Monstret

7:31 26 Jan 2020

För ett par veckor sedan var jag på Nöjesguidens Stockholmspris, en gala för folk som utmärkt sig inom det vida begreppet ”nöje” under det gångna året. Jag var hedrande nog där som nominerad i kategorin Text för mitt fanzine Wiener Melange, och det var en afton jag sett fram emot ända sedan dagen jag av en ren slump hittade nomineringsmailet i min skräppostmapp.
Övriga nominerade i samma kategori var Alex Schulman och Karolina Ramqvist, så som ni förstår var jag helt övertygad om att vinna. Alex släktforskningsprojekt är väl främst menat att undervisa hans barn om deras blodsband och saknar ju egentligt värde för alla utanför familjen, och Ramqvist är det ju ingen som faktiskt har läst, så att jag skulle plocka hem diplomet tog nog både dem, jag och alla andra i Sverige för givet.

Kvällen började anspråkslöst – jag och min +1 Jonas tog först varsin fish and chips på ett helt vanligt brunställe på Götgatan, drack ett par standardöl och anlände sedan till Södra Teatern alldeles lagom klädsamt sent.
Den stora salen var smockad till bristningsgränsen; hundratals hipsters, influencers, proffsminglare och aspirerande DJ-duos som alla med själ och hjärta gav sitt allt för att vara den som var allra mest blasé. En semikänd nöjeslivsprofil, som jag stött på hundra procent av alla gånger jag någonsin befunnit mig i närheten av en kändis – eftersom hon jobbar som sån där parasitfisk som klänger sig fast i sidan på hajar, fast på kändisar – som var så blasé att henne ena ögonlock hade ruttnat och torkat och nu bara hängde ner över halva ögat som en stelnad bit bakplåtspapper, ledde tävlingen stort.
Alla som är någon var där, hade jag kunnat säga om jag visste något om vem någon är, och känslan var den att jag verkligen befann mig mitt i det så nyckfulla ”smöret”. Robyn, Clara Henry, Yung Lean, Zara Larsson, Peter Siepen plus många, många andra var inte där, men jag tror att jag eventuellt kan ha sett Alexander Bard stå i ett hörn och skälla ut en ung tjej som han tyckte såg ”horig” ut. Men något som slog mig, när jag lät mina vattniga små ögon glida över rummet som två pilska strålkastare, var att Alex Schulman, min motståndare och nemesis, verkade saknas. Det var inte många minuter kvar till själva galan skulle börja, men ingenstans gick han att finna. (Ramqvist såg jag för övrigt inte heller, men eftersom jag inte vet hur hon ser ut kan hon mycket väl ha stått bredvid mig hela kvällen.)
Hans frånvaro oroade mig en aning. Vad hade han som var så viktigt att han inte kunde komma till sin egen nominering? Hade han något i görningen månne? Eller var jag bara paranoid? Förmodligen var han väl bara hemma och översåg byggandet av en ny bastu som vanligt, men jag kunde inte skaka känslan av att det var något lurt i görningen. Och det skulle snart visa sig att jag hade all rätt att vara orolig…

Med varsin dyr whisky utblandad med billig cola rörde vi oss genom folkvimlet för att fylla våra fria händer med varsin öl (jag hade vid det här laget börjat bli rätt nervös), när Jonas plötsligt stoppades av en kvinna som han tydligen hade någon luddig koppling till. De avhandlade de vanliga artighetsfraserna och det var väl gemytligt nog, men när Jonas efter en stund presenterade mig för henne så hände något. Så fort hon hörde mitt namn var det som att en svag elektrisk stöt gick genom hennes kropp och fick henne att stelna till. Med det nyss så varma leendet fastfruset i en kall grimas tittade hon på mig med orolig blick, och jag insåg att hon kände igen mitt namn.
Hon förklarade att hon var en av Stockholmsprisets jurymedlemmar och alltså hade koll på vem jag var, men att hon tyvärr hade röstat på Alex i vår kategori. Det var så klart ingen fara, försäkrade jag henne om, men det märktes att någonting gnagde på henne. Och efter någon minut av att hålla god min i vårt samtal var det som att hon inte längre kunde tygla sig, och hon greppade tag i min arm och slet mig åt sidan, in bakom en pelare. Jag hann knappt förstå vad som pågick innan hon tog mig i skjortkragen och drog mitt ansikte nära hennes. Hon doftade svagt av lavendel och något odefinierbart som kan ha varit fisk.
”Du måste härifrån,” väste hon så att salivet sprutade in i min mun. ”Jag vet inte hur många av oss han kom åt, men om du vinner ikväll så svävar du i livsfara!”
Jag bara stirrade på henne. Försökte tyda hennes flackande blick. ”Vad pratar du om?”
”Alex!” Hon råkade säga det för högt och tittade sig oroligt över axeln, och när hon fortsatte prata var det i en obehaglig viskning. ”Han hotade mina barn. Sa deras namn och vilken skola de går i. Jag ville inte rösta på honom …”
Hon tystnade. En ensam tår trängde fram ur ena ögat och rann ner för hennes kind.
”Du ville inte rösta på Alex bok?” frågade jag förvirrat.
”Det är väl klart att jag inte ville! Jag skiter väl för fan i hans jävla moster och hennes äckliga jävla incestskit eller vad fan i helvete den nu handlar om för jävla skit! Men han gör vad som helst för att vinna. Och om han inte gör det ikväll, kommer han att döda dig.”
Hon tystnade igen och kollade hastigt runt i lokalen. Det var för galet för att ta in, och innan jag lyckats formulera min nästa fråga släppte hon taget om min skjorta och rusade in i folkvimlet och försvann. Jag stod ensam kvar vid pelaren, utan att riktigt förstå vad som just hänt, när en ringklocka ljöd i fjärran. Det var dags för gala.

