8:37 6 Sep 2020

För några dagar sedan kunde vi se Donald Trump i en väldigt uppmärksammad tv-intervju på Fox news, där han släppte sin hittills kanske största bomb. Bland en rad uppseendeväckande avslöjanden kastade han även ljus på något väldigt få hade hört talas om innan. Som i förbifarten nämnde han krafterna som från det djupa mörkret hjälpt motståndaren Joe Biden genom hela hans kampanj, de som kallas Skuggfolket, och en hel värld började skratta.
Men jag skrattade inte. Hade jag skrattat hade jag satt skrattet i halsen, men det enda som satt fast i min hals var en halv banan som lagt sig raklång ner i strupen efter att jag försökt svälja den hel, och det var när jag var mitt uppe i att boxa mig själv på halsen för att mosa den utifrån som jag hörde honom beskriva dem och förstod att jag inte längre var ensam.
När jag vaknade upp på golvet trodde jag först att jag hade drömt allt, men när jag kollade mina sociala medier, vilket alltid är det första jag gör när jag vaknar efter att ha svimmat, så blev det direkt uppenbart att så inte var fallet. USAs president hade faktiskt, för första gången i historien, nämnt en av de ljusskyggaste och mest mytomspunna organisationerna i världen, och ingen tog det på allvar. Ingen förutom jag.

Mitt första möte med Skuggfolket var när jag som tioåring ställde upp i en nationell teckningstävling där man skulle rita förslag på motiv till Sveriges eventuella eurosedlar. Jag ritade ett slående porträtt av Olof Palme i smakfullt monokrom blyerts, i en pose lika ståtlig som som den var förtroendeingivande – värdig en landsfader. Så ni kan nog förstå min förvåning när jag senare bara kom trea, besegrad av ett falurött hus på en ö samt en midsommarstång mot blå himmel, två så lågt hängande frukter att inte ens ett barn borde kunna sträcka sig så lågt.
Djupt förvirrad tittade jag på tidningssidan där de tre teckningarna ställts jämte varandra – en av dem på vår vackra ledare som tagits ifrån oss allt för tidigt och de andra två på någon skit som ingen förutom möjligtvis Camilla Läckberg hade uppskattat – och kände hur jag genast blev vuxen. Jag tog det röda pillret, om du så vill. Käkade en sanningssmörgås. För i den stunden blev jag för första gången medveten om just det som Donald skulle försöka varna världen om bara 20 år senare; att mörka krafter existerar, och att de väljer sida.

När vi blir medvetna om Skuggfolkets existens så syns deras inflytande överallt. När Mikael Marcimain släpper ett nytt två timmar långt montage på bio, när Full Patte gör ännu en säsong av plakatpolitik på teatersvenska eller Thomas Erikson bygger ytterligare en hel bok på en utskrattad tes från 40-talet, så behöver man inte längre undra hur i helvete det har gått till. För spelet är riggat och det vet både jag och Donald. Mitt porträtt av Olof var själva definitionen av konst på valuta, men sådant spelar ingen roll när Skuggfolket har en annan agenda. Det jag kommer säga nu har jag inga bevis för, men det skulle inte förvåna mig om vinnaren av teckningstävlingen, personen som ritade huset på ön, var självaste Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas riksführer tillika hedersspelman. Kanske hjälpte de honom att fingera sin ålder, äntra tävlingen och vinna för att säkerställa att våra eurosedlar förmedlade rätt Grumme tvättsåpa-känsla och ingenting annat. Varför det låg i Skuggfolkets intresse låter jag vara osagt, jag utger mig inte för att vara någon statsvetare, men att de hade ett finger med i spelet tror jag att vi alla är överens om.

Så nästa gång du undrar hur hur Joel Kinnaman kan få huvudroller utanför Sverige, hur Rebecca Stella får leda TV-program i något annat land än Italien, varför det skrivs en artikel varje gång Anna Book börjar grina eller hur det kommer sig att Morgan Alling får existera över huvudtaget, så har du nu svaret.

9:02 8 Aug 2020

Jag hade haft en relativt tråkig vecka. Inget varken bra eller dåligt hade hänt, så där som det kan vara ibland när varje dag bara fortlöper som EKG-signalen hos en hjärndöd komapatient (vänta in skratt, Hen. Schyff. anm.). Och så här i efterhand är det lätt att se hur den här bristen på dynamik var just det som gjorde mig mottaglig för vad som komma skulle, men just då gick den kopplingen mig förbi. Och förmodligen var det därför jag tolkade ledtrådarna som jag gjorde. Ni kommer alla känna igen er.

