anställda.

Få journalister saknar åsikter. Få journalister struntar i att rösta för att äventyra sin opartiskhet. Det är heller ingen arbetsgivare som begär. Men i och med det allt mer prekära politiska läget är det som att många mediehus, och då särskilt public service-bolagen (och Richard Herrey) börjar agera som att de måste ansvara för enskilda medarbetare och vad de gör på sin fritid. Kanske främst på sociala medier. Men reglerna verkar bara gälla om någon uppmärksammar det.

Ett mycket tydligt exempel på det här är när Soran Ismail förra året stängdes av från sina uppdrag på SR under valperioden. Detta eftersom han var för politisk och tog ställning mot Sverigedemokraterna. Att han både före och efter valet verkar vara opartisk nog för att jobba där var det ingen som sade någonting om.
– Oavsett vad man tycker om sakfrågan kan vi inte ha programledare i Sveriges Radio som är så öppna med sina åsikter om ett riksdagsparti. Vi vill inte äventyra vår neutralitet under ett val, sade Lotta Mossberg, ansvarig för sändningarna i P3.
– Jag är mer emot rasismen i sak än emot Sverigedemokraterna, men de anser att jag är profilerad, sade Soran Ismail i podden TSKNAS.

Ett annat mycket tydligt tecken kom förra veckan. I samband med att den antirasistiska plattformen Rummet släppte sin nya bok fick skribenterna stark kritik för att ta sitt satiriska grepp så långt att de själva blev rasister. En av grundarna till Rummet och således också en av skribenterna i boken, Camila Astorga Díaz, före detta musikskribent på Nöjesguiden, jobbar på P3.

SR gick snabbt ut och meddelade att man nu ser över Astorga Díaz anställning.
– Som reporter får man inte delta i en opinionsbildning på ett sätt som kan påverka Sveriges radios trovärdighet, skrev då Hanna Toll, kanalchef på SR, i ett pressmeddelande.

Men visste de inte att Camila Astorga Díaz är en av grundarna till Rummet från början? Var inte just det en bidragande faktor till att de anställde henne? Att hon är en stark röst som tar ställning för värden som SR vill förknippas med? Rummets satiriska sätt att skriva är knappast nytt för boken. Det är såhär de har jobbat hela tiden. Å ena sidan vill SR och SVT vara med och ta ställning för mångfald, å andra sidan vågar de inte förknippas med någon som är emot saker i SD:s program.

I början av veckan kom Christer Sandelin ut som SD-sympatisör. Han jobbar som tur är inte för public service. Det gör (gjorde) däremot Karin Adelsköld som reagerade genom att kalla Sandelin för ett rövhål och för rasist.

SVT gick genast ut på Twitter och tog avstånd från uttalandena och språkbruket. På kvällen meddelar Karin Adelsköld att hon inte förlänger sitt uppdrag hos SVT. Både hon och SVT vidhåller att det beslutet togs redan förra veckan. Men händelsen är ytterligare ett tecken på en problematik som kommer att uppstå allt oftare.

Läs också: BRÅKRECAP: Rummet vs de liberala ledarskribenterna.

Hm.. sa jag det? Ja, det gjorde jag nog. Men jag menar bara att man inte ska utesluta några alternativ just nu. Vi ser över hur vi kan jobba på nya sätt med vår fysiska tidning från 2016. Den kan mycket väl fortsätta vara gratis, eller så säljer vi den på Pressbyrån, eller skickar hem till folks brevlådor. Eller något annat. Det återstår att se.

Mysigt prat med Klas Granström här.

Journalistförbundets tidning Journalisten planerar att släppa en ny tidsskrift. Och den ska heta Millennium, precis som i Stieg Larssons Millennium-serie.

Journalisten AB fick i förra veckan utgivningsbevis för en ny tidskrift med titeln Magasinet Millennium hos Patent-och registreringsverket.
– Det finns ingenting att säga om detta ännu. Om en månad kanske jag kan ge något mer besked, säger Journalistens chefredaktör Helena Giertta till sin egen sajt journalisten.se.

Enligt utgivningsbeviset är planen att tidskriften ska komma ut med sex till tio nummer per år.

I filmerna och böckerna är tidningen Millennium en journalistisk produkt som ägnar sig mycket åt undersökande journalistik. Hurra om det är vad Journalisten planerar att ägna sig åt nu också. Förslag på gräv: SVT:s nya typer av verksamheter, som kanske inte i första hand är tv och som kanske ofta kan komma att konkurrera med kommersiella aktörer på mediemarknaden.