Imorse möttes jag av ett twitterinlägg där en journalistkollega uppmärksammade en kritikerkollega på att någon tyckte att kritikern i fråga var för gammal för att recensera tv-spel i SVT:s morgonsoffa.

 

Snubben som är i 50 års åldern och recenserar tvspel åt kidsen på @gomorronsverige? Kanon. Dags att låta LillBabs recensera kampsportsburar?

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Min reflexreaktion var att skratta. Det här måste väl ändå vara en av de där desillusionerade 16-åringarna som bara hänger på Reddit och aldrig läser svensk spelkritik? Men nej, så var inte fallet. Kanske borde jag ha fattat att personen måste vara äldre för att dra Lill-Babs-kortet? Vem personen var?

Daniel Breitholtz.

Kanske har du glömt vem Daniel är? Enligt Wikipedia var Daniel en ung musikertalang som startade bandet Headbug och släppte singeln “Ghettoblaster” – som sålde hela 640 exemplar.
 

Universal och senare BMG (som Daniels pappa varit chef på) insåg storheten i Breitholtz och hans dansanta säckpipedänga och gav honom jobb som promotionperson och senare talangscout. Det var så Bert Karlsson fick nys om Daniel – och signade upp honom som jurymedlem i Fame Factory. Därifrån gick han vidare till det han är mest känd för – som medlem i Idol-juryn.

Tobias Bjarneby, svensk speljournalistiks grand old man, kommenterade det så här:

Den här @MrBreitholtz – är inte det den där medelålders snubben som brukar recensera idoler för småbarn?

— Tobias Bjarneby (@bjarneby) March 25, 2015

Huvudet på spiken. Och visst finns det fler saker att ifrågasätta i det här. Till exempel Daniels syn på tv-spel (är de bara för barn?). Och Daniels syn på (spel)kritikern (kan bara barn recensera produkter som främst är ämnade för barn?). För att inte tala om Daniels syn på Lill-Babs.

Dagens Media plockade upp händelsen senare under dagen, när Breitholtz ojat sig offentligt över hur han blivit angripen av nördar:
 

Ok. Jag har uppenbarligen retat upp varenda joltdrickande manliga oskuld i 40-årsåldern som innehar email. Släpp det å gå vidare nu.

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Men kanske borde vi inte bli förvånade. Daniel Breitholtz främsta livsverk är att vara ett professionellt troll på nationell tv. Att han är samma person i sociala medier borde kanske inte komma som en överraskning. Har dock halvsvårt att sympatisera med honom när han får inkorgen fylld med egen trollmedicin.

Skribenten och illustratören Anna Nilsson gjorde en make over-inlägg på spelsajten Svampriket – och kunde aldrig ana vad som skulle hända sen.

Fast egentligen är det väl precis vad alla hade förväntat sig. Skeendet följer exakt samma mall som det alltid gör. “Kvinna gör X för att belysa skeva könsbilder, möter fullständigt oproportionerlig hatvåg från internet-män”. Men vad var det Anna Nilsson gjort? Hon tog åtta stycken fightingkaraktärer och designade om dem så att de såg mer mänskliga ut.

Karaktärer som ser ut så här:

Designades om så att de såg ut så här:

Ganska snart nådde Nilssons inlägg större internationella forum och spelsajter. Och det var då det hela exploderade.

Kritiken mot Nilssons skisser är stenhård. Till största delen handlar den om att hon inte är tillräckligt skicklig med pennan för att ge sig på att göra en omdesign. Vilket naturligtvis är otroligt dumt. Vem bestämmer när någon blir tillräckligt bra för att rita utifrån egna idéer, liksom? Klassisk härskarteknik. En del av kommentarerna drar också ett klassiskt Gamergate-kort och kallar Nilsson rasistisk för sina versioner av de klassiska spelkaraktärerna. Karaktärer som alltså i många fall redan från början är exotiserade, sexistiska och gravt orealistiska stereotyper.

Jag tog mig ett snack med Anna om det som hänt.

Varför ville du göra om designerna?
– Alltihop bottnar i frustrationen över att karaktärsdesignen för kvinnor i fightingspel inte har utvecklats nämnvärt sen det tidiga nittiotalet. Alldeles för många av dem spelar fortfarande mycket på sex, har helt orimliga kroppsproportioner och akut klädbrist. När jämställdhetstänket går framåt inom så mycket annat står fightingspelen oroväckande stilla. Så jag ville visualisera problemet, och samtidigt säga: ”Hörni, så här kan man också göra!”.

Vad hade du förväntat dig för reaktion?
– Från Svamprikets läsare, i princip enbart glada tillrop och konstruktiv kritik. Från de utanför våra kretsar… mindre konstruktiv kritik. För att uttrycka det milt.

Hur blev reaktionerna?
– Svampriket har en enormt trevlig following, våra läsare är dedikerade och storsinta, så från dem fick jag den responsen jag väntat mig. Sedan länkades artikeln till 4Chan, och då började trollen läcka in och hata.

Märkte du någon skillnad i reaktioner och kommentarer när internationella spelsajter började länka till artikeln?
– Kommentatorsfältet på Kotaku är mestadels negativt, till såväl ämnet som konsten i sig, med några få som går i försvar för vad jag har att säga. Vilket var vad jag väntade mig. Ska man titta på det hela som stort så kan jag känna en viss ånger för kvalitén på skisserna jag la upp, för ett gäng ganska sladdriga konceptskisser är inte det man vill visa upp när en stor del av spelvärlden börjar granska dig i sömmarna. Men det är bara min konstnärliga fåfänga som talar.

Har du märkt några positiva effekter av att du länkats på Kotaku och dylikt?
– Inte direkt, även om vi har fått väldigt tung trafik till sajten. Det finns att hitta i kommentarsfältet, men jag varken orkar eller vågar finkamma kommentarsfältet efter dem.

Jag såg några kommentarer som skrev att du var rasist för att du använde traditionella klädesplagg på felaktiga sätt (typ), vad har du att säga om den kritiken?
– Det där rör mestadels Elena som är från Kenya, och många gick genast in och tog designen i försvar eftersom hennes originalklädsel inte måste anses vara vad den typiska kenyanska kvinnan bär. Hennes fightingstil är dessutom capoeira, så att hon skulle representera Kenya och enbart Kenya var inget jag övervägde. 

Läs hela originalinlägget på Svampriket här. Läs även Amat Levin om de områden där vi är sämst på jämställdhet och Sebastian Lindvall om fem hjältinnor vi hellre ser på film än ännu en Spider-Man.

Midsommar är snart över oss och väderkartorna visar inget annat än regntunga moln och temperaturer just över frostgränsen. Vad passar väl bättre än lite digital eskapism då? Här är de sex mest somriga spelen du kan bota din regnångest med:

6. California Games

Spela hackysack med Golden Gate-bron som backdrop, skejta vertramp under Hollywood-hills, rollerblejda som superärtig bikinibrud längst strandpromenaden i Santa Monica eller bara surfa oändligt långa fantasivågor i moderiktigt lila badshorts. ”Sommar” är i mångt och mycket förknippat med amerikansk västkust, och vad är väl mer amerikansk västkust än att vara vältränad, solbränd och syssla med nischad hobby utomhus? Alltså: ett perfekt sätt för den bleke svensken att drömma om en sommar som aldrig kommer.

5. Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge

Året var 1991 och sommarlovet var oändligt, så där som det bara kan vara när en är barn. Inga måsten och inga läxor. Bara vakna, käka frukost till sommarlovsmorgon och kasta sig ut i en dag full av möjligheter och äventyr. Att vara fotbollsproffs på garageuppfarten, monsterhaj i badviken – eller pirat i ett av tidernas allra bästa äventyrsspel. Guybrush Threepwood möter åter sin nemesis – den ondskefulla sjörövaren LeChuck – i ett spel som känns lika mycket som Goonies som en sån där dröm en kan få när en ligger på sandstranden och precis är på väg att somna.

4. Flower

Att spela Flower är som att ligga på en sommaräng, blunda och höra vinden spela i trädkronorna. Fast du slipper få småkryp i öronen och fästingar i ljumskarna. Varför? Jo, för det är DU som är vinden. Det är du som styr den över ängarna, genom blommorna och uppför kullarna. Alltså ungefär exakt som det är att uppleva ett Peyote-rus. Föreställer jag mig.

3. Super Mario Sunshine

Det är något med vattnet i Isle Delfino, ön där Mario och Prinsessan ska tillbringa sin semester. Jag kan nämligen inte komma på ett enda vatten som ser mer inbjudande ut än det i Super Mario Sunshine. Så klart att du ser hela vägen ner till botten, även om du står högst upp på en gräsklädd kulle flera kilometer därifrån. Magiskt. Att spelet sedan inleds med att Mario åker i finkan för förargelseväckande beteende och vandalisering avspeglar ju också verkligheten för många utrikesåkande semesterfirare.

2. GTA: Vice City

Inget säger väl sommar lika mycket som att köra nedcabbat genom 1980-talets Miami? Stekhet sommarnatt där neonskyltarna glittrar i lacken på planetens snabbaste bilar. Känna vinden i håret samtidigt som du torkar av en vitpulvrig näsvinge med din upprullad kavajärm. Blasta Phil Collins i kassettdäcket, helt oironiskt, och sköta affärerna i din ”bärbara” telefon – och himlen ser alltid ut som en somrig spritdrink. Som att gå barfota hem från festen en tidig morgon, fast med dubbla uzis i byxlinningen.

1. The Legend of Zelda: Wind Waker

Inget, och då menar jag verkligen inget, går upp mot de somrigaste stunderna i Gamecube-klassikern Wind Waker. Särskilt ute på det öppna havet. När mörk sommarnatt plötsligt spricker upp, solen långsamt reser sig över horisonten och avlägsna måsskrik blandas med vågornas slag mot båtens sidor. Just i de ögonblicken är jag lika mycket där som jag är i mitt barndoms Hälsingland. Jag känner hur blöt hud torkar i solsken och salt havsvatten sprejjar över kanten på pappas träeka. Halkiga stenhällar och varma sandstränder. Sommar.

– Freedom of all mankind is at stake!

Glenn Beck är en lustig figur. Ett gammalt Fox News-ankare som startat ett eget ”frihetsivrande” medienätverk varifrån han sprider sina sanningar. Beck-citatet ovan är ifrån ett NRA-möte där vita, skäggiga och konservativa – allt på en gång – amerikanska män förfäras över tanken på att Obama vill införa bakgrundskollar på folk som vill köpa skjutvapen. Mänsklighetens öde står och hänger på dessa mäns rätt att köpa inte bara pistoler utan också samma sort automatvapen som används, till exempel, i strider i Mellanöstern. Eller typ i skolskjutningar som den vid Sandy Hook.

Men Glenn Beck ser inga problem med det. Vad han däremot ser är potentiella massmördare i alla som spelar tv-spel. Han känner att han tappar makten över sina barn – och han ser det som att tv-spel är att likställa med crack.

I klippet ovan drar han på sin trademarkade Allra Mest Bekymrade Blick och pratar om tv-spel en stund. Eller om teknologi över huvud taget, egentligen. Det är en mörk värld vi är på väg in i.

Allra, allra roligaste är det när Glenn Beck börjar prata om Watch Dogs. Watch Dogs är ett spel där huvudkaraktären är en anti-hjälte (”varför ska det alltid vara anti-hjältar, frågar sig Beck? Varför kan det inte vara hjälte-hjältar, som följer reglerna istället?) med finslipade hacker-färdigheter. I Watch Dogs kan du, med ett klick på din mobiltelefon, släcka ner hela stadsdelar.

Glenn Beck tror att det här spelet lär spelarna att göra detsamma. Han förfasas över tanken på att VEM SOM HELST nu kommer kunna hacka sig in i hans läsplatta och se vad som händer i hans sovrum på kvällarna (vad händer egentligen där?).

Det är ju så klart helt fel. Du lär dig hacka läsplattor i Watch Dogs lika mycket som du lär dig hoppa igenom tegeltak efter att ha spelat Super Mario.

Det är så lätt att peka på Glenn Becks idioti och skratta. Men skrattet sätter sig lite i halsen när Beck börjar prata om Breivik, och hur han ”tränades att döda” i tv-spel. Här finns ingen bredare analys. Inget som sätter terrorhandlingen i rätt politisk kontext, till exempel. Här finns bara en slutsats.

Allt är tv-spelens fel.

Spelkulturen är full av kreativa fans som omvandlar sin kärlek för spel till, bland annat, film. Och med anledning av en särskilt fan fic-tät månad (med bland annat ett polsk Another World-intro och en ambitiös Street Fighter-serie) listar Nöjesguiden nu fyra saker att tänka på när DU ska göra din egen fanfilm baserad på tv-spel.

4. Håll dialogen till ett minimum
Du har säkert sett Street Fighter-filmen från 1994 och tänkt, ”äh, kan Raul Julia agera så kan väl jag också!”. Men ärligt talat nu, skådespelandets konst är inte för alla. Och även om mycket kan förlåtas om du är svingrym på kampsportskoreografi så är risken stor att du inte håller måttet. Det spelar liksom ingen roll att du har brunt bälte i din småstads-dojo, eller att du är övertygad om att du har bäst inlevelse i din lajvargrupp. Ibland är det bäst att bara hålla käften. Gärna samtidigt som du bistert blickar ut mot horisonten.

Snaku.

3. Chilla med datoranimationerna
Där storfilmslirare som Michael Bay kan komma undan med en CGI- och effektbudget på ett par dollarmiljoner har fansen oftast en lite tunnare plånbok. Och även om du säkert är asmäktig på Maya så är risken att du inte riktigt behärskar grejen. Och då kommer dina drakar mer se ut som flygande grisar, dina rasande slott som duplo och dina digitala backdrops som… well, digitala backdrops. Ibland är less more, oavsett vad Yngwie tycker.

Final Fantasy-feels.

2. Go easy på perukerna
Det här med hår är ingen lek, alltså. Det är lite som den där uncanny valley-grejen. Ju närmare en verklig kalufs dina låtsaslockar ser ut, desto större blir effekten av ett misslyckande. Det är också här de absolut flesta fanfilmer faller. Jag skulle säga att 85% av alla fangjorda tv-spelsfilmer lider av dåligt håromdöme. Genregiganten Street Fighter, från 1994, visar hur illa det kan gå. Jean-Claude van Damme spelar Guile, en karaktär med spelhistoriens kanske mest ikoniska frisyr. JCVD:s frilla landar långt bortom helikopterplattan. Men just det behöver inte vara en dålig sak…

…vilket exemplifieras i samma rulle, då filmstylisterna fick gå LÖS på det brasilianska djungelmonstret Blanka. Det slutar illa.

1. Gör aldrig, aldrig porr.
Oavsett om allting annat i din produktion börjar barka, greppa aldrig efter den där enkla porr-utvägen. Och då inte bara för att det både är moraliskt förkastligt och släpar all den där mysiga fankärleken i den smutsigaste av smuts. Du kan också vara rätt säker på att någon redan gjort en porrfilm baserat på ett dåligt skämt om ditt favoritspel. Till exempel Brain Age, vars japanska porrversion lite löst översatt heter Dick Drilling Adult’s Lewd Word Training. Eller zombieporrfilmen (vem tyckte det lät som en bra idé?) Left 4 Head. Och förstås klassikern World of Whorecraft. Var inte den som gör en sån film. Var inte den som ser en sån film. Allra helst – var inte den som googlar en sån film. För ditt favoritspel kommer liksom aldrig vara sig likt efter det att någon stoppat in en bukett kukar i den.

Klart Brain Age, ett spel som handlar om att träna hjärnan med logiska utmaningar, har en porrparodi.