Det började häromdagen. Från ingenstans började människor på Twitter och Facebook att skriva sina sju första jobb med hashtagen #sjuförstajobben. Folk angav lixom inget själ till varför utan skrev dom bara upp och ner. Först trodde jag att det var en briljant PR-kampanj av LO för att visa att Anna Kinberg Batra är en riktig glidare som inte haft några RIKTIGA jobb. Men det var det inte. Det skulle ju vara förvånansvärt lyckat av LO.

Merparten av dom som skriver listorna jobbar med kommunikation eller politik. Två yrkesgrupper som tillbringar alldeles för mycket tid på Twitter och Facebook. De ena (kommunikatörerna och PR-nissarna) har jobb utan egentligen mening, eller det är ju inte som om att dom gör världen bättre. Att då påvisa att man minsann haft VANLIGA jobb innan lallarlivet rättfärdigar deras meningslösa karriärval. Och framförallt rentvås deras beroende av sociala medier (fan, jag kanske ska skriva en sån här lista ändå?). Dom andra (politikerna) tar varje chans dom får att framstå som folkliga. Och det finns inget som är så folkligt som att arbetat med ett vanligt jobb.

Rangordningen som gäller är att ju tråkigare jobb du haft, desto bättre. Därför är det extra bra om du i din lista har typ:

• Donken
• undersköterska
• hamnarbetare
• lagerarbetare
• personlig assistent
• vård-nånting etc

Telefonförsäljare är jävligt tråkigt men inte alls lika förtroendeingivande. Värst är så klart om du har typ:

• marknadsassistent
• universitetslärare
• tjänsteman
• politisk sekreterare
• ombudsman

Något som tyder på att du röstar borgerligt är att du definierar dina tre veckor som tidningsombud när du var 13 år som ett riktigt jobb.

Så var kommer det här ifrån?

Från USA, såklart! Checka in #sevenfirstjobs. Men var den kommer ifrån orkar jag inte gräva i.

/Filip

Folkhälsominister Gabriel Wikström letar pokémons. Ser inte det här väldigt photoshoppat ut???

Det är hippt att tycka saker. Det går inte en fest eller häng utan att alla ska yttra en åsikt i en viss fråga, oavsett om det handlar om Slussen, Zara Larsson, träningsdieter, bostadsmarknaden eller Donald Trump. Alla ska tycka någonting och dessutom vara envist övertygade om att just deras åsikt är unik och sann.

Jag är så trött på det här. Värst var det när Pokémon Go slog ner för några veckor sedan. Helt plötsligt fylldes alla sociala medier av människor som på allvar skulle ha en åsikt om det här spelet. Och inte rimliga åsikter, typ huruvida det är bra eller inte, utan om det är bra eller dåligt för folk att spela det. Tjommar skrev långa listor om vad man borde göra istället, typ dricka öl och hänga med vänner medan folkhälsominister Gabriel Wikström gick ut och jagade pokémons i Rosenbads trädgård för att det var bra för folkhälsan.

Hur fan kan det här vara en fråga?? Varenda sociala interaktion jag haft de senaste veckorna har innehållit åtminstone en utläggning om hur bra det är med spelet (för att folk umgås på ett annat sätt, och VET DU VAD det finns barn med autism som för första gången gått utomhus tack vare det här FANTASTISKA spelet) eller hur dåligt det är för det är hemskt att alla går omkring och stirrar i sina telefoner istället för att leva i verkligheten.

Vem fan bryr sig? Helt seriöst. Det är ett mobilspel. Det är ett superspännande populärkulturellt fenomen men huruvida det är bra eller dåligt att folk spelar är så sjukt ointressant att man somnar. Så varför ödsla energi på att tycka något om det överhuvudtaget? Kan vi inte bara låt folk va?

Jaha, du tycker att Zara Larssons uttalanden om män är problematiskt. Vad exakt vill du få ut av det? Tror du att hon kommer att sluta på grund av det? Drabbar det dig? Går världen under? Nej, att du har en åsikt i frågan är av noll jävla betydelse. Så ta en bärs och chilla.

Jaha, så du tror att Donald Trump kommer att vinna ändå, jaha, men shit. Ja, på grund av arbetsklassens sving över till republikanerna. Mhm. Gud vad intressant. Hm, vad har vi fått ut av det här samtalet? Kommer Demokraternas strateger att ringa och fråga dig hur de ska lägga upp sin strategi kanske? Du får inte ens rösta i USA??

Jag tycker såklart att det vore hemskt om Donald Trump vann presidentvalet i USA, men jag tror ingen kommer att kunna förutspå det där ändå.

Bara för att alla tycker saker har jag bestämt för att tycka så lite som möjligt, förutom i frågor som jag verkligen bryr mig om. Därför bryr jag mig inte om Slussen, jag skiter fullständigt i Zara Larsson och alla bostadsmarknader kraschar väl så småningom.

