Återigen befann jag mig på tunnelbanan. Om jag har en enda läsare som inte bor i Stockholm (för att inte tala om en enda läsare över huvud taget – den enda som kommenterar mina inlägg nu för tiden är nån okänd new age-schaman som envisas med att skriva femtusen tecken om nån rot eller nåt som tydligen ska göra underverk, men om jag ska vara ärlig känns det inte som att hon riktigt tar in mina texter) så kanske det är störigt för denna att jag skriver om något så exkluderande som Stockholms tunnelbana, så då kan det vara på sin plats att nämna att jag inte kommer från Stockholm ursprungligen. Jag är från Dalarna och hade innan jag flyttade hit bara hört talas om tunnelbanor från visorna och målningarna. Därav min outsinliga fascination för det jag har valt att kalla Tortyren i Helvetet.

Den här gången var jag på väg till min kompis Dennis för att hjälpa honom flytta. Det var mitt på dagen och vid min sida hade jag en liten lammungeliknande Bedlingtonterrier som jag passat åt min kompis Ida och nu skulle lämna av på vägen. Den här hunden är så söt och genomsnäll att ingen kan göra annat än smälta i hans närhet. Till och med när Ida berättade historien om hur han en gång kräktes upp mänsklig avföring på hennes vardagsrumsmatta samt sängöverkast blev jag alldeles varm inombords – sådan är hans kraft. Detta hör till historien.
Det var lugnt i vår vagn. Folk satt ensamma och utspridda lite här och där och det enda ljudet som hördes, förutom tunnelbanans egna, var den muttrade monologen från alkisen som satt mittemot mig i nästa fyrsäte. Mannen monotona, söderkis-klingande malande smälte ihop med miljöljudet och det var lätt att ignorera; jag stirrade bara ut genom fönstret och låtsades som ingenting, som vanligt. Ända tills jag hörde honom säga:
”Jaha. Stirra ut genom fönstret, låtsas som ingenting?”
Och till min fasa förstod att han pratade med mig.

Jag sneglade snabbt i hans riktning och såg en medelålders man i pilotglasögon och t-shirt med stökig frisyr som jag insåg att jag kände igen – vi hade väntat på samma pendeltåg redan i Sundbyberg, där min och hundens resa hade börjat, och vi hade också gått bakom honom i bytet till tunnelbanan. Vi hade alltså gjort exakt samma resa alla tre, och det var något som inte verkade ha gått den här mannen förbi.
”Du tror inte att ja fattar?” fortsatte han. ”Lurar inte mej me dom där jävla kläderna. Följt mej fan från Sumpan. Jävla nolla.” Han var långt ifrån nykter, men blicken var – av vad jag kunde döma av pilotbrillornas riktning – fast. Och den blicken hade tydligen gjort en analys och av någon anledning dragit slutsatsen att jag måste vara en civilare, vilket är konstigt eftersom jag inte hade en Slipknot-T-shirt på mig.

Övriga i vagnen började skruva på sig obekvämt, men inte mer än vad jag redan gjorde. Jag var inte helt säker på hur jag skulle hantera situationen, allt jag ville var ju att han skulle låta mig vara, men att bara ignorera verkade allt mer lönlöst. På grund av hunden hade jag inga hörlurar som jag brukar så dessa gick inte att gömma sig bakom, men hunden gjorde också att jag inte ville säga något tillbaka; skulle det uppstå en situation där jag blev tvungen att antingen fly eller fäkta för mitt liv så skulle kopplet garanterat ställa till problem, samtidigt som jag inte ville att hundens oskyldiga små ögon skulle behöva se mig slå ihjäl en annan människa med min Macbook. Så i brist på bättre idéer fortsatte jag att ignorera. Jag ville heller inte att omgivningen skulle förstå att det var mig han pratade med, så i ett desperat försök att distansera mig satte jag på mig mina solglasögon.
”Jaha. Sätter han på sej sina solglasögon också,” sa mannen, som nu hade börjat livekommentera. Att förbli anonym tedde sig allt svårare.

