Ljuset i början av tunneln

10:52 3 Jan 2020

Ibland är det jul. Det ska gudarna inte bara veta utan även ha jävligt klart för sig. När julen drabbar oss är det alltid så där plötsligt som endast jular är kapabla till, och när det sker leder det till något vi brukar kalla julstress – en muterad och högst potent variant av stress.
Den 30:e november känns allt lugnt, då är det fortfarande oceaner av tid kvar till julafton, och kanske strosar man visslande omkring på stan utan något direkt mål. Man kanske är mitt i ett danssteg när man smidigt fiskar upp en ros ur ett blomstånd på gatan, doftar på den i farten och sedan singlar iväg en slant till blomförsäljaren som bara skrockar och skakar på huvudet. Man kanske springer upp för en gungbräda, fördelar sin vikt så att den långsamt tippar över och man kan glida ner till andra änden på sina skosulor. Plötsligt dyker man kanske upp bakom ett träd och överraskar en korthårig tjej som står och fotar en plastpåse med sin analoga systemkamera, och kanske svingar man sig runt trädstammen och ger henne rosen för att sedan dansa vidare till tonerna av hennes förtjusta fnitter. När kvällen kommer sätter man kanske på sig sin pyjamas och visslar sig till sömns. Till exempel.
Men dagen efter är det första december, och då väcks man istället av att ens stress – som plötsligt har blivit så kraftfull att den på något sätt har fått en egen röst – gallskriker en i örat så att man vaknar med ett ryck, genomsvettig och fullständigt nerpissad. Och med det startskottet vet man att det nalkas jul, och att man i tre veckor framåt kommer vara totalt lamslagen och inte kommer få någonting uträttat, fram till cirka den 21:a – dagen då man måste köpa samtliga julklappar.
Och det är då man besöker Åhléns City.

Man kommer in i varuhuset och blir direkt välkomnad av det oförlåtande ljuset, vars enda syfte verkar vara att påminna en om hur ful man är. Det är en hastig övergång från det trygga mörkret utanför till att plötsligt känna sig som de smältande nazisterna i Indiana Jones. Man vill bara därifrån, tillbaka in i skuggorna, men för att undkomma ljuset är man tvungen att först passera sminkavdelningen med de strategiskt utplacerade och genomrena sminkförsäljarna. Tränade i den ädla konsten att sänka andras självkänsla fungerar de lite som varuhusens egna gladiatorer, redo att tackla egenvärdet på vilken person som än vågar passera genom deras domän. (Är man konspiratoriskt lagd kan man ju dra stora växlar på att det äckliga ljuset är i just sminkavdelningen, men nu är det här en blogg och inte Zeitgeist.)
När man lyckats sicksacka sig förbi gladiatorerna Stephanie, Alicia, Concealer och Solarplexus når man till slut fram till rulltrappan som ska leda en vidare till nästa krets.
Man åker upp för den och hamnar först av allt i Idiotrutan – plätten precis i toppen som fungerar som en mötesplats för alla som är dumma i huvudet; en plats där de kan få vara sig själva för en stund, där de kan samlas och stå stilla i lugn och ro och bara stirra rakt fram med halvöppna munnar, för att på så vis skapa en flaskhals bakom sig där alla som åker upp för trappan kan snubbla samman i en stor hög. Deras egen lilla oas.
Men sedan, när man machetat sig igenom denna igenvuxna djungel av kött, så är man äntligen uppe.

