10:34 5 Apr 2020

För ett par månader sedan unnade jag mig för första gången på länge en utlandsresa. Mellan mitt heltidsjobb, arbetet med mitt fanzine Wiener Melange samt den här bloggen hade mina lediga timmar varit ytterst få under det senaste året, och eftersom merparten av dessa gick åt till att försöka upprätthålla relationen med min vän Görgen, en spattig f.d. missbrukare i Rågsved, hade min egentid blivit i princip obefintlig. Jag skulle inte säga att jag är varken introvert eller extrovert utan snarare någon form av hybrid av båda (sällsynt!), men det är ändå oerhört viktigt för mig att få åtminstone ett par kvällar i veckan av ensamhet, där jag kan samla mina tankar och ladda mina batterier.
Det här var just en sådan sällsynt kväll. Jag satt på en stol i köket och bara stirrade rakt in i en vägg medan tankarna samlades, med alla mina batterier på laddning i rummet intill, när jag drabbades av det plötsliga infallet att boka en utlandsresa. Att ta ledigt från jobbet, pausa bloggen, peka fuck you till alla gamlingar på gatan och sen bara dra. Med alla pengarna jag tjänat på den här bloggen (säg inget till Caroline Ringhals Ferrada-Noli) fanns det egentligen ingen anledning att inte bara boka en resa direkt. Jag hade tidigare varit på tre av planetens världsdelar och ville den här gången besöka någon av de resterande två. Den ena av dem, Sydamerika, vore så klart roligt, men med det stora utbud av Santa Maria-produkter som erbjuds idag kändes det inte längre så spännande, vilket då ledde mig till alternativ två – Asien. Och blott tio minuter senare hade jag bokat min resa. Jag skulle äntligen få besöka Kina.

En vecka senare landade jag på kinesisk mark, med fjärilar i magen och malar i fickorna, fylld av upptäckarlust och vetgirighet. Med en önskan om att få uppleva så mycket av det riktiga Kina jag bara kunde hade jag sökt mig till den mysiga provinsen Hubei, och när jag nu klev ur mitt flygplan var det i dess huvudstad Wuhan (för övrigt kanske främst känt för att ha givit namn åt den amerikanske rapgruppen Wuhan Clan (RZA, GZA, Ghosthorse, Inspectah Gadget, Tank Girl, Monkey Man, U-Boat, Old Dirty Paedophile). Och om det var det riktiga Kina jag sökte så hade jag onekligen kommit rätt; människorna och dofterna, arkitekturen och naturen – allt var precis så genuint som jag hade önskat.

Överrumplad av alla nya intryck vandrade jag planlöst framåt genom Wuhans ringlande gator och insöp så mycket av atmosfären jag bara kunde, och det var i ett nästan berusat tillstånd jag plötsligt fann mig mitt i en av stadens sprudlande köttmarknader, omgiven av salustånd, stekos och leende människor, med ett oräkneligt antal mer eller mindre svåridentifierade kroppsdelar hängande från krokar och charmigt staplade på hög i alla riktningar.
Den täta folkmassan i vilken jag nu ingick rörde sig långsamt framåt mellan de många grillarna där smakproven låg på fräsning, och mängden alternativ gav mig svindel; att äta hund är väl en sak, men här fanns också djur jag alltid trott varit sagoväsen (min sikt var visserligen aningen skymd, men jag kan nästan svära på att jag såg ett pegasushuvud rotera över en eld en bit bort). Det var inte heller mycket av det som erbjöds som kittlade min aptit, men eftersom det var det riktiga Kina jag sökt – och fått – kändes det viktigt att ta seden dit jag kommit, så jag bestämde mig därför att prova vad som än låg på grillen till höger om mig.

Till en början förstod jag inte vad jag tittade på. Det såg mest ut som ett uppeldat och förvrängt miniatyrparaply, vilket jag utgick från att det inte var, men när jag såg att de tygliknande remsorna egentligen var vingar insåg jag att det var en fladdermus – svartbränd och stel, i en slarvig hög som om den bara hade släppts på gallret från en höjd. Men om det var hit jag hade kommit och det här var deras sed, så för all del – låt oss äta fladdermus. Vem var jag att döma?
De varma och sladdriga vingarna piskade mig om kinderna när jag slet av det brända huvudet med mina hörntänder. Halsen var oväntat seg men inte värre än vilken annan bit läder som helst. Själva dödskallen visade sig vara svårare att bita igenom än man hade kunnat tro och jag fick liksom hugga med käken flera gånger innan den till slut gav vika och gick itu med en distinkt knäpp. Bitarna från kraniet gnisslade på ett lite olustigt sätt och skallens innandöme kändes inte helt genomstekt, medium rare på sin höjd, men det var säkert meningen – vem var jag att ifrågasätta tillagningen? Torson var mer lättuggad om än i knaprigaste laget, och vingarna var väl helt okej men lämnande mig oberörd. Det varma och färska blodet gjorde väl sitt för att lätta upp, men rätten hade mått bra av en sås. Allt som allt: två plus.

