Jag har en katt. Eller det är inte min katt. Det är min flickväns. Jag skulle aldrig självmant skaffa katt. Ser jag ut som en kvinnlig bokcirkel som älskar doftljus och “funderar på att ta ett halvår i Marocko”?
Lite. Jag vet.
Jag är uppvuxen mittemellan vischan och stan. “Kranskommun” som det så fint heter. Det är som en förort fast istället för att bränna bilar bränner man flintastekar. Alla spelar golf och heter Kevin. Kattpopulationen är nästan 0.
Så jag hade knappt sett en katt på kattfilm innan jag flyttade ihop med min flickvän. När hon sa att hon hade en katt trodde jag att hon skojade. En vuxen människa i Stockholm city som inte gillar att “utforska sin sexualitet genom keramiken” men som självmant tar hand om ett levande djur? Skulle inte tro det gosse.
Hon visade katten för mig. “Titta här är min katt”. Jag trodde henne fortfarande inte.
“Det där är bara utkammat torktumlarludd som du har satt en svans på för att verka speciell”
“Men kolla då… den jamar ju för i helvete”
“Jag kan också jama men jag är väl ingen katt för det?”
Sedan försökte jag dra av “masken” på “katten” för att bevisa att det bara var en prop men då bet det ludna aset mig så nu har jag en ofrivillig örontöjning så stor att folk stannar mig på gatan och frågar om jag “också gillar Hoobastank”.
Så sedan bodde jag ihop med en livs levande katt. Eftersom jag är “komiker” är jag antingen i Halmstad och står och drar fräckisar på en lastpall utanför Coop för småväxel (ständigt utkonkurrerad av en trevlig rom) eller så ligger jag hemma i fosterställning och lipar för “bristen på psykologisk klangbotten i modern buskis”.
Och plötsligt var den jävla katten där hela tiden. I början var jag väldigt tveksam till den och funderade på att spola ner den och säga till min flickvän att “den flyttat till Märsta”.
Men som med allt man tvingas spendera mer än åtta timmar med som inte är öppen nazist eller luktar fotogen så började jag gilla den. Den håller käften och är gosig. Vad kan man mer begära? Den har inga åsikter inrikespolitiska skeenden och den delar absolut inga “roliga” kattklipp.
Min mamma ringde och frågade hur jag mådde. Jag svarade “kanon, jag har en katt nu”.
“Men Marcus du är ju jätteallergisk mot katter”.
Och samtidigt som hon sa det så kom jag på att “just det, jag dör ju om jag är med en katt”.
Så nu är jag tyvärr död men jag hade åtminstone en väldigt fin sista tid i livet med en luden jamare. Han ska för övrigt spela Björn Olssons “Tjörn” på min begravning.
Nästa vecka: Fem viner du inte ens vill bjuda din värsta fiende på
