34-åringen

10:34 5 Apr 2020

För ett par månader sedan unnade jag mig för första gången på länge en utlandsresa. Mellan mitt heltidsjobb, arbetet med mitt fanzine Wiener Melange samt den här bloggen hade mina lediga timmar varit ytterst få under det senaste året, och eftersom merparten av dessa gick åt till att försöka upprätthålla relationen med min vän Görgen, en spattig f.d. missbrukare i Rågsved, hade min egentid blivit i princip obefintlig. Jag skulle inte säga att jag är varken introvert eller extrovert utan snarare någon form av hybrid av båda (sällsynt!), men det är ändå oerhört viktigt för mig att få åtminstone ett par kvällar i veckan av ensamhet, där jag kan samla mina tankar och ladda mina batterier.
Det här var just en sådan sällsynt kväll. Jag satt på en stol i köket och bara stirrade rakt in i en vägg medan tankarna samlades, med alla mina batterier på laddning i rummet intill, när jag drabbades av det plötsliga infallet att boka en utlandsresa. Att ta ledigt från jobbet, pausa bloggen, peka fuck you till alla gamlingar på gatan och sen bara dra. Med alla pengarna jag tjänat på den här bloggen (säg inget till Caroline Ringhals Ferrada-Noli) fanns det egentligen ingen anledning att inte bara boka en resa direkt. Jag hade tidigare varit på tre av planetens världsdelar och ville den här gången besöka någon av de resterande två. Den ena av dem, Sydamerika, vore så klart roligt, men med det stora utbud av Santa Maria-produkter som erbjuds idag kändes det inte längre så spännande, vilket då ledde mig till alternativ två – Asien. Och blott tio minuter senare hade jag bokat min resa. Jag skulle äntligen få besöka Kina.

En vecka senare landade jag på kinesisk mark, med fjärilar i magen och malar i fickorna, fylld av upptäckarlust och vetgirighet. Med en önskan om att få uppleva så mycket av det riktiga Kina jag bara kunde hade jag sökt mig till den mysiga provinsen Hubei, och när jag nu klev ur mitt flygplan var det i dess huvudstad Wuhan (för övrigt kanske främst känt för att ha givit namn åt den amerikanske rapgruppen Wuhan Clan (RZA, GZA, Ghosthorse, Inspectah Gadget, Tank Girl, Monkey Man, U-Boat, Old Dirty Paedophile). Och om det var det riktiga Kina jag sökte så hade jag onekligen kommit rätt; människorna och dofterna, arkitekturen och naturen – allt var precis så genuint som jag hade önskat.

Överrumplad av alla nya intryck vandrade jag planlöst framåt genom Wuhans ringlande gator och insöp så mycket av atmosfären jag bara kunde, och det var i ett nästan berusat tillstånd jag plötsligt fann mig mitt i en av stadens sprudlande köttmarknader, omgiven av salustånd, stekos och leende människor, med ett oräkneligt antal mer eller mindre svåridentifierade kroppsdelar hängande från krokar och charmigt staplade på hög i alla riktningar.
Den täta folkmassan i vilken jag nu ingick rörde sig långsamt framåt mellan de många grillarna där smakproven låg på fräsning, och mängden alternativ gav mig svindel; att äta hund är väl en sak, men här fanns också djur jag alltid trott varit sagoväsen (min sikt var visserligen aningen skymd, men jag kan nästan svära på att jag såg ett pegasushuvud rotera över en eld en bit bort). Det var inte heller mycket av det som erbjöds som kittlade min aptit, men eftersom det var det riktiga Kina jag sökt – och fått – kändes det viktigt att ta seden dit jag kommit, så jag bestämde mig därför att prova vad som än låg på grillen till höger om mig.

Till en början förstod jag inte vad jag tittade på. Det såg mest ut som ett uppeldat och förvrängt miniatyrparaply, vilket jag utgick från att det inte var, men när jag såg att de tygliknande remsorna egentligen var vingar insåg jag att det var en fladdermus – svartbränd och stel, i en slarvig hög som om den bara hade släppts på gallret från en höjd. Men om det var hit jag hade kommit och det här var deras sed, så för all del – låt oss äta fladdermus. Vem var jag att döma?
De varma och sladdriga vingarna piskade mig om kinderna när jag slet av det brända huvudet med mina hörntänder. Halsen var oväntat seg men inte värre än vilken annan bit läder som helst. Själva dödskallen visade sig vara svårare att bita igenom än man hade kunnat tro och jag fick liksom hugga med käken flera gånger innan den till slut gav vika och gick itu med en distinkt knäpp. Bitarna från kraniet gnisslade på ett lite olustigt sätt och skallens innandöme kändes inte helt genomstekt, medium rare på sin höjd, men det var säkert meningen – vem var jag att ifrågasätta tillagningen? Torson var mer lättuggad om än i knaprigaste laget, och vingarna var väl helt okej men lämnande mig oberörd. Det varma och färska blodet gjorde väl sitt för att lätta upp, men rätten hade mått bra av en sås. Allt som allt: två plus.

