Jag hade haft en relativt tråkig vecka. Inget varken bra eller dåligt hade hänt, så där som det kan vara ibland när varje dag bara fortlöper som EKG-signalen hos en hjärndöd komapatient (vänta in skratt, Hen. Schyff. anm.). Och så här i efterhand är det lätt att se hur den här bristen på dynamik var just det som gjorde mig mottaglig för vad som komma skulle, men just då gick den kopplingen mig förbi. Och förmodligen var det därför jag tolkade ledtrådarna som jag gjorde. Ni kommer alla känna igen er.

Jag gick av tunnelbanan fullt inställd på att dagen skulle sluta precis som de föregående. Jag skulle ”laga” min mat (frukost till middag), plöja några avsnitt av Kvinnofängelset och sedan lägga mig och gnissla tänder i tjugo minuter tills jag svimmade mig till sömns. Men det var när jag gick genom perrongen på väg mot detta oundvikliga slut på dagen som jag lade märke till tjejen som gick framför mig. Hon var ganska långt fram och tittade sig bakåt över axeln medan hon gick, och hur konstigt det än verkade så förstod jag snart att det var mig hon tittade på. Det här var den första ledtråden.

Eftersom jag gick i min normala näsblodstakt medan hon nu snarare lunkade framåt närmade jag mig henne hastigt. Hon var helt normalt klädd, hade jag kanske tänkt om jag inte blivit distraherad av hennes stora och skabbiga skumgummihand. Den som pekade med sitt feta pekfinger och bars på hennes högerhand som en enorm handske, likt dem som fotbollssupportrar brukar ha fast uppenbart hemgjord och mer skumgummifärgad. När tåget rullade vidare från perrongen vinkade hon glatt med den åt de perplexa passagerarna, som till svar reagerade svenskt med att bara skruva på sig, vettskrämda. Det här var nästa ledtråd.

Hon släppte mig aldrig med blicken och när jag till slut gled upp bredvid henne så log hon mot mig, sträckte upp jättehanden i en hypnotisk vinkning, lika delar driven av hennes muskulatur som av vinden, och sa ”hej”. Ledtråd nummer tre.
Glatt överraskad log jag mot henne och sade hej tillbaka, och sedan slog vi följe. Hon förklarade att hon alltid haft svårt att ta kontakt med nya människor och att hon precis bestämt sig för att råda bot på det, vilket då hade fört henne först till en fotbollsmatch, där hon på något sätt hittat material för att kunna improvisera ihop den groteska protesen, och sedan vidare till mig.
Hela hennes historia var nästa ledtråd och först nu tyckte jag mig kunna lägga ihop pusslet och förstå vad som faktiskt pågick – att jag, tacka Gud vår skapare, hade att göra med en livs levande Manic Pixie Dreamgirl.

Idag är de relativt sällsynta, men det här hände för ett par år sedan när begreppet var som mest en vogue. Alla var kära i Zooey Deschanel, de flesta mindes fortfarande Garden State och i var och varannat gathörn kunde man se tjejer i somriga klänningar och milda diagnoser dansa den där Those Dancing Days-dansen, påhejade av lätt deprimerade killar i hängslen som citerade Burroughs och Ginsberg. Stockholm fullkomligen kokade!

Hur som helst. När vi kom ut ur tunnelbanan hade bitarna fallit på plats – hon var helt enkelt en lite galen, sprudlande hipster-toka som bejakade sin naivitet och livsglädje, och det var precis vad jag behövde. För vad var det jag nu såg där borta, lite längre ner för gatan? Var det ett litet äventyr som tornade upp sig månne? Skulle jag kanske tas på en liten åktur?

Vi promenerade vidare åt samma håll, uppslukade av ett samtal som kändes både nyfiket och oberäkneligt – ibland gick hon baklänges framför mig och när asfalten gick över till stenplattor kan ni ge er på att hon hoppade hage på dem. Ledtråd på ledtråd.
Jag bodde dock väldigt nära tunnelbanan så vi hade bara hunnit skrapa på ytan av vår relation innan vi nådde fram till min dörr. Hon berättade att hennes hem låg nära och hon var tvungen att gå, men att hon uppskattat vårt samtal. Däri fanns ytterligare en ledtråd, men en som jag inte uppmärksammade eftersom det samtidigt gick upp för mig att hon var på väg att lämna mig. Hade jag snappat upp signaler som inte fanns?

När hon sedan hoppsastegade iväg blev jag stående utanför min port. Under hela tiden jag famlade efter nycklarna i min jackficka – där det blivit hål i botten så att allt jag stoppade ner kunde hamna var som helst inuti jackans foder, likt en bångstyrig gerbil i Richard Geres rektum – funderade jag på om jag borde springa efter och ta hennes nummer, men innan jag hann komma fram till något såg jag henne vända tillbaka. Hon studsade hela vägen fram till mig som någon form av Pippi Långstrump-figur och vi utbytte några generade fniss, vilket var väldigt gulligt tycker ni, och sedan räckte hon över sin telefon.

I trappan på väg upp mindes jag med pirrig mage tillbaka på vårt korta möte och log för mig själv. Jag mindes hennes blick över axeln och den stora skumgummihanden som gungade trögtänkt i vinden, det oförutsägbara samtalet och hur hon hoppat på ett ben, våra trevande försök att byta nummer och det bekväma faktumet att hennes hem låg så nära mitt … och sedan stannade jag. Mitt i trappan. Jag stirrade rakt fram medan jag grävde i mitt minne.
”Hem,” tänkte jag. Hade hon sagt ”mitt hem”? Eller hade hon, rentav, sagt ”hemmet”?
Jag funderade lite till, spolade bandet fram och tillbaka, tänkte hårt och kom fram till att, jo, det hade hon, men inte exakt. Den exakta formuleringen hade varit: ”Hemmet … som jag bor på”. Det var en ledtråd.

Dagen efter bowlade jag med två vänner. Och nej, zoomers som läser det här, i en faktisk bowlinghall med riktiga människor, inte på Nintendo Wii eller vad det nu är. Det var roligt och jag vann överlägset, liksom förnedrade mina motståndare, och det var först efteråt som jag hade tid att kolla min telefon.
Jag fiskade fram den ur axeln på min jacka, tände skärmen och mötte en sista ledtråd – i formen av tio långa sms och fyra röstmeddelanden, alla från henne. Och det var när jag läst och lyssnat på dessa som det till slut gick upp för mig att jag kanske hade tolkat allt fel, att hon nog inte var en Manic Pixie Dreamgirl trots allt, utan bara en helt vanlig mentalpatient på rymmen.

Sedan dess har inte en dag gått utan att jag tänkt på henne. Dels eftersom jag varje morgon hittar en skabbig skumgummihand spetsad av en kniv inkörd i min ytterdörr, men också för den viktiga läxan hon lärde mig. För efter den dagen började jag lägga märke till dem, hennes likar, på Tinder, Instagram, Facebook osv. De försöker inte ens dölja det utan erkänner det öppet under sina foton. Att de är ”helt galna.” ”Crazy.” Kanske säger de det rakt ut för att förvirra, så vi ska tänka att de bara är oskyldiga Manic Pixie Dreamgirls. Men mig lurar de inte. Inte igen.