Trailblazing

6:42 1 Nov 2020

Förut använde jag ett hårvax som mot min vilja hette The Dude. Det fungerade bra direkt efter hårtvätt men sådär i övrigt. Särskilt illa var det dagen efter; istället för ett snyggt rufs som man med ett skratt fick övertyga folk om att man vaknat med, fick jag gå runt och övertyga folk om att jag inte skulle skjuta ihjäl dem i en biograf. Jag tvingades därför schamponera håret dagligen, som någon form av romersk senator, vilket så klart inte var ett hållbart sätt att leva sitt liv. Det var en ond spiral som jag behövde fly, och det var just därför jag tog det drastiska beslutet att sluta med schampoo.
Men med schampoo ur bilden behövde jag också hitta ett nytt sätt att stajla håret, utan att riskera att rubba det känsliga ekosystem som bildats. Alla vet att man inte kan slänga ut en massa kaniner i Australien hur som helst, så jag behövde hitta den skonsammaste hårprodukten naturen hade att erbjuda. Så det var med den inställningen jag gick till Headspot på Drottninggatan, med studs i stegen och spänd förväntan, och råkade rubba verkligheten för en idiot.

Jag hade aldrig provat saltvattenspray innan, men kommit fram till att det borde vara det mest naturliga som finns. De doppar väl bara en flaska i Östersjön och sätter på en etikett, tänkte jag. Men när jag läste på flaskorna i den hårt upplysta hårproduktsbutiken insåg jag snabbt att det inte riktigt var så det gick till. För istället för de 150ml Atlanten jag hade förväntat mig, verkade det snarare handla om att dränka en panda i havet, lösa upp den i olika syror och E-ämnen och sedan buteljera det som blev kvar, och det var varken vad mitt känsliga ekosystem eller pandabeståndet behövde.
Nedslagen vände jag mig ut i butiken för att hitta hjälp och blev direkt överraskad av den korte mannen som uppenbarat sig vid min sida. Helt klädd i vitt och biffig på det där framåtlutande sättet som bara korta killar kan vara, med ansat pipskägg och en frisyr som såg ut att vara gjord av hårdplast, stirrade han upp på mig med nacken i en onaturlig vinkel. Att han var kort var inte så märkvärdigt eftersom alla hårintresserade killar är korta, helt enligt profetian, men något hos honom skapade obehag. Kanske var det att han aldrig blinkade, kanske var det att hans bröstmuskler studsade i takt med att han pratade, kanske var det en kombination.
”Kan jag hjälpa dig med nåt?” frågade han lagom vänligt.
Jag förklarade vad jag letade efter, men när jag yttrade orden ”utan tillsatser” fick det av någon anledning mannens nacke att börja knycka rytmiskt, och jag tystnade.
”Varför vill du ha det?” frågade han lågt, och jag hörde direkt hur något förändrats i hans ton. Hur rösten smått vibrerade ur en plötsligt spänd strupe. En tjock blodådra bultade i hans tinning som en mask som dricker vatten – hade den alltid varit där?
Jag svarade och hans överkropp började omedelbart gunga oroligt i sidled, och när jag berättade att jag slutat tvätta håret kunde jag se en smal strimma näsblod söka sig ner och gå vilse i hans tunna mustasch.
Trots det olustiga trycket som uppenbarligen höll på att byggas upp inom den kompakta kroppen fortsatte jag tappert förklara min vision, men hann bara påbörja liknelsen med kaninerna i Australien när hela han plötsligt briserade. Ansiktet öppnades och invirat i en dusch av klumpigt saliv sköljde hans vrede över mig.
Stum och förvirrad stod jag backad mot en vägg av mousse och pepprades av hans uppläxningar som vore jag Bonnie och/eller Clyde (i duon Bonnie and/or Clyde). Med rösten upptrissad i någon form av labil falsett hetsade han mig att förstå hur jävla dum i huvudet jag var. Håret är inte skapat för att inte knådas med kemikalier, fattade jag väl. Insåg jag inte hur farligt rent vatten var?
Saliv och näsblod skvätte i alla riktningar från hans högvibrerande Madame Tussauds-huvud och runt om i butiken kunde man höra ljudet av kunder som kräktes på turkosa förpackningar, men han tog ingen notis. Så uppe i sin harang var han, att han inte ens märkte att flaskorna som regnade ner från hyllorna runt oss hade börjat spetsas på hans förstenade lockar. För varje kvartsliter som fastnade på hans hjässa sjönk han ihop ytterligare, och när han till slut insåg vad som hänt var det för sent.
Stående på huk, trettio centimeter hög, såg han upp på mig med fuktig blick, äntligen tyst. Han frustade medan den kemiska reaktionen från tjugo olika hårprodukter frätte bort lager för lager av hans ansikte, och ur det gapande hålet som en gång varit hans näsa kunde man höra de sista, förvrängda orden: ”Du fattar ju ingenting …”

Och det var så jag lämnade honom, som en rykande, upprörd hög med fixad frisyr. Vad jag förstår ligger han där och muttrar än idag, fast numer sopad under en av hyllorna för att inte skrämma kunderna. Och samtidigt, i en annan del av stan, står jag med en träslev och löser upp salt i en kastrull.

2 kommentarer | “Trailblazing”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Marcus Swenson skriver:

    Skitkul!

    Hur har det gått?

    1. Julian skriver:

      Om du menar med håret så väldigt bra! Helt rätt beslut för mig.

      Om du menar för han i butiken så gick det värre. Han ligger där än idag, bortom synhåll, och ger ifrån sig små ljud.

Lämna ett svar till Julian Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp

Mest läst på NG