Jag gick av tunnelbanan fullt inställd på att dagen skulle sluta precis som de föregående. Jag skulle ”laga” min mat (frukost till middag), plöja några avsnitt av Kvinnofängelset och sedan lägga mig och gnissla tänder i tjugo minuter tills jag svimmade mig till sömns. Men det var när jag gick genom perrongen på väg mot detta oundvikliga slut på dagen som jag lade märke till tjejen som gick framför mig. Hon var ganska långt fram och tittade sig bakåt över axeln medan hon gick, och hur konstigt det än verkade så förstod jag snart att det var mig hon tittade på. Det här var den första ledtråden.

Eftersom jag gick i min normala näsblodstakt medan hon nu snarare lunkade framåt närmade jag mig henne hastigt. Hon var helt normalt klädd, hade jag kanske tänkt om jag inte blivit distraherad av hennes stora och skabbiga skumgummihand. Den som pekade med sitt feta pekfinger och bars på hennes högerhand som en enorm handske, likt dem som fotbollssupportrar brukar ha fast uppenbart hemgjord och mer skumgummifärgad. När tåget rullade vidare från perrongen vinkade hon glatt med den åt de perplexa passagerarna, som till svar reagerade svenskt med att bara skruva på sig, vettskrämda. Det här var nästa ledtråd.

Hon släppte mig aldrig med blicken och när jag till slut gled upp bredvid henne så log hon mot mig, sträckte upp jättehanden i en hypnotisk vinkning, lika delar driven av hennes muskulatur som av vinden, och sa ”hej”. Ledtråd nummer tre.
Glatt överraskad log jag mot henne och sade hej tillbaka, och sedan slog vi följe. Hon förklarade att hon alltid haft svårt att ta kontakt med nya människor och att hon precis bestämt sig för att råda bot på det, vilket då hade fört henne först till en fotbollsmatch, där hon på något sätt hittat material för att kunna improvisera ihop den groteska protesen, och sedan vidare till mig.
Hela hennes historia var nästa ledtråd och först nu tyckte jag mig kunna lägga ihop pusslet och förstå vad som faktiskt pågick – att jag, tacka Gud vår skapare, hade att göra med en livs levande Manic Pixie Dreamgirl.

Idag är de relativt sällsynta, men det här hände för ett par år sedan när begreppet var som mest en vogue. Alla var kära i Zooey Deschanel, de flesta mindes fortfarande Garden State och i var och varannat gathörn kunde man se tjejer i somriga klänningar och milda diagnoser dansa den där Those Dancing Days-dansen, påhejade av lätt deprimerade killar i hängslen som citerade Burroughs och Ginsberg. Stockholm fullkomligen kokade!

Hur som helst. När vi kom ut ur tunnelbanan hade bitarna fallit på plats – hon var helt enkelt en lite galen, sprudlande hipster-toka som bejakade sin naivitet och livsglädje, och det var precis vad jag behövde. För vad var det jag nu såg där borta, lite längre ner för gatan? Var det ett litet äventyr som tornade upp sig månne? Skulle jag kanske tas på en liten åktur?

Vi promenerade vidare åt samma håll, uppslukade av ett samtal som kändes både nyfiket och oberäkneligt – ibland gick hon baklänges framför mig och när asfalten gick över till stenplattor kan ni ge er på att hon hoppade hage på dem. Ledtråd på ledtråd.
Jag bodde dock väldigt nära tunnelbanan så vi hade bara hunnit skrapa på ytan av vår relation innan vi nådde fram till min dörr. Hon berättade att hennes hem låg nära och hon var tvungen att gå, men att hon uppskattat vårt samtal. Däri fanns ytterligare en ledtråd, men en som jag inte uppmärksammade eftersom det samtidigt gick upp för mig att hon var på väg att lämna mig. Hade jag snappat upp signaler som inte fanns?

När hon sedan hoppsastegade iväg blev jag stående utanför min port. Under hela tiden jag famlade efter nycklarna i min jackficka – där det blivit hål i botten så att allt jag stoppade ner kunde hamna var som helst inuti jackans foder, likt en bångstyrig gerbil i Richard Geres rektum – funderade jag på om jag borde springa efter och ta hennes nummer, men innan jag hann komma fram till något såg jag henne vända tillbaka. Hon studsade hela vägen fram till mig som någon form av Pippi Långstrump-figur och vi utbytte några generade fniss, vilket var väldigt gulligt tycker ni, och sedan räckte hon över sin telefon.

I trappan på väg upp mindes jag med pirrig mage tillbaka på vårt korta möte och log för mig själv. Jag mindes hennes blick över axeln och den stora skumgummihanden som gungade trögtänkt i vinden, det oförutsägbara samtalet och hur hon hoppat på ett ben, våra trevande försök att byta nummer och det bekväma faktumet att hennes hem låg så nära mitt … och sedan stannade jag. Mitt i trappan. Jag stirrade rakt fram medan jag grävde i mitt minne.
”Hem,” tänkte jag. Hade hon sagt ”mitt hem”? Eller hade hon, rentav, sagt ”hemmet”?
Jag funderade lite till, spolade bandet fram och tillbaka, tänkte hårt och kom fram till att, jo, det hade hon, men inte exakt. Den exakta formuleringen hade varit: ”Hemmet … som jag bor på”. Det var en ledtråd.

