Livet i Maskinen

5:04 8 Dec 2019

Det var en helt vanlig dag på tunnelbanan under en helt vanlig tid mitt på dagen, och i vanlig ordning ville alla ta sitt liv.
Jag bor på gröna linjen, ökänd för att ha för många tåg och samtidigt för många människor i dem, något som gör all effektivisering omöjlig. Stoppar de in fler tåg blir det ännu mer kö på spåren, och plockar de bort tåg för att minska kön blir det ännu fullare tåg. En sits som bara kommer bli värre och värre tills nya linjen är färdigbyggd, något som beräknas vara klart 2030 men som kommer bli försenat till 2040, när resten av världen gått över till kollektivteleportering.
Jag är på väg in till stan och tåget är fullt men inte packat. Folk hostar och grymtar, men i övrigt är det relativt tyst. En trasig själ i lovikkavantar gråter. Det är en olustig syn men jag låtsas som ingenting. Barnet mittemot sparkar mig på smalbenet, eftersom det är sånt barn gör, och jag önskar livet ur honom. En kvinna pratar i telefon men säger ingenting av värde. Personen i andra änden önskar livet ur henne. Resan fortsätter.
Tåget stannar vid Gullmarsplan. Jag kollar ut genom fönstret och ser en man på perrongen som lugnt och metodiskt och med hög precision står och spyr i en papperskorg, som om det vore hans jobb. Det är så kontrollerat att det ser ut som att han tränar inför något. Han spyr en deciliter, samlar sig i tre sekunder, spyr en deciliter till, osv. Det pågick när mitt tåg rullade in på perrongen och pågår fortfarande när vi åker därifrån. Så vitt jag vet kan han ha stått där och spytt i en timme. Kanske gör han det än.

Vi åker vidare över bron och kommer snart försvinna ner i tunneln till Skanstull. En man i fyrtioårsåldern vinglar sig fram genom vagnen i jakt på sittplats, när tåget plötsligt tvärnitar. Han ramlar framåt med händerna utsträckta framför sig, frenetiskt sökande efter något att greppa tag i, men eftersom han befinner sig långt ifrån uppenbara räcken siktar han istället in sig på en jämnårig kvinnas ansikte och trycker upp handflatan i näsan på henne.
Hon skriker till, högt och gällt, och tar sig för ansiktet med båda händerna. En tystnad uppstår i vagnen och blickarna riktas mot dem. Mannen, som nu återfått balansen, står böjd över henne och frågar försiktigt hur det gick, om hon mår bra. Han vet att det finns en risk att han knäckt hennes näsben, och om han sett Con Air vet han också att det finns en risk att näsbenet kan tryckas upp i hjärnan om man slår tillräckligt hårt, vilket han gjorde. Men hon svarar inte. Hon är djupt försjunken i sin smärta, och hennes enda livstecken är händerna som fortfarande är virade runt ansiktet samt det ihållande gnyende pipet hon ger ifrån sig. Mannen frågar igen, och hon svarar genom att inte sluta pipa genom fingrarna.
Tåget fortsätter åka och mannen blir stående vid sitt offer. Det är uppenbart att han inte vet hur han ska hantera situationen, att han inte hade räknat med hennes iskalla respons på hans olivkvist. Hans stirriga blick söker över vagnen för att bedöma skadan på hans anseende, men folk verkar mest obekväma. Till slut börjar han sakta backa ifrån kvinnan; han vill bort från situationen samtidigt som han tydligt vill demonstrera för övriga passagerare att han är redo att rycka in med ett nytt ”hur gick det” om så skulle bli nödvändigt. Men det blir det aldrig, och sekunden tåget anländer till stationen och dörrarna glider isär kastar han sig ut ur vagnen och kubbar det snabbaste han kan mot nästa vagn. Från noll till hundra, medan den misshandlade kvinnan bara fortsätter sitta orörlig och pipande som en kaffepanna.
Jag minns inte hur länge hon satt kvar så, men kanske var det för evigt. Kanske var det där hennes sista stund som fullfjädrad människa. Kanske lever hon idag ett stillsamt liv som råttskrämma. Jag, om någon, vet inte.

