Hej och välkomna ska ni vara till min blogg. Men nog om det. Här kommer istället historien om när jag var förföljd av Fiskmannen och började tvivla på mitt eget förstånd.

Det var en helt vanlig, mulen vårdag någonstans mitt i Stockholm. Kanske. Jag kan omöjligt veta eftersom jag inte lade något av det här på minnet, men mycket tyder på det. Jag gick gatan fram och hade väl mitt eget att tänka på, när jag plötsligt fick syn på en märklig man komma gående mot mig. Han var inte direkt märkligare än någon annan i sitt uppförande, utan det märkliga låg snarare i att han såg oväntat mycket ut som en fisk. Inte så lik att man skulle kunna förväxla honom med en, utan mer att hans utseende utstrålade essensen av fisk. Det ”förde tankarna till”. Vilken sorts fisk? Jag vet inte.
Han äntrade mitt liv på ett ganska blygsamt sätt genom att gå förbi mig på stan. Det är det visserligen många som gör, men av någon anledning lade jag märke till just honom. Förmodligen eftersom han var så fisklik. Säkert också i kombination med att han var klädd som någon ur Aftonbladets Pulsredaktion på 90-talet, d.v.s. indiepoppigt, fulcoolt och fullt medvetet slappt och slitet. Tänk blank silverjacka, seriemördarglasögon, nonchalant otvättad popfrilla och typ snowjoggers eller nåt annat fullständigt bisarrt. Hela han en levande anakronism.
Jag tror inte han tog någon direkt notis om mig och lika fort som han stormat in i min färdväg försvann han ur den. Jag gick åt mitt håll och han simmade åt sitt och där borde våra vägar skiljts åt för evigt – om inte ödet, denna nyckfulla plågoande, hade velat annorlunda.

För bara ett par dagar senare skulle jag se honom och hans märkliga fisknylle igen. Även denna gång passerade vi varandra på stan, men den här gången lade jag inte märke till honom enbart för att han var en fisk, utan också för att han varit det två gånger i min omedelbara närhet. Liksom vad härnäst? Skulle han äckla mig genom att simma in i mitt ben när jag badar i en sjö? Skämt åsido.
Hittills är det kanske inte så mycket att höja på ögonbrynen åt. Det finns ingen anledning att bli religiös och fly ut i djungeln och giftmörda sina anhängare (inklusive barn) riktigt än. Jag går säkert ofta förbi samma personer flera gånger, men då utan att lägga märke till dem eftersom de ser ut som vanliga människor och inte absurda hybrider mellan människa och djur. Nej, konstigt blev det först när jag såg honom två gånger på samma dag.

Första gången var precis som de tidigare på så vis att vi bara passerade varandra på stan, men med den lilla skillnaden att våra blickar hastigt möttes. Ett snabbt litet erkännande av varandras existens, mellan hans stora, döda ögon som bara stirrade rakt fram och mina helt vanliga homo sapiens sapiensögon. Han hade ett lite kryptiskt leende på de stora glansiga läpparna, av någon anledning. Vad hade han att vara så nöjd över? Hade han precis hittat och ätit en mask? Skämt ånyo. Och åsido.
Men sedan, ett par timmar senare, ser jag alltså honom igen. Jag är på väg ner i en rulltrappa och han på väg upp i den bredvid, och det är först när vi är ungefär två meter ifrån varandra som jag får syn på honom och ser något som kommer att gnaga på mig i många år framåt.
Jag ser hur han tittar på mig, till och med följer mig med blicken, och att hans mun rör sig. Med sina fisklika läppar – nu ännu fisklikare eftersom jag har hörlurar och de tillsynes rör sig utan att ge ifrån sig ljud, precis som hos en fisk – säger han något till mig. Eller inte bara säger – han pratar med mig. Tydligen är jag mitt i en väldigt ensidig konversation som jag inte har en aning om hur länge den pågått, och den fortsätter, med obruten ögonkontakt, under de tre-fyra sekunder det tar att passera varandra. När jag väl lyckats pausa musiken (jag är för chockad för att fatta att jag bara kan ta ut lurarna ur öronen) så har han redan åkt förbi. Jag vänder mig om efter honom, men han bara åker vidare med blicken framåt. Han har sagt det han ville säga, levererat sin sanning, kanske till och med lämnat mig med en svidande avhyvling, och jag har inte hört ett ord. Och det var näst sista gången jag såg honom.