Dagen efter bowlade jag med två vänner. Och nej, zoomers som läser det här, i en faktisk bowlinghall med riktiga människor, inte på Nintendo Wii eller vad det nu är. Det var roligt och jag vann överlägset, liksom förnedrade mina motståndare, och det var först efteråt som jag hade tid att kolla min telefon.
Jag fiskade fram den ur axeln på min jacka, tände skärmen och mötte en sista ledtråd – i formen av tio långa sms och fyra röstmeddelanden, alla från henne. Och det var när jag läst och lyssnat på dessa som det till slut gick upp för mig att jag kanske hade tolkat allt fel, att hon nog inte var en Manic Pixie Dreamgirl trots allt, utan bara en helt vanlig mentalpatient på rymmen.

Sedan dess har inte en dag gått utan att jag tänkt på henne. Dels eftersom jag varje morgon hittar en skabbig skumgummihand spetsad av en kniv inkörd i min ytterdörr, men också för den viktiga läxan hon lärde mig. För efter den dagen började jag lägga märke till dem, hennes likar, på Tinder, Instagram, Facebook osv. De försöker inte ens dölja det utan erkänner det öppet under sina foton. Att de är ”helt galna.” ”Crazy.” Kanske säger de det rakt ut för att förvirra, så vi ska tänka att de bara är oskyldiga Manic Pixie Dreamgirls. Men mig lurar de inte. Inte igen.

7:03 14 Jun 2020

Återigen befann jag mig på tunnelbanan. Om jag har en enda läsare som inte bor i Stockholm (för att inte tala om en enda läsare över huvud taget – den enda som kommenterar mina inlägg nu för tiden är nån okänd new age-schaman som envisas med att skriva femtusen tecken om nån rot eller nåt som tydligen ska göra underverk, men om jag ska vara ärlig känns det inte som att hon riktigt tar in mina texter) så kanske det är störigt för denna att jag skriver om något så exkluderande som Stockholms tunnelbana, så då kan det vara på sin plats att nämna att jag inte kommer från Stockholm ursprungligen. Jag är från Dalarna och hade innan jag flyttade hit bara hört talas om tunnelbanor från visorna och målningarna. Därav min outsinliga fascination för det jag har valt att kalla Tortyren i Helvetet.

Den här gången var jag på väg till min kompis Dennis för att hjälpa honom flytta. Det var mitt på dagen och vid min sida hade jag en liten lammungeliknande Bedlingtonterrier som jag passat åt min kompis Ida och nu skulle lämna av på vägen. Den här hunden är så söt och genomsnäll att ingen kan göra annat än smälta i hans närhet. Till och med när Ida berättade historien om hur han en gång kräktes upp mänsklig avföring på hennes vardagsrumsmatta samt sängöverkast blev jag alldeles varm inombords – sådan är hans kraft. Detta hör till historien.
Det var lugnt i vår vagn. Folk satt ensamma och utspridda lite här och där och det enda ljudet som hördes, förutom tunnelbanans egna, var den muttrade monologen från alkisen som satt mittemot mig i nästa fyrsäte. Mannen monotona, söderkis-klingande malande smälte ihop med miljöljudet och det var lätt att ignorera; jag stirrade bara ut genom fönstret och låtsades som ingenting, som vanligt. Ända tills jag hörde honom säga:
”Jaha. Stirra ut genom fönstret, låtsas som ingenting?”
Och till min fasa förstod att han pratade med mig.

Jag sneglade snabbt i hans riktning och såg en medelålders man i pilotglasögon och t-shirt med stökig frisyr som jag insåg att jag kände igen – vi hade väntat på samma pendeltåg redan i Sundbyberg, där min och hundens resa hade börjat, och vi hade också gått bakom honom i bytet till tunnelbanan. Vi hade alltså gjort exakt samma resa alla tre, och det var något som inte verkade ha gått den här mannen förbi.
”Du tror inte att ja fattar?” fortsatte han. ”Lurar inte mej me dom där jävla kläderna. Följt mej fan från Sumpan. Jävla nolla.” Han var långt ifrån nykter, men blicken var – av vad jag kunde döma av pilotbrillornas riktning – fast. Och den blicken hade tydligen gjort en analys och av någon anledning dragit slutsatsen att jag måste vara en civilare, vilket är konstigt eftersom jag inte hade en Slipknot-T-shirt på mig.