Tåget lämnar perrongen precis som det är tänkt att tåg ska göra, men när det kommit upp i full hastighet och hamnat ungefär mittemellan Skanstull och Medis händer något. Utan förvarning tvärnitar vi igen, som om lokföraren ställt sig på bromsen för att väja för en tunnelälg, och alla som står upp börjar studsa in i varandra som radiobilar. Att ingen av oss i vagnen var beredd är inte så konstigt, men hur lokföraren – som gissningsvis har något form av genomskinligt yta framför sig genom vilken han kan se vart han är på väg – kunde bli så överraskad är ett desto större mysterium. Att det skulle röra sig om ett rödljus – som han påstår när han pliktskyldigt vevat igång mikrofonen för att tala till oss i ”bagageutrymmet” som han förmodligen kallar det – kändes osannolikt. Hänger verkligen tusentals liv på ett ensamt rödljus placerat precis runt ett hörn? Ställer mig tveksam. Så om det inte rörde sig om en akut familjeangelägenhet eller möjligtvis en tunnelälg så hade lokföraren en hel del att förklara.
Men den slappa lögnen om rödljusen var allt vi fick, och sedan blir vi stående. Vagnen tystnar medan sanningen börjar gå upp för folk – när de inser att de eventuellt kommer att dö. Någon tar långsamt, men med en underton av panik, av sig sin halsduk. Ögon flackar. Det börjar bli rejält varmt i takt med att syret ersätts av ren koldioxid och folks kroppar närmar sig maxpuls. Livet har äntrat en ny fas.

Det har nu gått en vecka och vi är fortfarande kvar mellan samma två stationer. Jag skriver det här från under ett av sätena, där jag tagit skydd mot de olika rabiata barngängen som bildats. Tolvåringar uppväxta på Fortnite och CoD som sedan dagen de föddes har hängt i forum och slipat sina färdigheter i psykologisk krigföring till perfektion. Den största klanen kallar sig Epic Lulz och har precis markerat revir genom att hugga huvudet av en konsult med kostym och ryggsäck. Deras ledare, Aragorn, är liten för sin ålder men särbegåvad, och rider på axlarna av en storväxt tonåring med låg IQ (och EQ för den delen) som kallas Headshot.
Och sådant är livet i Maskinen. Vi vet fortfarande inte när vi kommer härifrån. Lokföraren anropar oss en gång per dag, prick 08.00, för att berätta att det är tågkö och att det kan gå lite långsamt genom stan, vilket de flesta av oss är benägna att hålla med om. Ingen vet heller sanningen bakom uppehållet. Det viskas ibland om att personer längre fram i vagnen påstår sig ha sett en kritvit tolvtaggare med lysande ögon galoppera förbi utanför på spåret, men det är förmodligen bara skrönor.
För troligtvis handlar det bara om att SL struntade i varningarna och stoppade in extra tåg på gröna linjen. Det skulle de aldrig gjort.

Om jag någonsin kommer ut härifrån ska jag tipsa SL om att det med dagens avancerade teknik finns sätt för de olika tågen att kommunicera med varandra, så att man på så vis skulle kunna utveckla ett system för att koordinera trafiken. Kanske skulle ett tåg kunna vänta med att lämna sin station tills det fått information om hur det ser ut på nästa, istället för att, som nu, behöva upptäcka det först en sekund innan det kört hela vägen upp i röven på tåget framför.
Det är säkerligen mer komplicerat än så, det är det alltid och jag är sannerligen en lekman när det kommer till kollektivtrafikslogistik, men just nu är vi mitt uppe i att lotta fram vem av oss som ska ätas upp härnäst, så förlåt om jag inte bryr mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg