Jag började spela DayZ för några veckor sedan (och skrev om det här). Det är ett onlinespel som utspelar sig i en fiktiv öststat, Chernarus, där zombieapokalypsen inträffat. DayZ är ett så kallat ”early access”-spel, betalar du ett par hundringar får du spela en väldigt ofärdig version av spelet – men också vara med under utvecklingen och få det färdiga spelet när det släpps.

Trots alla buggar och saknade features är DayZ ett fantastiskt spel på många sätt. Du startar helt obeväpnad någonstans på Chernarus 225 kvadratkilometer stora landmassa. Din uppgift är överleva. Du behöver äta, dricka, hålla dig torr och frisk och se upp för odöda. Den mesta av tiden springer du runt och letar konserver. Beväpnar dig med spadar och kofötter. I de större byarna och städerna händer det att du måste försvara dig mot zombier. Och ibland stöter du på andra, mänskliga spelare.

DayZ är mycket. Mer än vad jag har tid att skriva om nu. Men det är också ett spel som handlar om mobbing.

I DayZ kan du bli omplåstrad av andra spelare. Jag har blivit skjuten, bara för att sekunderna senare bli omhändertagen på bästa sätt. Blivit bandagerad, fått dropp och blodtransfusioner. Men du kan också göra saker som inte är menade att fungera som hjälpande åtgärder. Du kan handklova, klä av och tvångsmata andra spelare. Jag har hört berättelser om gäng som stoppat obeväpnade spelare, ställt omöjliga frågor och sedan straffat den som inte kunnat svaren. Bland annat genom att tvinga dom att dricka blekmedel.

Blir du handfängslad finns det inget sätt för dig att komma ur det. Du kan logga ut från spelet, men så fort du loggar på igen kommer du att spawna på samma ställe, med samma utrustning. Och i samma utsatta läge. Teoretiskt sett (något som diskuterats bland annat i den finfina spelpodcasten Idle Thumbs) skulle det alltså gå att hålla människor fångna och tömma dom på blod, för att förse skadade spelare med plasma.

I klippet nedan töms en nybörjare på blod av en grupp ruskigt obehagliga typer. ”Har du någonsin blivit våldtagen?” frågar en av de tre som tagit spelaren till fånga. De lovar att låta honom leva, låter honom springa iväg och skjuter honom sedan i ryggen.

Tanken är natuligtvis att spelet ska simulera saker och tings kompletta jävlighet när skiten gått ner rejält. Det funkar ganska bra. Jag har kommit på mig själv med att springa genom en lövskog, beundra utsikten och lyssna på sjungande fåglar bara för att en sekund senare kämpa för mitt liv enbart beväpnad med en skruvmejsel. Det är stämningsfullt. Rått. Men också så fruktansvärt nedsläckt. När jag ser hur internets samlade trollelit teamar upp för att grovt mobba nya, obeväpnade spelare kan jag inte låta bli att känna att det här går utanför ramarna för Chernarus digitala lilla värld.

Kanske är det inte mer än vad vi förtjänar, ändå. Ytterligare ett bevis för vilka vi har blivit. En beviskedja som sträcker sig hela vägen från fängelsen i Abu Ghraib tillbaka hem i våra vardagsrum där tv-apparaten spottar ut underhållningstortyr i 24, Splinter Cell och GTA 5, vidare till den yngre generationen som stolt slutshamar sina medmänniskor – och kommer undan med det.

DayZ, och scenerna som utspelar sig i det dagligen, befinner sig inte i ett vakuum. Det är ett spel gjort för att lyfta fram mörkret i oss, men det finns inga krav på att spelarna ska utnyttja och förnedra varandra.

Det är inget nytt budskap att de värsta monstren i postapokalypsen är de andra överlevande människorna. Däremot har det aldrig varit så tydligt att de där monstren existerar redan innan undergången.