Övriga i vagnen började skruva på sig obekvämt, men inte mer än vad jag redan gjorde. Jag var inte helt säker på hur jag skulle hantera situationen, allt jag ville var ju att han skulle låta mig vara, men att bara ignorera verkade allt mer lönlöst. På grund av hunden hade jag inga hörlurar som jag brukar så dessa gick inte att gömma sig bakom, men hunden gjorde också att jag inte ville säga något tillbaka; skulle det uppstå en situation där jag blev tvungen att antingen fly eller fäkta för mitt liv så skulle kopplet garanterat ställa till problem, samtidigt som jag inte ville att hundens oskyldiga små ögon skulle behöva se mig slå ihjäl en annan människa med min Macbook. Så i brist på bättre idéer fortsatte jag att ignorera. Jag ville heller inte att omgivningen skulle förstå att det var mig han pratade med, så i ett desperat försök att distansera mig satte jag på mig mina solglasögon.
”Jaha. Sätter han på sej sina solglasögon också,” sa mannen, som nu hade börjat livekommentera. Att förbli anonym tedde sig allt svårare.

Kanske framstår jag nu som överdrivet konflikträdd, men då ska man också veta att jag provat allt. Jag är nämligen vad man skulle kunna kalla för en Missbrukare-magnet (MM). Min vän John har en teori om att det beror på att mitt mörka hår och skägg gör att jag syns bra i dimma; att man ser ungefär vad som är vad i mitt ansikte även med nedsatt syn eftersom mina anletsdrag är inramade, vilket gör att påverkade människor gärna väljer att fokusera på just mig. Jag blir bojen i det stormiga hav som är deras verklighet, om den metaforen kan göra dig lite pilsk.
Det är ofelbart. Även om jag så sitter i ett sällskap på flera personer så kommer den berusade personen tränga sig förbi samtliga för att nå fram till mig så han kan spruta saliv i just mitt ansikte. Det är olika vad de vill; ibland verkar de bara vilja ha någon att prata med och då pratar jag oftast gärna tillbaka, men i ungefär sjuttiofem procent av fallen vill de slåss. En gång på tunnelbanan satt det en finsk alkis på andra sidan gången från mig, och trots att det satt fem personer mellan oss var det mig han valde att hota att hugga med kniv helt utan anledning. Ja, han var finsk och hotade med kniv, vad ska jag säga, det var så det var.

I ett försök att se upptagen ut började jag klia hunden bakom örat på ett väldigt målmedvetet sätt, som att det fanns en anledning, för mannen hade nu dragit i en mer rättfram växel och börjat ge målande beskrivningar av vad han skulle göra med mig i allmänhet och mitt näsben i synnerhet, och tro mig när jag säger att det inte lätt vackert. Eftersom det var mitt på dagen var jag inte direkt livrädd, men det var svårt att komma ifrån att det var aningen obekvämt. Att åka tunnelbana är ju en veritabel mardröm även de bästa av dagar, och resan blir knappast bättre av att behöva dela den med en paranoid alkis som vill döda en.

Sakta började folk lämna vagnen ju längre från innerstaden vi kom, och till slut var det nästan bara vi kvar. Och det var då han – mannen som blivit soundtracket till mitt liv – tog sin chans och reste sig upp.
Med andan i halsen, tummen svävande ovanför mobilskärmen och mitt testamente bifogat i ett mailutkast redo att skickas till en gammal dejt som pluggat affärsjuridik, stålsatte jag mig för vad som komma skulle, medan han svajigt och lätt bakåtlutad korsade de två metrarna som tidigare skiljt oss åt och föll ihop i sätet bredvid mig på andra sidan gången. Tiden att låtsas som ingenting var förbi och jag mötte hans pilotglasögon, som i vanlig ordning var vända rakt emot mig. Han knyckte med käken, jag svalde, och han började prata.
”Är det den farliga polishunden?” Han nickade mot den bedårande lilla terriern vid mina fötter. Orden studsade runt i mitt huvud. Omställningen var för plötslig för att jag skulle koppla direkt, men när jag tillslut tagit in hans tonfall och lyckats pussla ihop det med hans nu oväntat mjuka ansiktsuttryck förstod jag att han skojade.
Jag stammade fram nåt otydligt jakande till svar, omtumlad av krocken mellan mina förväntningar och den nya sinnesstämning han så sömlöst äntrat på en sekund, och han lutade sig närmre.
”Fölåt,” sa han med mjuk stämma, ”ja såg inte hunden.”

Och så var det med det. Någonstans under promenaden från sin plats hade han fått syn på hunden och omedelbart vänt i sin uppfattning om mig. Jag har inte sett filmen Hundtricket, men gissar att det är exakt det här den handlar om – hur Alexander Skarsgård med en hunds hjälp lyckas undvika att bli ihjälslagen mitt på ljusa dagen av en blandmissbrukare.
Vår stormiga relation avslutades med ett oväntat gemytligt samtal om hunden och vad som skulle göras i helgen, och även om våra första intryck av varandra gjort det lite svårt för mig att fullt lita på honom, så blev det ändå till en trevlig liten stund. Hade livet varit som en Alexander Skarsgård-film hade det säkerligen lett vidare till en Oväntad Vänskap, men nu blev det istället så att han efter tre stationer hoppade av och försvann. Om jag inte minns fel skulle han vidare till nåt berg och dynga ner sig totalt, men det kan också vara mitt gamla önsketänkande som är inne och romantiserar.