Jag sög in det sista bakbenet som vore det ett spagettistrå och skulle precis röra mig vidare för att prova nästa delikatess i min kulinariska resa, när något plötsligt föll ner från himlen och kraschlandade rakt ner i grillen bredvid mig med en smäll. Några bitar glöd träffade min arm när ett starkt, gällt skrik skar igenom sorlet och fick alla i omgivningen att stanna upp. Jag stod som hypnotiserad och kunde bara stirra medan lågorna sakta sög livet ur den stackars fladdermusen som nu låg på gallret, tills den slutligen tystnade och blev still. Allt gick väldigt fort och jag hade knappt hunnit ta in vad som skett innan ägaren av grillen jäktade fram och slog bort det glödande kadavret med en träslev så det flög iväg och landande bland soptunnorna ett par meter bort. Förbryllad iakttog jag honom rengöra grillen med en trasa och något medel för att därefter, när han kände sig nöjd, lägga dit ett par saftiga kotletter och sedan gå visslande därifrån.
Efter visst motstånd gick det upp för mig vad som precis hade hänt; att jag helt enkelt hade ätit ett vilt djur som råkat ut för en tragisk olycka. Och som jag skrattade! Maken till situation hade då åtminstone jag aldrig varit med om tidigare. Här hade vi sannerligen något att berätta för barnbarnen om. Och redan där, min första dag i landet, kunde jag konstatera att min resa var en succé.

Jag tillbringade sedan ytterligare fem händelserika dagar i Wuhan, där jag försökte uppleva så absolut mycket jag bara kunde. Det fanns så mycket att se och så många människor att prata med att inte ens febern som drabbade mig under dag tre kunde hindra mig från att flänga kors och tvärs genom staden likt ett nyfiket barn. När jag väl tog tåget därifrån kände jag mig fortfarande inte helt färdig, men samtidigt fanns det fler ställen att upptäcka och min resa var långt ifrån över.

De kommande tio dagarna reste jag genom i princip hela landet. Jag insöp atmosfären, tog till mig kulturen och samlade erfarenheter som om de vore filmisar; jag besökte risfält, bemästrade Kung-fu och promenerade längs kinesiska muren (som i Kina bara kallas ”muren”); jag åt hund, läste Mao och utforskade China town (som i Kina bara kallas Beijing); jag åt tre små rätter, studerade Sun Zi och åt Kinapuffar (som i Kina bara kallas ”puffar”). Kort och gott – jag blev hederskines.
Så när sista dagen i landet till slut kom var det med stort vemod jag skulle tvingas ta farväl. Något begränsad av hostan och febern som jag dragits med under nästan hela vistelsen hade jag bestämt mig för att fylla min sista tid med något avslappnande, och jag befann mig nu på speed dating i en stor lokal mitt i China Town när tanken plötsligt slog mig; varför åka hem över huvudtaget? Jag hade inga akuta förpliktelser hemma i Sverige, jag var (ganska) ung, (vanligtvis) frisk och jag var singel – varför inte carpa fucking diem för en jävla gångs jävla skull?

Så det var med nyfunnen energi och en brutal hostattack som jag där och då, mitt under en ganska lovande dejt med ung astmatiker, bokade mitt nästa resmål – en sista minutenbiljett till Europas Kina och ett av Andra världskrigets stora förlorare – Italien. Ett land jag velat besöka ända sedan jag för första gången spelade Super Mario Bros; att se den där fryntliga lilla italienaren med sin perversa mustasch hoppa omkring och toka sig hade väckt något hos den unge Julian, och nu skulle jag äntligen få uppleva det.
Från att ena sekunden bara vänta på planet hem som en riktigt svennetönt hade jag nu alltså förvandlat Kina till blott första anhalten i en längre turné, och det var med studs i stegen som jag plockade upp min resväska och begav mig till flygplatsen för att påbörja en odyssé som skulle pågå i ytterligare två veckor, innefatta fem olika länder och föra mig samman med tusentals och åter tusentals människor. Diem, måste man ändå erkänna, hade carpats.

När jag slutligen återvände till Sverige var det som en utmattad men i grunden berikad och ny person. Efter bara ett par dagar började livet återgå till det normala igen, men resan jag varit med om stannade kvar inom mig, som en ny energikälla som verkade i bakgrunden. Vardagen som tidigare känts så grå och medioker hade nu fått en lyster – vare sig jag körde ett träningspass på SARS eller bara låg hemma och spelade CoV 2 på mitt Playstation så var det som att jag såg det från ett helt nytt perspektiv, aningen utifrån. Jag kunde avrunda en utekväll med en Big Mac & co vid 19 och ändå känna mig nöjd, som att jag varit med om ett äventyr. Rastlösheten i min själ var som bortblåst.
Men ingenting varar så klart för evigt, och med tiden mattades den här känslan av, successivt och långsamt så att det nästan inte märktes, och idag är jag tillbaka ungefär där jag var innan min resa. Men det är okej, för även om skimret alltid försvinner förr eller senare, så återstår minnena. Samt hostan jag drog på mig i Wuhan.