Jag vann inte den kvällen. Priset gick till Alex Schulman och hans bok om sina släktingar och deras incestuösa förehavanden. Men precis som jag misstänkt var han inte där för att ta emot priset själv, utan upp på scenen kom istället en lång och skranglig albinoman i vit kostym och kargt ansikte som presenterade sig som Spaghetti. Ingen visste vem han var, men det var något med hans uppenbarelse som fick hela publiken att tystna och hålla andan. Han sa bara ett kort och hårt ”tack” och gick sedan av, till spridda och osäkra applåder, och fortsatte med bestämda steg fram genom gången utan att möta en enda blick. Den allmänna känslan i salongen var att det skulle bli skönt när han och hans märkliga energi gått, men precis när han kommit i höjd med min rad stannade han plötsligt tvärt mitt i sitt steg, som om han vore radiostyrd. Utan att röra överkroppen vred han sin bleka gamnacke åt sidan och tittade rakt mot mig så våra ögon möttes. I vad som kändes som minuter, men nog egentligen bara var några sekunder, stod han så utan att säga ett ord eller röra en muskel, medan resten av teatern höll andan. Min puls hade skenat så illa att den snart skulle nå oroväckande nivåer, när Spaghetti plötsligt vred bort blicken, fortsatte framåt och slutligen lämnade lokalen.
Rummet andades ut och efter några sekunders mental återhämtning kunde galan fortsätta, men det var inte längre samma sak. Stämningen hade förändrats i grunden och skulle aldrig mer bli sig riktigt lik. Kvällen hade hört sitt sista skratt.

Dagen efter är jag hemma i min lägenhet när jag hör ett paket dimpa ner genom brevinkastet. En anonym liten kartong utan vare sig avsändare eller min adress. Genom titthålet i dörren hinner jag precis se skymten av en blek gestalt innan han försvinner ner för trappan, och även om jag har mina misstankar om vem det var såg jag för lite för att vara säker.
Stående i hallen river jag upp det mystiska paketet och finner enbart en ensam Polaroidbild. Den visar en man sittande naken på en stol mitt i ett kalt och fuktigt rum, hans händer bundna bakom ryggen. Ansiktet är så svårt misshandlat att det tar en stund innan jag känner igen honom; det är täckt i blod och förvrängt av alla svullnader och missfärgningar, men tack vare tändsticksasken som ligger placerad bredvid stolen kan jag bedöma mannens ringa längd, och i kombination med det lilla jag ser av ögonen är det tillräckligt för att kunna identifiera honom – tillräckligt för att se att det är Calle Schulman. Jag vänder på fotot och ser en text, skriven med rödbruna, oregelbundna bokstäver i vad jag antar är Calles blod. Svetten tränger fram ur min panna när jag börjar läsa:
”Om jag kan göra så här mot min egen bror, som jag älskar och kommer jättebra överens med (och som verkligen inte förtjänar att bli behandlad på det här viset) tänk då vad jag kan göra med dig. Du har två veckor på dig att ge en offentlig ursäkt för nomineringen. Annars, min vän, blir det Spaghetti. /A”

Så, jag vill nu ta tillfället i akt att be er alla om ursäkt. Förlåt för att jag blev nominerad till Stockholmspriset. Det ska aldrig mer upprepas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp