Det är eftermiddag en helt vanlig lördag och jag sitter på mitt stammisfik. Det är ett murrigt och mysigt krypin med väggar täcka av tavlor och krimskrams. Jag är där ensam men är inte ensam där, och framför mig på bordet står min Space Grey Apple Macintosh laptop computer uppfälld och lysande som en teknologisk oas, redo att knattras på. Det här är den plats där jag jobbar som bäst, tänker jag medan jag tar en försynt liten klunk av min cappuccino och låter ögonen vila på den stora tavlan föreställande elefantguden Ganesha.
”Hur många armar kan man ha egentligen!” skrockar jag tyst för mig själv och skakar på huvudet.
Den bohemiska tonaliteten är en stor del av upplevelsen, men fikets främsta USP är ändå människorna. Det är en salig blandning av dem, och inte på det där obehagligt slumpmässiga sättet som på de stora kedjorna – där det alltid känns som att man vandrat rakt in i en trailer för The Sims – utan mer som att alla är figurer i en och samma roman. Ni förstår precis vad jag menar.
Hur som helst sitter jag där och njuter av min 200-kronors cappuccino med havremjölk när två röster plötsligt börjar urskilja sig från bruset, som om min hjärna oombett rattat in just deras frekvens. Jag knycker med huvudet som någon form av äcklig trottoarfågel och lyckas snart lista ut att rösterna kommer från de två killarna vid bordet bredvid mig. De är i tjugoårsåldern och mitt uppe i att högljutt djupanalysera de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. Jag drar snabbt slutsatsen att de är studenter, dels eftersom en av dem ser ut som en tidningspojke i 1800-talets East End och den andre som Nikola Tesla, men också för att de högljutt djupanalyserar de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. För det finns nämligen bara en typ av människor som blint tar för givet att alla runt dem vill höra när de eldar upp sig över Elisabeth Warren och säger saker som ”det var det största misstaget Bernie kunde göra”, och det är just tjugoåriga studenter. Nyblivna vuxna som försöker anpassa sig till denna nya akademiska roll genom att klä sig som rallare och frenologer medan de plockar russin ur ledarsidor som de senare kan kasta omkring sig som vore de russinsprinklersystem. Det här beteendet tonas oftast ner med åldern, men de CSN-ackumulerande Bugsy Malone-statisterna bredvid mig är nog fortfarande bara i startgroparna. Tänker jag och tar en till klunk av min cappuccino.
”Det Warren borde ha gjort…” skriker The Artful Dodger rakt i ansiktet på sin hunsade Teslakompis, för att sedan låta sitt lika enkla som briljanta retrospektiv skölja över både honom och oss i den ofrivilliga publiken som en våg av guldsprayad avföring.

När de efter någon kvart lämnar fiket tar det inte många minuter innan ett nytt par tagit deras plats, och inom de första tio sekunderna har vi runtom insett att det är dags för dagens andra föreställning.
Det är en ung tjej och en något äldre kille, men även om de båda är människor så visar det sig snabbt att han fungerar mer som en mikrofon – d.v.s. något avlångt med klotformad topp som hon kan tala in i. Hon pratar oavbrutet men ändå långsamt och med mycket emfas och gravitas, för att varje ord ska få en chans att verkligen sjunka in, och den ständiga strömmen av utandningsluft har snart bildat ett så tjockt lager av kondens på killens ansikte att det nu har börjat droppa från hans haka.
Monologen handlar om Henne Själv, något som hamras in med all önskvärd tydlighet eftersom vart femte ord är ”jag”, och det är med sjunkande mod det går upp för mig vad hon är för något. Den enda varelse som är kapabel att förstöra min dag på mindre än trettio sekunder. Jag behöver så klart inte förtydliga, men ja, en skådespelare.
Grejen med skådespelare är att deras hörsel inte fungerar som hos andra människor. De lider av en form av sällsynt dövhet som gör att de förutom sina egna röster enbart kan höra sådant som handlar om dem själva, och det är faktiskt känt som det enda handikappet i världen som skapar lidande för alla utom den som lider av det. Det finns givetvis skådespelare som inte har den här åkomman också – i Sverige är de åtta stycken – men det är otroligt sällsynt.
Monologen fortsätter. Hon har visserligen inte nämnt skådespeleriet ännu, men det behöver hon inte heller; hon uppvisar symtom efter symtom i takt med att killens ansikte blir skrynkligare och skrynkligare, och när hon efter en stund börjat säga hela meningar på sin inbillat perfekta USA-engelska, högt så att alla potentiella agenter i rummet ska höra – ja, då har jag alla bevis jag behöver. Och om någon av er oroar sig för att jag ska ha dömt boken efter sitt omslag så kan ni sluta med det omedelbart, för bara någon minut senare börjar hon prata om hur svårt det är att gå ur en roll efter att inspelningen är över, och därmed är saken biff.
Men vem han är, är däremot desto otydligare. Jag försöker reda ut vad de har för relation till varandra men kommer inte fram till något, och min gissning är att hon vet lika lite som jag. Antagligen råkade han snegla på henne en gång på en fest och så började hon bara prata, för att sedan aldrig sluta. Hon vet förmodligen inte vad han heter.
Efter att ha lyssnat på hennes självbiografi i några minuter bestämmer jag mig till slut för att skona de få blodkärlen jag har kvar och istället återgå till mina egna tankar, där det är skådisfritt. Jag fixerar den tokiga elefanten Ganesha med blicken och andas långsamt ut. Det är oväntat nog väldigt effektivt, för efter bara en kort stunds koncentration är hennes röst lika avlägsen för mitt medvetande som en storm utanför ett fönster.

I mitt inre palats är det lugnt och behagligt. Jag tänker på människor jag mött och resor jag gjort, på vänner jag haft och historier jag hört. På visor som sjungits och på flickor jag förlorat. Jag tänker på havet. På daggstänkta berg men också på dimhöljda berg. På dess gorillor.
Sedan får jag i vanlig ordning en sån sjuhelvetes ångestsköljning att jag vaknar till som av en örfil och stönar rakt ut. Jag tittar hastigt omkring i rummet för att försäkra mig om att ingen såg, men kan som tur var konstatera att folk verkar upptagna med sitt. Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag var bortkopplad, men när jag tittar mot skådespelarens bord ser jag att hon och hennes mobila klagomur är försvunna. Förutom en liten pöl av ansiktskondens finns inga spår av dem kvar.
På deras platser sitter nu istället tre helt andra personer, två killar och en tjej. Killen pratar högljutt om musiken han skapar, och om hur ont det gör. Men att det också är värt det, eftersom konst måste göra ont. Han vill helst inte beskriva vad det är för typ av musik eftersom han inte tänker i de banorna – den ryms liksom inte inom någon enskild genre utan är mer sin egen grej. Tjejerna förstår precis vad han menar och nickar långsamt och så rytmiskt att de råkar hypnotisera en äldre man vid bordet bredvid. Han ställer sig upp och går ut genom dörren och syns aldrig mer.
Efter att killen gjort ett sista tappert försök att beskriva sin musik (en blandning av X och Y fast ändå inte alls) avbryter han sig själv med något han bara inte kan hålla inom sig längre: hur mycket han verkligen älskar de två tjejerna (platoniskt!). Det är helt otroligt mycket, säger han, och tjejerna svarar lyriskt samma sak tillbaka. De tar varandras händer över bordet och skrattar och öser komplimanger över varandra en liten stund, för att sedan släppa taget och återgå till det omöjliga uppdraget att än en gång försöka beskriva killens musik. Efter fem minuter förstår jag att detta bara varit första varvet av en evig cykel, när killen återigen avbryter sig själv för att berätta hur mycket han älskar dem, med samma kedja av händelser som följd. Detta upprepas totalt fyra gånger, med lika långa intervaller, tills jag slutligen får nog.

Jag pickar och packar mitt pick och pack och gör mig redo för att en gång för alla lämna denna inofficiella open mic-håla och fullständigt dra åt helvete, när jag plötsligt och för första gången på längre blir medveten om min dator. Den har stått uppvikt och påslagen framför mig under hela den här tiden utan att jag egentligen tänkt på den en enda gång. På skärmen finns endast ett fönster öppet – textdokumentet jag skapade när jag precis anlänt. Det är tomt, så när som på ett ord: ”text”.
Och jag bestämmer mig, där och då, att det ska bli det sista ordet i min nästa text.