7:44 2 Mar 2020

Det är eftermiddag en helt vanlig lördag och jag sitter på mitt stammisfik. Det är ett murrigt och mysigt krypin med väggar täcka av tavlor och krimskrams. Jag är där ensam men är inte ensam där, och framför mig på bordet står min Space Grey Apple Macintosh laptop computer uppfälld och lysande som en teknologisk oas, redo att knattras på. Det här är den plats där jag jobbar som bäst, tänker jag medan jag tar en försynt liten klunk av min cappuccino och låter ögonen vila på den stora tavlan föreställande elefantguden Ganesha.
”Hur många armar kan man ha egentligen!” skrockar jag tyst för mig själv och skakar på huvudet.
Den bohemiska tonaliteten är en stor del av upplevelsen, men fikets främsta USP är ändå människorna. Det är en salig blandning av dem, och inte på det där obehagligt slumpmässiga sättet som på de stora kedjorna – där det alltid känns som att man vandrat rakt in i en trailer för The Sims – utan mer som att alla är figurer i en och samma roman. Ni förstår precis vad jag menar.
Hur som helst sitter jag där och njuter av min 200-kronors cappuccino med havremjölk när två röster plötsligt börjar urskilja sig från bruset, som om min hjärna oombett rattat in just deras frekvens. Jag knycker med huvudet som någon form av äcklig trottoarfågel och lyckas snart lista ut att rösterna kommer från de två killarna vid bordet bredvid mig. De är i tjugoårsåldern och mitt uppe i att högljutt djupanalysera de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. Jag drar snabbt slutsatsen att de är studenter, dels eftersom en av dem ser ut som en tidningspojke i 1800-talets East End och den andre som Nikola Tesla, men också för att de högljutt djupanalyserar de amerikanska presidentkandidaternas olika strategier och snedsteg. För det finns nämligen bara en typ av människor som blint tar för givet att alla runt dem vill höra när de eldar upp sig över Elisabeth Warren och säger saker som ”det var det största misstaget Bernie kunde göra”, och det är just tjugoåriga studenter. Nyblivna vuxna som försöker anpassa sig till denna nya akademiska roll genom att klä sig som rallare och frenologer medan de plockar russin ur ledarsidor som de senare kan kasta omkring sig som vore de russinsprinklersystem. Det här beteendet tonas oftast ner med åldern, men de CSN-ackumulerande Bugsy Malone-statisterna bredvid mig är nog fortfarande bara i startgroparna. Tänker jag och tar en till klunk av min cappuccino.
”Det Warren borde ha gjort…” skriker The Artful Dodger rakt i ansiktet på sin hunsade Teslakompis, för att sedan låta sitt lika enkla som briljanta retrospektiv skölja över både honom och oss i den ofrivilliga publiken som en våg av guldsprayad avföring.

När de efter någon kvart lämnar fiket tar det inte många minuter innan ett nytt par tagit deras plats, och inom de första tio sekunderna har vi runtom insett att det är dags för dagens andra föreställning.
Det är en ung tjej och en något äldre kille, men även om de båda är människor så visar det sig snabbt att han fungerar mer som en mikrofon – d.v.s. något avlångt med klotformad topp som hon kan tala in i. Hon pratar oavbrutet men ändå långsamt och med mycket emfas och gravitas, för att varje ord ska få en chans att verkligen sjunka in, och den ständiga strömmen av utandningsluft har snart bildat ett så tjockt lager av kondens på killens ansikte att det nu har börjat droppa från hans haka.
Monologen handlar om Henne Själv, något som hamras in med all önskvärd tydlighet eftersom vart femte ord är ”jag”, och det är med sjunkande mod det går upp för mig vad hon är för något. Den enda varelse som är kapabel att förstöra min dag på mindre än trettio sekunder. Jag behöver så klart inte förtydliga, men ja, en skådespelare.
Grejen med skådespelare är att deras hörsel inte fungerar som hos andra människor. De lider av en form av sällsynt dövhet som gör att de förutom sina egna röster enbart kan höra sådant som handlar om dem själva, och det är faktiskt känt som det enda handikappet i världen som skapar lidande för alla utom den som lider av det. Det finns givetvis skådespelare som inte har den här åkomman också – i Sverige är de åtta stycken – men det är otroligt sällsynt.
Monologen fortsätter. Hon har visserligen inte nämnt skådespeleriet ännu, men det behöver hon inte heller; hon uppvisar symtom efter symtom i takt med att killens ansikte blir skrynkligare och skrynkligare, och när hon efter en stund börjat säga hela meningar på sin inbillat perfekta USA-engelska, högt så att alla potentiella agenter i rummet ska höra – ja, då har jag alla bevis jag behöver. Och om någon av er oroar sig för att jag ska ha dömt boken efter sitt omslag så kan ni sluta med det omedelbart, för bara någon minut senare börjar hon prata om hur svårt det är att gå ur en roll efter att inspelningen är över, och därmed är saken biff.
Men vem han är, är däremot desto otydligare. Jag försöker reda ut vad de har för relation till varandra men kommer inte fram till något, och min gissning är att hon vet lika lite som jag. Antagligen råkade han snegla på henne en gång på en fest och så började hon bara prata, för att sedan aldrig sluta. Hon vet förmodligen inte vad han heter.
Efter att ha lyssnat på hennes självbiografi i några minuter bestämmer jag mig till slut för att skona de få blodkärlen jag har kvar och istället återgå till mina egna tankar, där det är skådisfritt. Jag fixerar den tokiga elefanten Ganesha med blicken och andas långsamt ut. Det är oväntat nog väldigt effektivt, för efter bara en kort stunds koncentration är hennes röst lika avlägsen för mitt medvetande som en storm utanför ett fönster.

I mitt inre palats är det lugnt och behagligt. Jag tänker på människor jag mött och resor jag gjort, på vänner jag haft och historier jag hört. På visor som sjungits och på flickor jag förlorat. Jag tänker på havet. På daggstänkta berg men också på dimhöljda berg. På dess gorillor.
Sedan får jag i vanlig ordning en sån sjuhelvetes ångestsköljning att jag vaknar till som av en örfil och stönar rakt ut. Jag tittar hastigt omkring i rummet för att försäkra mig om att ingen såg, men kan som tur var konstatera att folk verkar upptagna med sitt. Jag har ingen som helst uppfattning om hur länge jag var bortkopplad, men när jag tittar mot skådespelarens bord ser jag att hon och hennes mobila klagomur är försvunna. Förutom en liten pöl av ansiktskondens finns inga spår av dem kvar.
På deras platser sitter nu istället tre helt andra personer, två killar och en tjej. Killen pratar högljutt om musiken han skapar, och om hur ont det gör. Men att det också är värt det, eftersom konst måste göra ont. Han vill helst inte beskriva vad det är för typ av musik eftersom han inte tänker i de banorna – den ryms liksom inte inom någon enskild genre utan är mer sin egen grej. Tjejerna förstår precis vad han menar och nickar långsamt och så rytmiskt att de råkar hypnotisera en äldre man vid bordet bredvid. Han ställer sig upp och går ut genom dörren och syns aldrig mer.
Efter att killen gjort ett sista tappert försök att beskriva sin musik (en blandning av X och Y fast ändå inte alls) avbryter han sig själv med något han bara inte kan hålla inom sig längre: hur mycket han verkligen älskar de två tjejerna (platoniskt!). Det är helt otroligt mycket, säger han, och tjejerna svarar lyriskt samma sak tillbaka. De tar varandras händer över bordet och skrattar och öser komplimanger över varandra en liten stund, för att sedan släppa taget och återgå till det omöjliga uppdraget att än en gång försöka beskriva killens musik. Efter fem minuter förstår jag att detta bara varit första varvet av en evig cykel, när killen återigen avbryter sig själv för att berätta hur mycket han älskar dem, med samma kedja av händelser som följd. Detta upprepas totalt fyra gånger, med lika långa intervaller, tills jag slutligen får nog.

Jag pickar och packar mitt pick och pack och gör mig redo för att en gång för alla lämna denna inofficiella open mic-håla och fullständigt dra åt helvete, när jag plötsligt och för första gången på längre blir medveten om min dator. Den har stått uppvikt och påslagen framför mig under hela den här tiden utan att jag egentligen tänkt på den en enda gång. På skärmen finns endast ett fönster öppet – textdokumentet jag skapade när jag precis anlänt. Det är tomt, så när som på ett ord: ”text”.
Och jag bestämmer mig, där och då, att det ska bli det sista ordet i min nästa text.

7:31 26 Jan 2020

För ett par veckor sedan var jag på Nöjesguidens Stockholmspris, en gala för folk som utmärkt sig inom det vida begreppet ”nöje” under det gångna året. Jag var hedrande nog där som nominerad i kategorin Text för mitt fanzine Wiener Melange, och det var en afton jag sett fram emot ända sedan dagen jag av en ren slump hittade nomineringsmailet i min skräppostmapp.
Övriga nominerade i samma kategori var Alex Schulman och Karolina Ramqvist, så som ni förstår var jag helt övertygad om att vinna. Alex släktforskningsprojekt är väl främst menat att undervisa hans barn om deras blodsband och saknar ju egentligt värde för alla utanför familjen, och Ramqvist är det ju ingen som faktiskt har läst, så att jag skulle plocka hem diplomet tog nog både dem, jag och alla andra i Sverige för givet.

Kvällen började anspråkslöst – jag och min +1 Jonas tog först varsin fish and chips på ett helt vanligt brunställe på Götgatan, drack ett par standardöl och anlände sedan till Södra Teatern alldeles lagom klädsamt sent.
Den stora salen var smockad till bristningsgränsen; hundratals hipsters, influencers, proffsminglare och aspirerande DJ-duos som alla med själ och hjärta gav sitt allt för att vara den som var allra mest blasé. En semikänd nöjeslivsprofil, som jag stött på hundra procent av alla gånger jag någonsin befunnit mig i närheten av en kändis – eftersom hon jobbar som sån där parasitfisk som klänger sig fast i sidan på hajar, fast på kändisar – som var så blasé att henne ena ögonlock hade ruttnat och torkat och nu bara hängde ner över halva ögat som en stelnad bit bakplåtspapper, ledde tävlingen stort.
Alla som är någon var där, hade jag kunnat säga om jag visste något om vem någon är, och känslan var den att jag verkligen befann mig mitt i det så nyckfulla ”smöret”. Robyn, Clara Henry, Yung Lean, Zara Larsson, Peter Siepen plus många, många andra var inte där, men jag tror att jag eventuellt kan ha sett Alexander Bard stå i ett hörn och skälla ut en ung tjej som han tyckte såg ”horig” ut. Men något som slog mig, när jag lät mina vattniga små ögon glida över rummet som två pilska strålkastare, var att Alex Schulman, min motståndare och nemesis, verkade saknas. Det var inte många minuter kvar till själva galan skulle börja, men ingenstans gick han att finna. (Ramqvist såg jag för övrigt inte heller, men eftersom jag inte vet hur hon ser ut kan hon mycket väl ha stått bredvid mig hela kvällen.)
Hans frånvaro oroade mig en aning. Vad hade han som var så viktigt att han inte kunde komma till sin egen nominering? Hade han något i görningen månne? Eller var jag bara paranoid? Förmodligen var han väl bara hemma och översåg byggandet av en ny bastu som vanligt, men jag kunde inte skaka känslan av att det var något lurt i görningen. Och det skulle snart visa sig att jag hade all rätt att vara orolig…

Med varsin dyr whisky utblandad med billig cola rörde vi oss genom folkvimlet för att fylla våra fria händer med varsin öl (jag hade vid det här laget börjat bli rätt nervös), när Jonas plötsligt stoppades av en kvinna som han tydligen hade någon luddig koppling till. De avhandlade de vanliga artighetsfraserna och det var väl gemytligt nog, men när Jonas efter en stund presenterade mig för henne så hände något. Så fort hon hörde mitt namn var det som att en svag elektrisk stöt gick genom hennes kropp och fick henne att stelna till. Med det nyss så varma leendet fastfruset i en kall grimas tittade hon på mig med orolig blick, och jag insåg att hon kände igen mitt namn.
Hon förklarade att hon var en av Stockholmsprisets jurymedlemmar och alltså hade koll på vem jag var, men att hon tyvärr hade röstat på Alex i vår kategori. Det var så klart ingen fara, försäkrade jag henne om, men det märktes att någonting gnagde på henne. Och efter någon minut av att hålla god min i vårt samtal var det som att hon inte längre kunde tygla sig, och hon greppade tag i min arm och slet mig åt sidan, in bakom en pelare. Jag hann knappt förstå vad som pågick innan hon tog mig i skjortkragen och drog mitt ansikte nära hennes. Hon doftade svagt av lavendel och något odefinierbart som kan ha varit fisk.
”Du måste härifrån,” väste hon så att salivet sprutade in i min mun. ”Jag vet inte hur många av oss han kom åt, men om du vinner ikväll så svävar du i livsfara!”
Jag bara stirrade på henne. Försökte tyda hennes flackande blick. ”Vad pratar du om?”
”Alex!” Hon råkade säga det för högt och tittade sig oroligt över axeln, och när hon fortsatte prata var det i en obehaglig viskning. ”Han hotade mina barn. Sa deras namn och vilken skola de går i. Jag ville inte rösta på honom …”
Hon tystnade. En ensam tår trängde fram ur ena ögat och rann ner för hennes kind.
”Du ville inte rösta på Alex bok?” frågade jag förvirrat.
”Det är väl klart att jag inte ville! Jag skiter väl för fan i hans jävla moster och hennes äckliga jävla incestskit eller vad fan i helvete den nu handlar om för jävla skit! Men han gör vad som helst för att vinna. Och om han inte gör det ikväll, kommer han att döda dig.”
Hon tystnade igen och kollade hastigt runt i lokalen. Det var för galet för att ta in, och innan jag lyckats formulera min nästa fråga släppte hon taget om min skjorta och rusade in i folkvimlet och försvann. Jag stod ensam kvar vid pelaren, utan att riktigt förstå vad som just hänt, när en ringklocka ljöd i fjärran. Det var dags för gala.

Jag vann inte den kvällen. Priset gick till Alex Schulman och hans bok om sina släktingar och deras incestuösa förehavanden. Men precis som jag misstänkt var han inte där för att ta emot priset själv, utan upp på scenen kom istället en lång och skranglig albinoman i vit kostym och kargt ansikte som presenterade sig som Spaghetti. Ingen visste vem han var, men det var något med hans uppenbarelse som fick hela publiken att tystna och hålla andan. Han sa bara ett kort och hårt ”tack” och gick sedan av, till spridda och osäkra applåder, och fortsatte med bestämda steg fram genom gången utan att möta en enda blick. Den allmänna känslan i salongen var att det skulle bli skönt när han och hans märkliga energi gått, men precis när han kommit i höjd med min rad stannade han plötsligt tvärt mitt i sitt steg, som om han vore radiostyrd. Utan att röra överkroppen vred han sin bleka gamnacke åt sidan och tittade rakt mot mig så våra ögon möttes. I vad som kändes som minuter, men nog egentligen bara var några sekunder, stod han så utan att säga ett ord eller röra en muskel, medan resten av teatern höll andan. Min puls hade skenat så illa att den snart skulle nå oroväckande nivåer, när Spaghetti plötsligt vred bort blicken, fortsatte framåt och slutligen lämnade lokalen.
Rummet andades ut och efter några sekunders mental återhämtning kunde galan fortsätta, men det var inte längre samma sak. Stämningen hade förändrats i grunden och skulle aldrig mer bli sig riktigt lik. Kvällen hade hört sitt sista skratt.

Dagen efter är jag hemma i min lägenhet när jag hör ett paket dimpa ner genom brevinkastet. En anonym liten kartong utan vare sig avsändare eller min adress. Genom titthålet i dörren hinner jag precis se skymten av en blek gestalt innan han försvinner ner för trappan, och även om jag har mina misstankar om vem det var såg jag för lite för att vara säker.
Stående i hallen river jag upp det mystiska paketet och finner enbart en ensam Polaroidbild. Den visar en man sittande naken på en stol mitt i ett kalt och fuktigt rum, hans händer bundna bakom ryggen. Ansiktet är så svårt misshandlat att det tar en stund innan jag känner igen honom; det är täckt i blod och förvrängt av alla svullnader och missfärgningar, men tack vare tändsticksasken som ligger placerad bredvid stolen kan jag bedöma mannens ringa längd, och i kombination med det lilla jag ser av ögonen är det tillräckligt för att kunna identifiera honom – tillräckligt för att se att det är Calle Schulman. Jag vänder på fotot och ser en text, skriven med rödbruna, oregelbundna bokstäver i vad jag antar är Calles blod. Svetten tränger fram ur min panna när jag börjar läsa:
”Om jag kan göra så här mot min egen bror, som jag älskar och kommer jättebra överens med (och som verkligen inte förtjänar att bli behandlad på det här viset) tänk då vad jag kan göra med dig. Du har två veckor på dig att ge en offentlig ursäkt för nomineringen. Annars, min vän, blir det Spaghetti. /A”

Så, jag vill nu ta tillfället i akt att be er alla om ursäkt. Förlåt för att jag blev nominerad till Stockholmspriset. Det ska aldrig mer upprepas.

10:52 3 Jan 2020

Ibland är det jul. Det ska gudarna inte bara veta utan även ha jävligt klart för sig. När julen drabbar oss är det alltid så där plötsligt som endast jular är kapabla till, och när det sker leder det till något vi brukar kalla julstress – en muterad och högst potent variant av stress.
Den 30:e november känns allt lugnt, då är det fortfarande oceaner av tid kvar till julafton, och kanske strosar man visslande omkring på stan utan något direkt mål. Man kanske är mitt i ett danssteg när man smidigt fiskar upp en ros ur ett blomstånd på gatan, doftar på den i farten och sedan singlar iväg en slant till blomförsäljaren som bara skrockar och skakar på huvudet. Man kanske springer upp för en gungbräda, fördelar sin vikt så att den långsamt tippar över och man kan glida ner till andra änden på sina skosulor. Plötsligt dyker man kanske upp bakom ett träd och överraskar en korthårig tjej som står och fotar en plastpåse med sin analoga systemkamera, och kanske svingar man sig runt trädstammen och ger henne rosen för att sedan dansa vidare till tonerna av hennes förtjusta fnitter. När kvällen kommer sätter man kanske på sig sin pyjamas och visslar sig till sömns. Till exempel.
Men dagen efter är det första december, och då väcks man istället av att ens stress – som plötsligt har blivit så kraftfull att den på något sätt har fått en egen röst – gallskriker en i örat så att man vaknar med ett ryck, genomsvettig och fullständigt nerpissad. Och med det startskottet vet man att det nalkas jul, och att man i tre veckor framåt kommer vara totalt lamslagen och inte kommer få någonting uträttat, fram till cirka den 21:a – dagen då man måste köpa samtliga julklappar.
Och det är då man besöker Åhléns City.

Man kommer in i varuhuset och blir direkt välkomnad av det oförlåtande ljuset, vars enda syfte verkar vara att påminna en om hur ful man är. Det är en hastig övergång från det trygga mörkret utanför till att plötsligt känna sig som de smältande nazisterna i Indiana Jones. Man vill bara därifrån, tillbaka in i skuggorna, men för att undkomma ljuset är man tvungen att först passera sminkavdelningen med de strategiskt utplacerade och genomrena sminkförsäljarna. Tränade i den ädla konsten att sänka andras självkänsla fungerar de lite som varuhusens egna gladiatorer, redo att tackla egenvärdet på vilken person som än vågar passera genom deras domän. (Är man konspiratoriskt lagd kan man ju dra stora växlar på att det äckliga ljuset är i just sminkavdelningen, men nu är det här en blogg och inte Zeitgeist.)
När man lyckats sicksacka sig förbi gladiatorerna Stephanie, Alicia, Concealer och Solarplexus når man till slut fram till rulltrappan som ska leda en vidare till nästa krets.
Man åker upp för den och hamnar först av allt i Idiotrutan – plätten precis i toppen som fungerar som en mötesplats för alla som är dumma i huvudet; en plats där de kan få vara sig själva för en stund, där de kan samlas och stå stilla i lugn och ro och bara stirra rakt fram med halvöppna munnar, för att på så vis skapa en flaskhals bakom sig där alla som åker upp för trappan kan snubbla samman i en stor hög. Deras egen lilla oas.
Men sedan, när man machetat sig igenom denna igenvuxna djungel av kött, så är man äntligen uppe.

Det är folk överallt. Drivor av dem. Det är föräldrar som handlar leksaker åt barnen, det är vilsna killar som irrar omkring med ögon som lyser av panik medan de frenetiskt söker igenom sina minnespalats efter vad det nu var flickvännen sa för ett halvår sen, det är tjejer som effektivt betar av sina listor med tysk precision, det är killar som gör precis det jag just sa att tjejer gör och tjejer som gör precis det jag just sa att killar gör (eftersom vi alla är lika oavsett kön), det är influencers som unnar sig tidiga julklappar till sig själva, det är IS-sympatisörer som bara väntar på rätt tillfälle, det är folk som bara söker lite närhet, et cetera ad infinitum.
Man tränger sig fram bäst det går utan en tydlig plan och hoppas att idéer ska uppenbara sig av sig själv, men det gör de givetvis inte. En tanke som slår en är att man kan satsa på kvantitet istället för kvalitet, men den idén slås i sank så fort man kollat sin första prislapp.
Grejen med Åhléns är inte att det är överdrivet dyrt, utan grejen är att allt kostar exakt tusen spänn. Man ser en galge som är marginellt finare än vad galgar brukar vara och man blir sugen på att köpa ett gäng, men så vänder man på prislappen och smack – tusen spänn. Man hittar en jordglob av kork som man kan sticka nålar i. Lite pojkrummigt, kanske man tänker först, innan man inser att man ska sluta göra sig till och att det enbart är 100% kul. Men så kollar man prislappen och förstår att kork måste vara gjort av samma material som saffran – dvs guld. Och att den kostar tusen spänn. Men en liten piedestal till sin växt då? I svartmålad metall? Vad kan en sån tänkas kosta, frågar man sig nyfiket och tittar efter. Tusen spänn? Okej. Och om man bara dubblar det så får man en som enligt skylten ska vara något större, även om det är omöjligt att avgöra med blotta ögat? Nice.
(Personer som bara handlar på NK fattar ju såklart inte ett ord av det här. Skulle de se en galge för tusen kronor skulle de slita åt sig hundra stycken, dra hem och bränna upp alla sina gamla plastgalgar och sedan ta isär resterande trägalgar och göra såna Blair Witch-pinnfigurer av dem och hänga ut i skogarna runt sitt hem för att skrämma bort hemlösa. Men jag säger inte heller att allt är dyrt, jag säger bara att allt kostar exakt tusen spänn.)