Och den fråga som jag brinner för allra mest just nu är att alla borde tycka mer om mindre istället för att tycka lite om allt.

/ Filip

Jag och snygg-Becca drog ner till Malmö över en helg för att hälsa på min kompis kaos-Mikaela. Mikaela är en av de roligaste personerna jag känner så det hela verkade lovande. Jag hade dessutom väldigt höga förväntningar på Malmö. Som en blandning av Stockholm och Berlin. Pulserande svartklubbsliv och allt sånt.

Och jag måste säga att jag älskar Malmö som stad. Att hela stan sitter ihop är på något sätt unikt för Sverige. Folk brukar beskriva Malmö som kontinentaaaaaalt och så är det ju! Stockholm kan kännas extremt segregerat, och då menar jag inte enbart på ett socioekonomiskt (nu blire fancy words) plan, utan även på ett människotypplan. Hippa människor på söder och backslick på Östermalm, barnfamiljer på Kungsholmen osv. Malmö känns som ett virrvarrr av allt och det älskar jag.

Problemet med Malmö är uppenbarligen människorna. Jag har varit där en helg så det kanske är dumt att generalisera men bajsnödigheten ligger som en våt filt över Malmö. Jag och snygg-Becca älskar att dansa. Det gjorde vi som fan båda kvällarna men det ledde mest till snea blickar.

Värst var på ett open air. Är inte Open Airs väldigt tråkigt?? Vi kom dit och var aspeppade men vi möttes bara av ett tiotal svala människor som stod och nickade huvudet framför en DJ. Nu kanske det inte är unikt för Malmö, så för att sätta fingret på bajsnödigheten i staden: Jag har en kompis som blev anklagad för att vara homofob för att hon tyckte att franska ”låter fjolligt”. Alltså herregud. 

Tacka gudarna för Stockholm. Här har det på senaste tid växt fram någon slags nyironisk våg där det viktigaste inte är att tycka saker om allt eller ens tycka rätt saker utan att kunna driva om saker. Den självdistansen är SÅ nyttig och gör ALLT mycket roligare.

Kvällen på svartklubben slutade med att kaos-Mikaela klev på något som gjorde att hon började blöda lite i foten. Mikaela, som är hysterisk hypokondriker, var 05.00 övertygad att hon hade klivit på en kanyl och fått aids. När hon skulle undersöka sin fot ramlade hon baklänges rakt ner i ett snår och nu har hon rivsår över hela kroppen. Jag älskar dig Mikaela!!!!

Malmö, vi ses när du dragit ut den där feta pinnen du har i röven.

/ Filip

Jag skaffade faktiskt Pokémon Go. Man ska ju va trendig, tänkte jag, och tankade ner appen. Men efter att jag fått förklarat för mig vad spelet egentligen innebär ångrar jag mig djupt. Jag skulle bara ha varit anti från början. Det är nämligen den enda strategin som funkar.

Spelet handlar inte bara om att man ska knalla runt i nån variant av Google Maps och fånga söta figurer, förstod jag efter ett tag. Min kompis Anton förklarade för mig: Man ska välja lag. Sedan ska man gå till olika stationer och tävla med sitt lag, mot andra lag. Om man är dålig kan laget förlora ett helt område. Därför måste man träna sina Pokémons så att de inte åker på stryk. (Klandra mig inte för att jag har noll koll. Jag var sex år gammal år 1997 och samlade bara på Spice Girls-bilder. Det där japanska brydde jag mig inte om.)

Här nånstans började det bli svårare för mig att skratta åt manin och entusiastiskt fortsätta min jakt på låtsasdjur. Välja lag. Tävla mot dom röda. Inte förlora mark. Hjälp. Det här är inget oskyldigt mobilspel. Det här är IRL. Precis som ”fånga flaggan” på gympan på högstadiet.

Ingen gemenskap är så stark som den som uppstår mellan två personer som hatade idrottslektionerna i skolan. Jag avskydde inte gympan för att jag var lat, utan för detta:

Vafaan nej vi vill inte ha Karin och Therese i vårt lag dom kommer ju sabba allt! Jag vill välja om! Det är orättvist! Dom fattar ju ingenting, bara springer åt fel håll jävla idioter! Amen för i helvete jävla nolla kan du inte kämpa liiite hårdare eller? Öööh subba!! Vi måste vinna det här för faan! Jävla värdelös du är! Jävla värdelös!!!

Det var så förödmjukande. Inte att bli kallad subba (vad är det för mjäkig förolämpning egentligen?). Förnedringen bestod i att tvingas stå på en fånig plan, med uppgift att kuta över till det andra lagets planhalva för att fånga nån idiotisk flagga. Vad är det för geni som kom på det? Vad är nyttan? Vad är poängen? Om motion nu var syftet kunde vi ju lika gärna fått kuta tre kilometer runt kvarteret, med freestyles i stället för pubertala målbrottsvrål i öronen. Men det är så bra för lagandan, sa dom. Ja, om syftet är att bryta ner den delen av klassen som fasade varje onsdagsmorgon och fredagseftermiddag.

