Men, säger ni, vad är det som gör att spelmässan Electronic Entertainment Expo i Los Angeles är något VI ska bry oss om? Det ska jag förklara – och jag ska göra det genom att lista tre av mina främsta anledningar till varför JAG gillar att åka dit.

Hollywood-eliten
Helt ärligt skulle jag säga att starstruck-faktorn utgör ungefär 20% av varför jag över huvud taget ens vill åka till E3. Chansen att springa in i en kändis är ju relativt låg om du bara är ute och knallar i stan (om du ”knallar i stan” i LA gör du iofs något fel, tro mig). Men under mässdagarna är det inte alls omöjligt att plocka ett par riktiga Hollywood-kryss. På mässgolvet har jag till exempel stått blott ett par meter från kända fejs som Steven Spielberg, serietidningsgiganten Stan Lee, Snoop Dogg, Sugar Ray Leonard, världsrekordhållaren Steve Wiebe (från King of Kong-dokumentären) och han som var assistent till Ari Gold i Entourage. Och sittandes i publiken har jag ju sett allt från UFC- och NFL-stjärnor och Tony Hawk till halva Beatles (levande) samt Usher (levande). Allra störst var det nog ändå när jag var på vippen att bli påkörd av Mini-Me, när han gasade förbi i sin elrullstol. Undrar om det hade kunnat göra mig ekonomiskt oberoende?

EPISKA misslyckanden
Om kändisgrejen är 20% av grejen med E3 är live-faktorn 30%. Allting ställs liksom på sin spets när företag värda dollarmiljarder ska offentliggöra deras planer för nästa räkenskapsår. Allt är enormt storskaligt och påkostat. Men när du sänder saker live kan mycket hända. MYCKET kan gå fel. Och mycket har också gjort det. Ibland på grund av tekniska problem, men också väldigt ofta på grund av den mänskliga faktorn.

Som när Jamie Kennedy hostade Activisions presskonferens 2007. Och han gjorde det som den största douchebagen någonsin. När han försöker skämta med Tony Hawk, likna Neversoft vid Viagra och drar det där oskuldsskämtet är plågsam The Office-humor när den är som allra, allra värst. Än idag mår jag illa av att se det här.

Konamis presskonferens 2010 var på många sätt den mest surrealistiska någonsin. Och inte bara på grund av den brutna engrishkan och Nalf Meiders överpeppade danssnack, utan också på grund av en av blick som får skräckspelet Silent Hill att verka som en söt gonattsaga. Det här, mina vänner, är det roligaste jag någonsin sett.

Kudo Tsunoda hade spelvärldens strålkastare på sig i 15 skakiga minuter. På den tiden skulle han demonstrera Microsofts överlägsna rörelsebaserade spelteknik Kinect. Jag satt i publiken den där dagen och DOG nästan när Kudo yttrade det nu bevingade ordet ”BAM”.

Spelen
50% av grejen med E3 utgörs alltså av peppen på att se filmstjärnor och misstag? Well, det kanske inte är hela sanningen ändå. För när det kommer till kritan är det ju spelen vi är där (eller här, hemma vid datorskärmen) för att se. Att gemensamt få dra efter andan när Nästa Stora Grej ™ avtäcks. Att sitta i publiken och känna historiens vingslag. Att veta att om fem år kommer jag kunna säga ”Jag var där när revolutionen startade”. Det kanske största ögonblicket för egen (jag såg det på avstånd) del var 2001, när Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty presenterades. Det finns inte ord för hur mäktig den trailern var.

Ofta hyr spelföretagen in folk vars enda uppgift är att klappa i händerna och jubla när de utannonserar saker. Ibland behövs inte det, utan till och med alla luttrade speljournalister slänger papper och penna och går i fanboy-barndom aka typ hallelujah-extas. Som när Smash Bros visades upp 2001. Folk highfiveade, skrek ut karaktärernas namn och kastade upp sånna där universitetshattar i luften. Bland annat.