Ju högre upp man kommer i varuhuset desto mer dör hoppet. Efter några halvhjärtade försök att hitta mening i diverse köksgeråd beger man sig till den sista rulltrappan. Med en stark känsla av nederlag i bröstet anländer man till den sista kretsen, den så kallade korgvåningen, där allt är gjort av korg. En våning dedikerad till att tillgodose alla ens korgbehov, där man kan hitta allt från fotpallar av korg till blomkrukor av korg till och korgar av korg. Man slås av tanken att något av korg kanske vore en perfekt julklapp till sin mamma, men efter några minuter av botanisering nyktrar man till och inser att ett material i sig inte är svaret på ens problem.
Med den sista droppen optimism man över huvud taget kan uppbåda tar man sig längre och längre in bland de korgtäckta hyllorna, längre och längre bort från glädjen.
Det blir mörkare och mörkare, och precis när man tror att man trängt så djupt in i labyrinten att man aldrig kommer hitta ut, rundar man ett hörn och möts av plötsligt ljus. Man finner sig på en öppen yta, en kvadrat omgiven av hyllor. Och där, i mitten av den, står han till slut. Sista bossen. Mr. Facefister. Ett två meter långt mustaschprytt muskelberg, iklädd svart linne, camobyxor och – av någon anledning – ett plommonstop. Han har en typ av samuraibatong i vardera hand, och kastar med jämna mellanrum huvudet bakåt och skrattar rått åt något som bara han vet. Instinktivt förstår man att enda vägen ut ur denna mardrömsfästning, är igenom honom. Man förstår att han måste dö. Att man måste mörda honom med sina bara händer.
Jag behöver inte gå in på några detaljer, men det som följer är ett långt och utdraget och enerverande repetitivt slagsmål – med så många slag mot ens huvud att det garanterat kommer ställa till problem längre fram – som efter många om och men slutar med att man delar ut en vältajmad roundkick rakt i tinningen på honom så att han flyger ut genom ett fönster, faller handlöst fyra våningar och till slut spetsas på parasollet till korvståndet nere på Drottninggatan.
Man står kvar, blodig och andfådd, när en gänglig man i tangorabatt dyker upp från ingenstans och räcker över tio tusen kronor i mynt för att sedan direkt och utan ett ord springa iväg och försvinna in bakom en hylla med hushållspappershållare av tvinnad vass.
Sedan är man ensam, omgiven av tystnad.

När man några minuter senare tagit sig hela vägen ut ur byggnaden är man glad och lättad över att vara vid liv. Man bestämmer sig för att aldrig mer ta livet för givet, att uppskatta det man har och börja leva mer i nuet. Det är den första dagen i resten av ens liv, tänker man kanske. Men sedan, när får man syn på en hålögd kvinna som konkar på femton proppfulla kassar, påminns man om att man fortfarande inte har handlat en enda julklapp, och så kastar man sig framför en buss.
Men överlever.

5:04 8 Dec 2019

Det var en helt vanlig dag på tunnelbanan under en helt vanlig tid mitt på dagen, och i vanlig ordning ville alla ta sitt liv.
Jag bor på gröna linjen, ökänd för att ha för många tåg och samtidigt för många människor i dem, något som gör all effektivisering omöjlig. Stoppar de in fler tåg blir det ännu mer kö på spåren, och plockar de bort tåg för att minska kön blir det ännu fullare tåg. En sits som bara kommer bli värre och värre tills nya linjen är färdigbyggd, något som beräknas vara klart 2030 men som kommer bli försenat till 2040, när resten av världen gått över till kollektivteleportering.
Jag är på väg in till stan och tåget är fullt men inte packat. Folk hostar och grymtar, men i övrigt är det relativt tyst. En trasig själ i lovikkavantar gråter. Det är en olustig syn men jag låtsas som ingenting. Barnet mittemot sparkar mig på smalbenet, eftersom det är sånt barn gör, och jag önskar livet ur honom. En kvinna pratar i telefon men säger ingenting av värde. Personen i andra änden önskar livet ur henne. Resan fortsätter.
Tåget stannar vid Gullmarsplan. Jag kollar ut genom fönstret och ser en man på perrongen som lugnt och metodiskt och med hög precision står och spyr i en papperskorg, som om det vore hans jobb. Det är så kontrollerat att det ser ut som att han tränar inför något. Han spyr en deciliter, samlar sig i tre sekunder, spyr en deciliter till, osv. Det pågick när mitt tåg rullade in på perrongen och pågår fortfarande när vi åker därifrån. Så vitt jag vet kan han ha stått där och spytt i en timme. Kanske gör han det än.