Jag sög in det sista bakbenet som vore det ett spagettistrå och skulle precis röra mig vidare för att prova nästa delikatess i min kulinariska resa, när något plötsligt föll ner från himlen och kraschlandade rakt ner i grillen bredvid mig med en smäll. Några bitar glöd träffade min arm när ett starkt, gällt skrik skar igenom sorlet och fick alla i omgivningen att stanna upp. Jag stod som hypnotiserad och kunde bara stirra medan lågorna sakta sög livet ur den stackars fladdermusen som nu låg på gallret, tills den slutligen tystnade och blev still. Allt gick väldigt fort och jag hade knappt hunnit ta in vad som skett innan ägaren av grillen jäktade fram och slog bort det glödande kadavret med en träslev så det flög iväg och landande bland soptunnorna ett par meter bort. Förbryllad iakttog jag honom rengöra grillen med en trasa och något medel för att därefter, när han kände sig nöjd, lägga dit ett par saftiga kotletter och sedan gå visslande därifrån.
Efter visst motstånd gick det upp för mig vad som precis hade hänt; att jag helt enkelt hade ätit ett vilt djur som råkat ut för en tragisk olycka. Och som jag skrattade! Maken till situation hade då åtminstone jag aldrig varit med om tidigare. Här hade vi sannerligen något att berätta för barnbarnen om. Och redan där, min första dag i landet, kunde jag konstatera att min resa var en succé.

Jag tillbringade sedan ytterligare fem händelserika dagar i Wuhan, där jag försökte uppleva så absolut mycket jag bara kunde. Det fanns så mycket att se och så många människor att prata med att inte ens febern som drabbade mig under dag tre kunde hindra mig från att flänga kors och tvärs genom staden likt ett nyfiket barn. När jag väl tog tåget därifrån kände jag mig fortfarande inte helt färdig, men samtidigt fanns det fler ställen att upptäcka och min resa var långt ifrån över.

De kommande tio dagarna reste jag genom i princip hela landet. Jag insöp atmosfären, tog till mig kulturen och samlade erfarenheter som om de vore filmisar; jag besökte risfält, bemästrade Kung-fu och promenerade längs kinesiska muren (som i Kina bara kallas ”muren”); jag åt hund, läste Mao och utforskade China town (som i Kina bara kallas Beijing); jag åt tre små rätter, studerade Sun Zi och åt Kinapuffar (som i Kina bara kallas ”puffar”). Kort och gott – jag blev hederskines.
Så när sista dagen i landet till slut kom var det med stort vemod jag skulle tvingas ta farväl. Något begränsad av hostan och febern som jag dragits med under nästan hela vistelsen hade jag bestämt mig för att fylla min sista tid med något avslappnande, och jag befann mig nu på speed dating i en stor lokal mitt i China Town när tanken plötsligt slog mig; varför åka hem över huvudtaget? Jag hade inga akuta förpliktelser hemma i Sverige, jag var (ganska) ung, (vanligtvis) frisk och jag var singel – varför inte carpa fucking diem för en jävla gångs jävla skull?

Så det var med nyfunnen energi och en brutal hostattack som jag där och då, mitt under en ganska lovande dejt med ung astmatiker, bokade mitt nästa resmål – en sista minutenbiljett till Europas Kina och ett av Andra världskrigets stora förlorare – Italien. Ett land jag velat besöka ända sedan jag för första gången spelade Super Mario Bros; att se den där fryntliga lilla italienaren med sin perversa mustasch hoppa omkring och toka sig hade väckt något hos den unge Julian, och nu skulle jag äntligen få uppleva det.
Från att ena sekunden bara vänta på planet hem som en riktigt svennetönt hade jag nu alltså förvandlat Kina till blott första anhalten i en längre turné, och det var med studs i stegen som jag plockade upp min resväska och begav mig till flygplatsen för att påbörja en odyssé som skulle pågå i ytterligare två veckor, innefatta fem olika länder och föra mig samman med tusentals och åter tusentals människor. Diem, måste man ändå erkänna, hade carpats.

När jag slutligen återvände till Sverige var det som en utmattad men i grunden berikad och ny person. Efter bara ett par dagar började livet återgå till det normala igen, men resan jag varit med om stannade kvar inom mig, som en ny energikälla som verkade i bakgrunden. Vardagen som tidigare känts så grå och medioker hade nu fått en lyster – vare sig jag körde ett träningspass på SARS eller bara låg hemma och spelade CoV 2 på mitt Playstation så var det som att jag såg det från ett helt nytt perspektiv, aningen utifrån. Jag kunde avrunda en utekväll med en Big Mac & co vid 19 och ändå känna mig nöjd, som att jag varit med om ett äventyr. Rastlösheten i min själ var som bortblåst.
Men ingenting varar så klart för evigt, och med tiden mattades den här känslan av, successivt och långsamt så att det nästan inte märktes, och idag är jag tillbaka ungefär där jag var innan min resa. Men det är okej, för även om skimret alltid försvinner förr eller senare, så återstår minnena. Samt hostan jag drog på mig i Wuhan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp