Det ofattbara har hänt igen. Någon har spelat Shoreline. Brottsplatsen var buren under Musikhjälpen.

Mitt emellan att Josefine Jinder grät bort allt sitt smink så att heltäckningsmattan såg ut som en impressionistisk målning och att två förnumstiga skolbarn med tandställningar som kunnat bära Hogwartsexpressen kom in och berättade att dom sålt skumtomtar för en kvarts biljard till sina två närmaste grannar för att stödja barns rätt att gå i skolan dök dom upp. Dregen och den där andre.

Foto: Blondinrikard Fröberg

I vanlig ordning klädda för en helkväll på en sydfransk motorcykelgängsbordell med sjörövartema stövlade dom in beväpnade med två stålsträngade gitarrer stämda av någon som fötts utan trumhinnor. Nu skulle det minsann spelas men eftersom Trashslut Noobies eller vad deras Mötley Crüe-coverband nu heter har en låtskatt djup som en nyfödd palsternacka och rik som gubben utan framtänder som tvinnar korgar i tunnelbanan så blev det till att ritualslakta någon annans paradlåt. Vilken skulle dom ta?

Vad finns det för låt som har berört många men som två gitarrlärare med gäddwobblers hängande i näsan klarar av att spela på bakfyllan?

Just det: Shoreline. Indiepoppens nationalsång. Den är ju helt perfekt! Vad kan gå fel?

Allt, skulle det visa sig.

Härefter mörknar bilden. Förmodligen för att jag är i chocktillstånd. Jag sätter tungan i halsen. Med flit för jag vill dö. Det är en tre minuter och tjugotvå sekunder lång våldtäkt på allt som är vackert i världen. Där sitter dom: Dregen och den där andre. Trots att Dregen är den enda i hela Örebro som att Charles Manson har avlat på nån av kärringarna i Pantertanter är han rädd att vi ska missa honom. Han har luva på sig och mössa ovanpå. Det för närmast tankar till någon klassresa där nån dum kille som kanske hette ”Manfred” skulle runda av sin armhålepruttshow med en ”galen outfit”. Men det finns inget av barnets oskyldighet i det som hände i Musikhjälpen-buren.

Foto: Henrik Isaksson

Dom slår på sina akustiska gitarrer som två drängar som låter liarna gå över fältet men uppmickat hö hade låtit bättre än det här. Gäddwobblerdragen fladdrar i näsan som ofrivilliga rytminstrument. Deras sångstil är “rockig” på samma sätt som ett leopardmönstrat paraply kan vara “rockigt”.

Dom kan inte texten till Shoreline! Att som musiker missa modern tids viktigaste portalverk är som att vara busschaufför men helt missat uppfinningen “buss” och istället bära passagerare mellan hållplatserna. Det är första gången någon läser texten till Shoreline innantill sedan Henrik Berggren skrev den.

Jag skulle önska att jag kunde skriva att dom sjunger stämmor. Utan att vara teoretiskt skolad inom det musikaliska området kan jag klart säga: dom sjunger inte stämmor. Dom sjunger två olika låtar med olika texter och ingen av dom är Shoreline.

I pausen mellan verserna skriker dom “höööj”. Höj vadå? Självmordsstatistiken? Det har ni redan gjort grabbar. I hela norden och i vissa delar av Belgien där sändningen kunde streamas.

Det här framträdandet måste vara ett brott mot mänskliga rättigheter. Alla barn har rätt att gå i skolan men ingen har rätt att halalslakta Shoreline såhär. Är det några barn som behöver skolas så är det Dregen och hans medbrottsling. Säpo lär vara på fallet och förövarna ska enligt hemliga uppgifter skickas till Baltikum där dom ska förnekas samhället och sina föräldrars kärlek till dom förstår att Shoreline inte är en hockeyramsa.

“Det var för ett välgörande ändamål” har någon invänt. Jo, förvisso men i sådana här kritiska fall tror vi alla kan enas om att barnen i Afrika OM DET NU ÄR DERAS RIKTIGA NAMN får ta ett steg tillbaka och låta rättvisa skipas. Vi måste hjälpa oss själva innan vi kan hjälpa andra. Om detta må vi berätta. Våra rop ska eka genom evighetens dal:

Spela aldrig Shoreline.

Nästa vecka: 10 låtar man får spela utan att jag skriver en arg text om det