Vi åker vidare över bron och kommer snart försvinna ner i tunneln till Skanstull. En man i fyrtioårsåldern vinglar sig fram genom vagnen i jakt på sittplats, när tåget plötsligt tvärnitar. Han ramlar framåt med händerna utsträckta framför sig, frenetiskt sökande efter något att greppa tag i, men eftersom han befinner sig långt ifrån uppenbara räcken siktar han istället in sig på en jämnårig kvinnas ansikte och trycker upp handflatan i näsan på henne.
Hon skriker till, högt och gällt, och tar sig för ansiktet med båda händerna. En tystnad uppstår i vagnen och blickarna riktas mot dem. Mannen, som nu återfått balansen, står böjd över henne och frågar försiktigt hur det gick, om hon mår bra. Han vet att det finns en risk att han knäckt hennes näsben, och om han sett Con Air vet han också att det finns en risk att näsbenet kan tryckas upp i hjärnan om man slår tillräckligt hårt, vilket han gjorde. Men hon svarar inte. Hon är djupt försjunken i sin smärta, och hennes enda livstecken är händerna som fortfarande är virade runt ansiktet samt det ihållande gnyende pipet hon ger ifrån sig. Mannen frågar igen, och hon svarar genom att inte sluta pipa genom fingrarna.
Tåget fortsätter åka och mannen blir stående vid sitt offer. Det är uppenbart att han inte vet hur han ska hantera situationen, att han inte hade räknat med hennes iskalla respons på hans olivkvist. Hans stirriga blick söker över vagnen för att bedöma skadan på hans anseende, men folk verkar mest obekväma. Till slut börjar han sakta backa ifrån kvinnan; han vill bort från situationen samtidigt som han tydligt vill demonstrera för övriga passagerare att han är redo att rycka in med ett nytt ”hur gick det” om så skulle bli nödvändigt. Men det blir det aldrig, och sekunden tåget anländer till stationen och dörrarna glider isär kastar han sig ut ur vagnen och kubbar det snabbaste han kan mot nästa vagn. Från noll till hundra, medan den misshandlade kvinnan bara fortsätter sitta orörlig och pipande som en kaffepanna.
Jag minns inte hur länge hon satt kvar så, men kanske var det för evigt. Kanske var det där hennes sista stund som fullfjädrad människa. Kanske lever hon idag ett stillsamt liv som råttskrämma. Jag, om någon, vet inte.

Tåget lämnar perrongen precis som det är tänkt att tåg ska göra, men när det kommit upp i full hastighet och hamnat ungefär mittemellan Skanstull och Medis händer något. Utan förvarning tvärnitar vi igen, som om lokföraren ställt sig på bromsen för att väja för en tunnelälg, och alla som står upp börjar studsa in i varandra som radiobilar. Att ingen av oss i vagnen var beredd är inte så konstigt, men hur lokföraren – som gissningsvis har något form av genomskinligt yta framför sig genom vilken han kan se vart han är på väg – kunde bli så överraskad är ett desto större mysterium. Att det skulle röra sig om ett rödljus – som han påstår när han pliktskyldigt vevat igång mikrofonen för att tala till oss i ”bagageutrymmet” som han förmodligen kallar det – kändes osannolikt. Hänger verkligen tusentals liv på ett ensamt rödljus placerat precis runt ett hörn? Ställer mig tveksam. Så om det inte rörde sig om en akut familjeangelägenhet eller möjligtvis en tunnelälg så hade lokföraren en hel del att förklara.
Men den slappa lögnen om rödljusen var allt vi fick, och sedan blir vi stående. Vagnen tystnar medan sanningen börjar gå upp för folk – när de inser att de eventuellt kommer att dö. Någon tar långsamt, men med en underton av panik, av sig sin halsduk. Ögon flackar. Det börjar bli rejält varmt i takt med att syret ersätts av ren koldioxid och folks kroppar närmar sig maxpuls. Livet har äntrat en ny fas.

Det har nu gått en vecka och vi är fortfarande kvar mellan samma två stationer. Jag skriver det här från under ett av sätena, där jag tagit skydd mot de olika rabiata barngängen som bildats. Tolvåringar uppväxta på Fortnite och CoD som sedan dagen de föddes har hängt i forum och slipat sina färdigheter i psykologisk krigföring till perfektion. Den största klanen kallar sig Epic Lulz och har precis markerat revir genom att hugga huvudet av en konsult med kostym och ryggsäck. Deras ledare, Aragorn, är liten för sin ålder men särbegåvad, och rider på axlarna av en storväxt tonåring med låg IQ (och EQ för den delen) som kallas Headshot.
Och sådant är livet i Maskinen. Vi vet fortfarande inte när vi kommer härifrån. Lokföraren anropar oss en gång per dag, prick 08.00, för att berätta att det är tågkö och att det kan gå lite långsamt genom stan, vilket de flesta av oss är benägna att hålla med om. Ingen vet heller sanningen bakom uppehållet. Det viskas ibland om att personer längre fram i vagnen påstår sig ha sett en kritvit tolvtaggare med lysande ögon galoppera förbi utanför på spåret, men det är förmodligen bara skrönor.
För troligtvis handlar det bara om att SL struntade i varningarna och stoppade in extra tåg på gröna linjen. Det skulle de aldrig gjort.

Om jag någonsin kommer ut härifrån ska jag tipsa SL om att det med dagens avancerade teknik finns sätt för de olika tågen att kommunicera med varandra, så att man på så vis skulle kunna utveckla ett system för att koordinera trafiken. Kanske skulle ett tåg kunna vänta med att lämna sin station tills det fått information om hur det ser ut på nästa, istället för att, som nu, behöva upptäcka det först en sekund innan det kört hela vägen upp i röven på tåget framför.
Det är säkerligen mer komplicerat än så, det är det alltid och jag är sannerligen en lekman när det kommer till kollektivtrafikslogistik, men just nu är vi mitt uppe i att lotta fram vem av oss som ska ätas upp härnäst, så förlåt om jag inte bryr mig.