En kvart senare anlände jag aningen försenad men vid gott mod till min kompis Dennis och hans flytt. Jag var sist på plats och möttes direkt av ett femtal kompisar bärande på diverse lådor och möbler. Jag såg mig snabbt omkring bland stöket och högg sedan in direkt – genom att lyfta upp en av de tomma pirrorna som stod på golvet och börja bära den mot flyttbilen.
Och det, hörni ni ni, var alltså historien om det bästa skämtet jag någonsin dragit.

10:34 5 Apr 2020

För ett par månader sedan unnade jag mig för första gången på länge en utlandsresa. Mellan mitt heltidsjobb, arbetet med mitt fanzine Wiener Melange samt den här bloggen hade mina lediga timmar varit ytterst få under det senaste året, och eftersom merparten av dessa gick åt till att försöka upprätthålla relationen med min vän Görgen, en spattig f.d. missbrukare i Rågsved, hade min egentid blivit i princip obefintlig. Jag skulle inte säga att jag är varken introvert eller extrovert utan snarare någon form av hybrid av båda (sällsynt!), men det är ändå oerhört viktigt för mig att få åtminstone ett par kvällar i veckan av ensamhet, där jag kan samla mina tankar och ladda mina batterier.
Det här var just en sådan sällsynt kväll. Jag satt på en stol i köket och bara stirrade rakt in i en vägg medan tankarna samlades, med alla mina batterier på laddning i rummet intill, när jag drabbades av det plötsliga infallet att boka en utlandsresa. Att ta ledigt från jobbet, pausa bloggen, peka fuck you till alla gamlingar på gatan och sen bara dra. Med alla pengarna jag tjänat på den här bloggen (säg inget till Caroline Ringhals Ferrada-Noli) fanns det egentligen ingen anledning att inte bara boka en resa direkt. Jag hade tidigare varit på tre av planetens världsdelar och ville den här gången besöka någon av de resterande två. Den ena av dem, Sydamerika, vore så klart roligt, men med det stora utbud av Santa Maria-produkter som erbjuds idag kändes det inte längre så spännande, vilket då ledde mig till alternativ två – Asien. Och blott tio minuter senare hade jag bokat min resa. Jag skulle äntligen få besöka Kina.

En vecka senare landade jag på kinesisk mark, med fjärilar i magen och malar i fickorna, fylld av upptäckarlust och vetgirighet. Med en önskan om att få uppleva så mycket av det riktiga Kina jag bara kunde hade jag sökt mig till den mysiga provinsen Hubei, och när jag nu klev ur mitt flygplan var det i dess huvudstad Wuhan (för övrigt kanske främst känt för att ha givit namn åt den amerikanske rapgruppen Wuhan Clan (RZA, GZA, Ghosthorse, Inspectah Gadget, Tank Girl, Monkey Man, U-Boat, Old Dirty Paedophile). Och om det var det riktiga Kina jag sökte så hade jag onekligen kommit rätt; människorna och dofterna, arkitekturen och naturen – allt var precis så genuint som jag hade önskat.

Överrumplad av alla nya intryck vandrade jag planlöst framåt genom Wuhans ringlande gator och insöp så mycket av atmosfären jag bara kunde, och det var i ett nästan berusat tillstånd jag plötsligt fann mig mitt i en av stadens sprudlande köttmarknader, omgiven av salustånd, stekos och leende människor, med ett oräkneligt antal mer eller mindre svåridentifierade kroppsdelar hängande från krokar och charmigt staplade på hög i alla riktningar.
Den täta folkmassan i vilken jag nu ingick rörde sig långsamt framåt mellan de många grillarna där smakproven låg på fräsning, och mängden alternativ gav mig svindel; att äta hund är väl en sak, men här fanns också djur jag alltid trott varit sagoväsen (min sikt var visserligen aningen skymd, men jag kan nästan svära på att jag såg ett pegasushuvud rotera över en eld en bit bort). Det var inte heller mycket av det som erbjöds som kittlade min aptit, men eftersom det var det riktiga Kina jag sökt – och fått – kändes det viktigt att ta seden dit jag kommit, så jag bestämde mig därför att prova vad som än låg på grillen till höger om mig.