Kanske framstår jag nu som överdrivet konflikträdd, men då ska man också veta att jag provat allt. Jag är nämligen vad man skulle kunna kalla för en Missbrukare-magnet (MM). Min vän John har en teori om att det beror på att mitt mörka hår och skägg gör att jag syns bra i dimma; att man ser ungefär vad som är vad i mitt ansikte även med nedsatt syn eftersom mina anletsdrag är inramade, vilket gör att påverkade människor gärna väljer att fokusera på just mig. Jag blir bojen i det stormiga hav som är deras verklighet, om den metaforen kan göra dig lite pilsk.
Det är ofelbart. Även om jag så sitter i ett sällskap på flera personer så kommer den berusade personen tränga sig förbi samtliga för att nå fram till mig så han kan spruta saliv i just mitt ansikte. Det är olika vad de vill; ibland verkar de bara vilja ha någon att prata med och då pratar jag oftast gärna tillbaka, men i ungefär sjuttiofem procent av fallen vill de slåss. En gång på tunnelbanan satt det en finsk alkis på andra sidan gången från mig, och trots att det satt fem personer mellan oss var det mig han valde att hota att hugga med kniv helt utan anledning. Ja, han var finsk och hotade med kniv, vad ska jag säga, det var så det var.

I ett försök att se upptagen ut började jag klia hunden bakom örat på ett väldigt målmedvetet sätt, som att det fanns en anledning, för mannen hade nu dragit i en mer rättfram växel och börjat ge målande beskrivningar av vad han skulle göra med mig i allmänhet och mitt näsben i synnerhet, och tro mig när jag säger att det inte lätt vackert. Eftersom det var mitt på dagen var jag inte direkt livrädd, men det var svårt att komma ifrån att det var aningen obekvämt. Att åka tunnelbana är ju en veritabel mardröm även de bästa av dagar, och resan blir knappast bättre av att behöva dela den med en paranoid alkis som vill döda en.

Sakta började folk lämna vagnen ju längre från innerstaden vi kom, och till slut var det nästan bara vi kvar. Och det var då han – mannen som blivit soundtracket till mitt liv – tog sin chans och reste sig upp.
Med andan i halsen, tummen svävande ovanför mobilskärmen och mitt testamente bifogat i ett mailutkast redo att skickas till en gammal dejt som pluggat affärsjuridik, stålsatte jag mig för vad som komma skulle, medan han svajigt och lätt bakåtlutad korsade de två metrarna som tidigare skiljt oss åt och föll ihop i sätet bredvid mig på andra sidan gången. Tiden att låtsas som ingenting var förbi och jag mötte hans pilotglasögon, som i vanlig ordning var vända rakt emot mig. Han knyckte med käken, jag svalde, och han började prata.
”Är det den farliga polishunden?” Han nickade mot den bedårande lilla terriern vid mina fötter. Orden studsade runt i mitt huvud. Omställningen var för plötslig för att jag skulle koppla direkt, men när jag tillslut tagit in hans tonfall och lyckats pussla ihop det med hans nu oväntat mjuka ansiktsuttryck förstod jag att han skojade.
Jag stammade fram nåt otydligt jakande till svar, omtumlad av krocken mellan mina förväntningar och den nya sinnesstämning han så sömlöst äntrat på en sekund, och han lutade sig närmre.
”Fölåt,” sa han med mjuk stämma, ”ja såg inte hunden.”

Och så var det med det. Någonstans under promenaden från sin plats hade han fått syn på hunden och omedelbart vänt i sin uppfattning om mig. Jag har inte sett filmen Hundtricket, men gissar att det är exakt det här den handlar om – hur Alexander Skarsgård med en hunds hjälp lyckas undvika att bli ihjälslagen mitt på ljusa dagen av en blandmissbrukare.
Vår stormiga relation avslutades med ett oväntat gemytligt samtal om hunden och vad som skulle göras i helgen, och även om våra första intryck av varandra gjort det lite svårt för mig att fullt lita på honom, så blev det ändå till en trevlig liten stund. Hade livet varit som en Alexander Skarsgård-film hade det säkerligen lett vidare till en Oväntad Vänskap, men nu blev det istället så att han efter tre stationer hoppade av och försvann. Om jag inte minns fel skulle han vidare till nåt berg och dynga ner sig totalt, men det kan också vara mitt gamla önsketänkande som är inne och romantiserar.

En kvart senare anlände jag aningen försenad men vid gott mod till min kompis Dennis och hans flytt. Jag var sist på plats och möttes direkt av ett femtal kompisar bärande på diverse lådor och möbler. Jag såg mig snabbt omkring bland stöket och högg sedan in direkt – genom att lyfta upp en av de tomma pirrorna som stod på golvet och börja bära den mot flyttbilen.
Och det, hörni ni ni, var alltså historien om det bästa skämtet jag någonsin dragit.