Under veckan som följer slås jag av en problematisk insikt: människor som är så galna att de börjar se sånt som inte finns, vet inte själva att det de ser inte är på riktigt. De ser inte skillnad på verkligheten och sina vanföreställningar, för hade de gjort det så hade det väl knappt varit ett problem. Hade det här hänt mig? Hade jag gått och blivit spritt språngande? Jag uppskattade risken till ungefär fyra procent.
Så, under ett par dagar går jag sedan runt i en värld som med fyra procents sannolikhet bara existerar i mitt huvud. Jag börjar kolla efter tecken. Finns det fler djurhybrider runt mig? Har hundar börjat ge mig uppmaningar? Ser jag ryska ubåtar så fort jag ställer mig vid ett vattenbryn? Tror jag på allvar att vi räddar miljön genom att flyga mer? Är Annie Lööf okorrumperad? Och så vidare. Svaret på alla dessa var lyckligtvis nej, vilket tydde på att jag förmodligen var fullt frisk. Men helt övertygad skulle jag inte bli förrän jag såg Fiskmannen igen, för allra sista gången.

Jag var i mina hemkvarter runt Bandhagen och mötte honom på väg från tunnelbanan. Enligt den normala dramaturgin borde han vänt sig mot mig och sagt något ödestigert, kanske till och med tagit mig i kragen och väst det i mitt öra. Eller gett mig ett uppdrag endast jag, med min väldigt specifika kombination av färdigheter, kunde utföra. Men inget av det hände. Han bara tittade rakt fram och passerade mig utan något tecken på igenkänning, precis som de allra flesta brukar göra när man passerar dem, och plötsligt klarnade allt. Han bodde helt enkelt i samma område som mig och vi hade liknande rörelsemönster. Svårare än så var det inte, antiklimaktiskt nog. Och från att framstå som en fiskmänniska skapad av mitt stormiga undermedvetna, kändes han nu som vilken person med solid fysisk massa som helst. Jag noterade också att den slappa klädstilen jag tidigare tolkat som ett stilgrepp kanske snarare berodde på något annat; silverjackan som jag sett som retro var eventuellt bara gammal, hans hår inte alls nonchalant otvättat utan bara otvättat, och han verkade mumla något för sig själv. Han var onekligen en fullt verklig person, men eventuellt tvivlade han på att jag var det …

Det lilla stinget av obehag som jag tidigare känt upplöstes och kvar fanns bara en medmänniska. Vilket gjorde det hela så mycket jobbigare när han sekunden senare plötsligt och våldsamt rycktes från marken och fördes upp mot skyn i ett moln av fjädrar, med nacken fast i en fiskmås obarmhärtiga näbb. Med ett hjärtskärande skrik kastades han sedan upp i luften och fångades i benet av en andra fiskmås. Den första fiskmåsen skrattade sitt isande fiskmåsskratt, vände i farten, flög tillbaka och tog återigen ett fast grepp om mannens nacke, varpå en vildsint dragkamp inleddes mellan de två blodtörstiga fjäderfäna. Fiskmannen fäktade med armarna, skrek och kräktes om vartannat, tills hans kropp inte längre orkade stå emot fiskmåsarnas övermäktiga styrka och han slets i två stycken vid midjan. Och där, som hans tarmsystem regnade till marken, tystnade skriken.

Den slående likheten med en fisk var det som tillslut blev hans fall. Ett tragiskt öde för en fisklik man, och en syn som skulle ta mig dagar att komma över. Men i slutändan gjorde det mig också till en bättre människa, och detsamma tror jag gäller alla er som läser det här. Även ni har lärt er massvis.