Till en början förstod jag inte vad jag tittade på. Det såg mest ut som ett uppeldat och förvrängt miniatyrparaply, vilket jag utgick från att det inte var, men när jag såg att de tygliknande remsorna egentligen var vingar insåg jag att det var en fladdermus – svartbränd och stel, i en slarvig hög som om den bara hade släppts på gallret från en höjd. Men om det var hit jag hade kommit och det här var deras sed, så för all del – låt oss äta fladdermus. Vem var jag att döma?
De varma och sladdriga vingarna piskade mig om kinderna när jag slet av det brända huvudet med mina hörntänder. Halsen var oväntat seg men inte värre än vilken annan bit läder som helst. Själva dödskallen visade sig vara svårare att bita igenom än man hade kunnat tro och jag fick liksom hugga med käken flera gånger innan den till slut gav vika och gick itu med en distinkt knäpp. Bitarna från kraniet gnisslade på ett lite olustigt sätt och skallens innandöme kändes inte helt genomstekt, medium rare på sin höjd, men det var säkert meningen – vem var jag att ifrågasätta tillagningen? Torson var mer lättuggad om än i knaprigaste laget, och vingarna var väl helt okej men lämnande mig oberörd. Det varma och färska blodet gjorde väl sitt för att lätta upp, men rätten hade mått bra av en sås. Allt som allt: två plus.

Jag sög in det sista bakbenet som vore det ett spagettistrå och skulle precis röra mig vidare för att prova nästa delikatess i min kulinariska resa, när något plötsligt föll ner från himlen och kraschlandade rakt ner i grillen bredvid mig med en smäll. Några bitar glöd träffade min arm när ett starkt, gällt skrik skar igenom sorlet och fick alla i omgivningen att stanna upp. Jag stod som hypnotiserad och kunde bara stirra medan lågorna sakta sög livet ur den stackars fladdermusen som nu låg på gallret, tills den slutligen tystnade och blev still. Allt gick väldigt fort och jag hade knappt hunnit ta in vad som skett innan ägaren av grillen jäktade fram och slog bort det glödande kadavret med en träslev så det flög iväg och landande bland soptunnorna ett par meter bort. Förbryllad iakttog jag honom rengöra grillen med en trasa och något medel för att därefter, när han kände sig nöjd, lägga dit ett par saftiga kotletter och sedan gå visslande därifrån.
Efter visst motstånd gick det upp för mig vad som precis hade hänt; att jag helt enkelt hade ätit ett vilt djur som råkat ut för en tragisk olycka. Och som jag skrattade! Maken till situation hade då åtminstone jag aldrig varit med om tidigare. Här hade vi sannerligen något att berätta för barnbarnen om. Och redan där, min första dag i landet, kunde jag konstatera att min resa var en succé.

Jag tillbringade sedan ytterligare fem händelserika dagar i Wuhan, där jag försökte uppleva så absolut mycket jag bara kunde. Det fanns så mycket att se och så många människor att prata med att inte ens febern som drabbade mig under dag tre kunde hindra mig från att flänga kors och tvärs genom staden likt ett nyfiket barn. När jag väl tog tåget därifrån kände jag mig fortfarande inte helt färdig, men samtidigt fanns det fler ställen att upptäcka och min resa var långt ifrån över.

De kommande tio dagarna reste jag genom i princip hela landet. Jag insöp atmosfären, tog till mig kulturen och samlade erfarenheter som om de vore filmisar; jag besökte risfält, bemästrade Kung-fu och promenerade längs kinesiska muren (som i Kina bara kallas ”muren”); jag åt hund, läste Mao och utforskade China town (som i Kina bara kallas Beijing); jag åt tre små rätter, studerade Sun Zi och åt Kinapuffar (som i Kina bara kallas ”puffar”). Kort och gott – jag blev hederskines.
Så när sista dagen i landet till slut kom var det med stort vemod jag skulle tvingas ta farväl. Något begränsad av hostan och febern som jag dragits med under nästan hela vistelsen hade jag bestämt mig för att fylla min sista tid med något avslappnande, och jag befann mig nu på speed dating i en stor lokal mitt i China Town när tanken plötsligt slog mig; varför åka hem över huvudtaget? Jag hade inga akuta förpliktelser hemma i Sverige, jag var (ganska) ung, (vanligtvis) frisk och jag var singel – varför inte carpa fucking diem för en jävla gångs jävla skull?

Så det var med nyfunnen energi och en brutal hostattack som jag där och då, mitt under en ganska lovande dejt med ung astmatiker, bokade mitt nästa resmål – en sista minutenbiljett till Europas Kina och ett av Andra världskrigets stora förlorare – Italien. Ett land jag velat besöka ända sedan jag för första gången spelade Super Mario Bros; att se den där fryntliga lilla italienaren med sin perversa mustasch hoppa omkring och toka sig hade väckt något hos den unge Julian, och nu skulle jag äntligen få uppleva det.
Från att ena sekunden bara vänta på planet hem som en riktigt svennetönt hade jag nu alltså förvandlat Kina till blott första anhalten i en längre turné, och det var med studs i stegen som jag plockade upp min resväska och begav mig till flygplatsen för att påbörja en odyssé som skulle pågå i ytterligare två veckor, innefatta fem olika länder och föra mig samman med tusentals och åter tusentals människor. Diem, måste man ändå erkänna, hade carpats.