Det är folk överallt. Drivor av dem. Det är föräldrar som handlar leksaker åt barnen, det är vilsna killar som irrar omkring med ögon som lyser av panik medan de frenetiskt söker igenom sina minnespalats efter vad det nu var flickvännen sa för ett halvår sen, det är tjejer som effektivt betar av sina listor med tysk precision, det är killar som gör precis det jag just sa att tjejer gör och tjejer som gör precis det jag just sa att killar gör (eftersom vi alla är lika oavsett kön), det är influencers som unnar sig tidiga julklappar till sig själva, det är IS-sympatisörer som bara väntar på rätt tillfälle, det är folk som bara söker lite närhet, et cetera ad infinitum.
Man tränger sig fram bäst det går utan en tydlig plan och hoppas att idéer ska uppenbara sig av sig själv, men det gör de givetvis inte. En tanke som slår en är att man kan satsa på kvantitet istället för kvalitet, men den idén slås i sank så fort man kollat sin första prislapp.
Grejen med Åhléns är inte att det är överdrivet dyrt, utan grejen är att allt kostar exakt tusen spänn. Man ser en galge som är marginellt finare än vad galgar brukar vara och man blir sugen på att köpa ett gäng, men så vänder man på prislappen och smack – tusen spänn. Man hittar en jordglob av kork som man kan sticka nålar i. Lite pojkrummigt, kanske man tänker först, innan man inser att man ska sluta göra sig till och att det enbart är 100% kul. Men så kollar man prislappen och förstår att kork måste vara gjort av samma material som saffran – dvs guld. Och att den kostar tusen spänn. Men en liten piedestal till sin växt då? I svartmålad metall? Vad kan en sån tänkas kosta, frågar man sig nyfiket och tittar efter. Tusen spänn? Okej. Och om man bara dubblar det så får man en som enligt skylten ska vara något större, även om det är omöjligt att avgöra med blotta ögat? Nice.
(Personer som bara handlar på NK fattar ju såklart inte ett ord av det här. Skulle de se en galge för tusen kronor skulle de slita åt sig hundra stycken, dra hem och bränna upp alla sina gamla plastgalgar och sedan ta isär resterande trägalgar och göra såna Blair Witch-pinnfigurer av dem och hänga ut i skogarna runt sitt hem för att skrämma bort hemlösa. Men jag säger inte heller att allt är dyrt, jag säger bara att allt kostar exakt tusen spänn.)

Ju högre upp man kommer i varuhuset desto mer dör hoppet. Efter några halvhjärtade försök att hitta mening i diverse köksgeråd beger man sig till den sista rulltrappan. Med en stark känsla av nederlag i bröstet anländer man till den sista kretsen, den så kallade korgvåningen, där allt är gjort av korg. En våning dedikerad till att tillgodose alla ens korgbehov, där man kan hitta allt från fotpallar av korg till blomkrukor av korg till och korgar av korg. Man slås av tanken att något av korg kanske vore en perfekt julklapp till sin mamma, men efter några minuter av botanisering nyktrar man till och inser att ett material i sig inte är svaret på ens problem.
Med den sista droppen optimism man över huvud taget kan uppbåda tar man sig längre och längre in bland de korgtäckta hyllorna, längre och längre bort från glädjen.
Det blir mörkare och mörkare, och precis när man tror att man trängt så djupt in i labyrinten att man aldrig kommer hitta ut, rundar man ett hörn och möts av plötsligt ljus. Man finner sig på en öppen yta, en kvadrat omgiven av hyllor. Och där, i mitten av den, står han till slut. Sista bossen. Mr. Facefister. Ett två meter långt mustaschprytt muskelberg, iklädd svart linne, camobyxor och – av någon anledning – ett plommonstop. Han har en typ av samuraibatong i vardera hand, och kastar med jämna mellanrum huvudet bakåt och skrattar rått åt något som bara han vet. Instinktivt förstår man att enda vägen ut ur denna mardrömsfästning, är igenom honom. Man förstår att han måste dö. Att man måste mörda honom med sina bara händer.
Jag behöver inte gå in på några detaljer, men det som följer är ett långt och utdraget och enerverande repetitivt slagsmål – med så många slag mot ens huvud att det garanterat kommer ställa till problem längre fram – som efter många om och men slutar med att man delar ut en vältajmad roundkick rakt i tinningen på honom så att han flyger ut genom ett fönster, faller handlöst fyra våningar och till slut spetsas på parasollet till korvståndet nere på Drottninggatan.
Man står kvar, blodig och andfådd, när en gänglig man i tangorabatt dyker upp från ingenstans och räcker över tio tusen kronor i mynt för att sedan direkt och utan ett ord springa iväg och försvinna in bakom en hylla med hushållspappershållare av tvinnad vass.
Sedan är man ensam, omgiven av tystnad.

När man några minuter senare tagit sig hela vägen ut ur byggnaden är man glad och lättad över att vara vid liv. Man bestämmer sig för att aldrig mer ta livet för givet, att uppskatta det man har och börja leva mer i nuet. Det är den första dagen i resten av ens liv, tänker man kanske. Men sedan, när får man syn på en hålögd kvinna som konkar på femton proppfulla kassar, påminns man om att man fortfarande inte har handlat en enda julklapp, och så kastar man sig framför en buss.
Men överlever.

En kommentar | “Ljuset i början av tunneln”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Mina skriver:

    Stephanie, Alicia, Concealer och Solarplexus HAHAHAHAAHAHAH

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG

Mest läst på NG
Tillbaka
Mer inlägg