I nian, när jag blivit en rebellisk och jobbig elev, gjorde jag och min kompis till och med aktivt motstånd. Vi krävde att de skulle ge oss bra anledningar att vara med, vilket de inte hade (”att killarna med flit simmar mellan era ben för att kunna dyka upp mitt emellan är bara ett sätt att visa uppskattning!”). Mitt favoritminne är när gympaläraren tvingade oss att städa hela simhallen på lunchrasten som straff för att vi för sjunde gången vägrat vara med. Vi tog alla simdynor och leksaker vi kunde hitta och strödde ut dem i hela badhuset i stället.

”Men det är så bra att de icke-teoretiska eleverna har ett ämne de kan vara bra på”, brukar folk säga när de försvarar den fascistoida institutionen som kallas idrott och hälsa. Men de har missat att kungen av en högstadieklass inte är den som har bäst betyg i svenska. Att vara bra på att böja franska verb slår inte särskilt högt när man står där på en trött skolgård med sten i skon och håller på att svimma av lågt blodtryck eftersom det varit utspädd minestronesoppa till lunch. Det räckte inte ens att jag var bäst på musiklektionerna, tar man tjejträt på brännbollen (ja, det hette så) är man ändå jävla värdelös. I en högstadieklass är det nämligen de coola killarna som styr, och de coola killarna är alltid bra på sport.

Just därför drabbas jag av en mild variant av posttraumatisk stress varje gång jag ser den där Pokémonappen i telefonen, eller så fort någon nämner det jävla spelet. Nej alltså du måste dra lite snabbare på skärmen… Dra snabbare! Nej inte så! Fan nu försvann den! Jag fasar för hur det skulle bli om jag började spela på riktigt. Om jag gick till en sån där träningsstation. Blickarna från de som valt samma lag som jag när min Pokémon förlorar mot motståndarnas. Varför står det ”CP” på skärmen när jag försökte fånga den där figuren liksom? På fredag ska det tydligen vara något slags träff där tusentals människor ska tävla mot varandra. Vilken skräck. Tur att man inte är 13 längre.

/Karin

Haha oj det blev faktiskt hela tre delar av mina dejtingtips.

I den här delen kommer vi att prata om en av de viktigaste sakerna på en dejt. Hur ska man prata?

Vadå hur ska man prata, tänker du. Men det är faktiskt förvånansvärt få människor som förstår sig på hur man har en vettig konversation. Jag är HELT säker på att Magdalena Ribbing approves this message.

Det finns faktiskt jättebra konversationsregler som någon gammal grek kom på som jag definitivt tycker att varje dejt borde följa.

1. Prata inte för mycket
Alla har vi varit med om att ens dejt aldrig slutar prata. Det är otroligt tröttsamt och tråkigt. En dejt är egentligen bara ett samtal mellan två personer. Det bygger på att båda får prata ungefär lika mycket. Se därför till att hålla det på en bra nivå och om din dejt är blyg, ställ frågor!

2. Prata inte om dig själv
Now hooooold up. Tänker du. Inte prata om mig själv? Hur ska det gå till? Nej, det är skitsvårt. Alla älskar att prata om sig själva. FAKTUM (haha) är att när du pratar om dig själv så produceras dopamin och du blir naturligt hög. Varsågod för den naturvetenskapslektionen.

Men det är inte så kul för din dejt att bara sitta och lyssna på vad du tycker, vad du gör, vad du gillar etc. Det är helt ärligt skittråkigt, tro mig. Du kommer inte att kunna låta bli helt och hållet, men försök!

3. Gör inte din dejts historia till din egen
Exempelvis, om personen pratar om hur najs det är att bada på ställe X så är det FÖRBJUDET att avbryta historien för att berätta om hur mycket najsare det är att bada på ställe Y.

4. Avbryt inte
Behöver väl inte ens beskriva?

5. Håll dig till ämnen av allmänt intresse
Ingen bryr sig om det där spännande jobbprojektet du roddade förra veckan, om det inte typ innehöll kändisar eller annat av allmänt intresse. Däremot kan de flesta relatera till dina roliga jobbkompisar eller din konstiga chef eller andra saker av allmänt intresse!! ALLMÄNT INTRESSE!!!

6. Var inte rädd för tystnad
Det kommer att bli tyst ibland. Ta det lugnt. Världen går inte under. Ett ligg blir inte uteslutet på grund av några sekunders tystnad. Men om du är nervös inför faktumet kan du förbereda några frågor som du tycker är roliga. OBS: Vid pinsam tystnad, undvik frågor som: jaha, så hur många syskon har du? Ställ en konstig och roliga fråga istället. Har ni bra frågor som ni brukar ställa? Kommentera!!!

Det här var slutet på den här spektakulära dejtingserien!! Ha så kul!!

Puss & kram

/ Filip

Läs också: Guide till den perfekta dejten – del 1, del 2