När jag slutligen återvände till Sverige var det som en utmattad men i grunden berikad och ny person. Efter bara ett par dagar började livet återgå till det normala igen, men resan jag varit med om stannade kvar inom mig, som en ny energikälla som verkade i bakgrunden. Vardagen som tidigare känts så grå och medioker hade nu fått en lyster – vare sig jag körde ett träningspass på SARS eller bara låg hemma och spelade CoV 2 på mitt Playstation så var det som att jag såg det från ett helt nytt perspektiv, aningen utifrån. Jag kunde avrunda en utekväll med en Big Mac & co vid 19 och ändå känna mig nöjd, som att jag varit med om ett äventyr. Rastlösheten i min själ var som bortblåst.
Men ingenting varar så klart för evigt, och med tiden mattades den här känslan av, successivt och långsamt så att det nästan inte märktes, och idag är jag tillbaka ungefär där jag var innan min resa. Men det är okej, för även om skimret alltid försvinner förr eller senare, så återstår minnena. Samt hostan jag drog på mig i Wuhan.

7:44 2 Mar 2020

Det är eftermiddag en helt vanlig lördag och jag sitter på mitt stammisfik. Det är ett murrigt och mysigt krypin med väggar täcka av tavlor och krimskrams. Jag är där ensam men är inte ensam där, och framför mig på bordet står min Space Grey Apple Macintosh laptop computer uppfälld och lysande som en teknologisk oas, redo att knattras på. Det här är den plats där jag jobbar som bäst, tänker jag medan jag tar en försynt liten klunk av min cappuccino och låter ögonen vila på den stora tavlan föreställande elefantguden Ganesha.
”Hur många armar kan man ha egentligen!” skrockar jag tyst för mig själv och skakar på huvudet.
Den bohemiska tonaliteten är en stor del av upplevelsen, men fikets främsta USP är ändå människorna. Det är en salig blandning av dem, och inte på det där obehagligt slumpmässiga sättet som på de stora kedjorna – där det alltid känns som att man vandrat rakt in i en trailer för The Sims – utan mer som att alla är figurer i en och samma roman. Ni förstår precis vad jag menar.
Hur som helst sitter jag där och njuter av min 200-kronors cappuccino med havremjölk när två röster plötsligt börjar urskilja sig från bruset, som om min hjärna oombett rattat in just deras frekvens. Jag knycker med huvudet som någon form av äcklig trottoarfågel och lyckas snart lista ut att rösterna kommer från de två killarna vid bordet bredvid mig. De är i tjugoårsåldern och mitt uppe i att högljutt djupanalysera de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. Jag drar snabbt slutsatsen att de är studenter, dels eftersom en av dem ser ut som en tidningspojke i 1800-talets East End och den andre som Nikola Tesla, men också för att de högljutt djupanalyserar de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. För det finns nämligen bara en typ av människor som blint tar för givet att alla runt dem vill höra när de eldar upp sig över Elisabeth Warren och säger saker som ”det var det största misstaget Bernie kunde göra”, och det är just tjugoåriga studenter. Nyblivna vuxna som försöker anpassa sig till denna nya akademiska roll genom att klä sig som rallare och frenologer medan de plockar russin ur ledarsidor som de senare kan kasta omkring sig som vore de russinsprinklersystem. Det här beteendet tonas oftast ner med åldern, men de CSN-ackumulerande Bugsy Malone-statisterna bredvid mig är nog fortfarande bara i startgroparna. Tänker jag och tar en till klunk av min cappuccino.
”Det Warren borde ha gjort…” skriker The Artful Dodger rakt i ansiktet på sin hunsade Teslakompis, för att sedan låta sitt lika enkla som briljanta retrospektiv skölja över både honom och oss i den ofrivilliga publiken som en våg av guldsprayad avföring.

När de efter någon kvart lämnar fiket tar det inte många minuter innan ett nytt par tagit deras plats, och inom de första tio sekunderna har vi runtom insett att det är dags för dagens andra föreställning.
Det är en ung tjej och en något äldre kille, men även om de båda är människor så visar det sig snabbt att han fungerar mer som en mikrofon – d.v.s. något avlångt med klotformad topp som hon kan tala in i. Hon pratar oavbrutet men ändå långsamt och med mycket emfas och gravitas, för att varje ord ska få en chans att verkligen sjunka in, och den ständiga strömmen av utandningsluft har snart bildat ett så tjockt lager av kondens på killens ansikte att det nu har börjat droppa från hans haka.
Monologen handlar om Henne Själv, något som hamras in med all önskvärd tydlighet eftersom vart femte ord är ”jag”, och det är med sjunkande mod det går upp för mig vad hon är för något. Den enda varelse som är kapabel att förstöra min dag på mindre än trettio sekunder. Jag behöver så klart inte förtydliga, men ja, en skådespelare.
Grejen med skådespelare är att deras hörsel inte fungerar som hos andra människor. De lider av en form av sällsynt dövhet som gör att de förutom sina egna röster enbart kan höra sådant som handlar om dem själva, och det är faktiskt känt som det enda handikappet i världen som skapar lidande för alla utom den som lider av det. Det finns givetvis skådespelare som inte har den här åkomman också – i Sverige är de åtta stycken – men det är otroligt sällsynt.
Monologen fortsätter. Hon har visserligen inte nämnt skådespeleriet ännu, men det behöver hon inte heller; hon uppvisar symtom efter symtom i takt med att killens ansikte blir skrynkligare och skrynkligare, och när hon efter en stund börjat säga hela meningar på sin inbillat perfekta USA-engelska, högt så att alla potentiella agenter i rummet ska höra – ja, då har jag alla bevis jag behöver. Och om någon av er oroar sig för att jag ska ha dömt boken efter sitt omslag så kan ni sluta med det omedelbart, för bara någon minut senare börjar hon prata om hur svårt det är att gå ur en roll efter att inspelningen är över, och därmed är saken biff.
Men vem han är, är däremot desto otydligare. Jag försöker reda ut vad de har för relation till varandra men kommer inte fram till något, och min gissning är att hon vet lika lite som jag. Antagligen råkade han snegla på henne en gång på en fest och så började hon bara prata, för att sedan aldrig sluta. Hon vet förmodligen inte vad han heter.
Efter att ha lyssnat på hennes självbiografi i några minuter bestämmer jag mig till slut för att skona de få blodkärlen jag har kvar och istället återgå till mina egna tankar, där det är skådisfritt. Jag fixerar den tokiga elefanten Ganesha med blicken och andas långsamt ut. Det är oväntat nog väldigt effektivt, för efter bara en kort stunds koncentration är hennes röst lika avlägsen för mitt medvetande som en storm utanför ett fönster.

I mitt inre palats är det lugnt och behagligt. Jag tänker på människor jag mött och resor jag gjort, på vänner jag haft och historier jag hört. På visor som sjungits och på flickor jag förlorat. Jag tänker på havet. På daggstänkta berg men också på dimhöljda berg. På dess gorillor.
Sedan får jag i vanlig ordning en sån sjuhelvetes ångestsköljning att jag vaknar till som av en örfil och stönar rakt ut. Jag tittar hastigt omkring i rummet för att försäkra mig om att ingen såg, men kan som tur var konstatera att folk verkar upptagna med sitt. Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag var bortkopplad, men när jag tittar mot skådespelarens bord ser jag att hon och hennes mobila klagomur är försvunna. Förutom en liten pöl av ansiktskondens finns inga spår av dem kvar.
På deras platser sitter nu istället tre helt andra personer, två killar och en tjej. Killen pratar högljutt om musiken han skapar, och om hur ont det gör. Men att det också är värt det, eftersom konst måste göra ont. Han vill helst inte beskriva vad det är för typ av musik eftersom han inte tänker i de banorna – den ryms liksom inte inom någon enskild genre utan är mer sin egen grej. Tjejerna förstår precis vad han menar och nickar långsamt och så rytmiskt att de råkar hypnotisera en äldre man vid bordet bredvid. Han ställer sig upp och går ut genom dörren och syns aldrig mer.
Efter att killen gjort ett sista tappert försök att beskriva sin musik (en blandning av X och Y fast ändå inte alls) avbryter han sig själv med något han bara inte kan hålla inom sig längre: hur mycket han verkligen älskar de två tjejerna (platoniskt!). Det är helt otroligt mycket, säger han, och tjejerna svarar lyriskt samma sak tillbaka. De tar varandras händer över bordet och skrattar och öser komplimanger över varandra en liten stund, för att sedan släppa taget och återgå till det omöjliga uppdraget att än en gång försöka beskriva killens musik. Efter fem minuter förstår jag att detta bara varit första varvet av en evig cykel, när killen återigen avbryter sig själv för att berätta hur mycket han älskar dem, med samma kedja av händelser som följd. Detta upprepas totalt fyra gånger, med lika långa intervaller, tills jag slutligen får nog.

Jag pickar och packar mitt pick och pack och gör mig redo för att en gång för alla lämna denna inofficiella open mic-håla och fullständigt dra åt helvete, när jag plötsligt och för första gången på längre blir medveten om min dator. Den har stått uppvikt och påslagen framför mig under hela den här tiden utan att jag egentligen tänkt på den en enda gång. På skärmen finns endast ett fönster öppet – textdokumentet jag skapade när jag precis anlänt. Det är tomt, så när som på ett ord: ”text”.
Och jag bestämmer mig, där och då, att det ska bli det sista ordet i min nästa text.