Neophobia. Rädslan för allt som är nytt. Som broccolin på din tallrik. Eller som Internet/mobiltelefoner/tv-spel (om du är tillräckligt gammal). Det finns de som ryggradsmässigt stoppar huvudet i sanden eller greppar efter högaffeln så fort de ser något de inte känner igen. Det kan vara ett problem. Men vad som kanske kan ses som ett större problem – eller åtminstone som något väldigt mycket mindre sympatiskt – är de som tjänar pengar på andras rädsla.

Som Patrik Wincent.

Wincent har gjort sig ett namn på att måla upp saker som ”internet” och ”dataspel” som en av vår tids största vardagsproblem. När det snackas ”Dataspelsakuten” eller ”Internetakuten” kan du vara säker på att han på något sätt är involverad. Människor som tillbringar tid vid skärmar är något som måste behandlas. Något ”vi vuxna” minsann måste bota. På sin hemsida gör Wincent reklam för en bok han skrivit där han citerar oroliga mödrar som ser hur deras barn kastar bort sina liv på något de inte förstår.

Patrik Wincent har också gjort en reklamfilm. En film som ”kan förändra ditt liv”. Se den på egen risk:
 

Om ett totalt brott mot allt vad skärmar heter är målet fyller videon nog någon slags funktion. Jag mådde nämligen fysiskt illa efter att ha sett den. Jag ser inte på samma sätt på min skärm efter att den spelat Wincents monotona spoken word. Den känns liksom lite smutsigare.

Men utöver det känner jag mig mest bara arg. Förutom att spela ut Oroliga föräldrar-kortet mot barn som liksom inte kan försvara sig hävdar Wincent också att vi mår sämre av att ha externa lösningar som Wikipedia i vårt liv. Wikipedia som liksom borde vara en  (iofs inte på något sätt oproblematisk) av de mäktigaste sakerna Internet fört med sig. En kollektiv kunskapsbank som är tillgänglig för alla helt gratis (förutsatt att du har tillgång till dator och nät då, förstås). Och att han försöker skilja det IRL-sociala åt från det du sköter genom din telefon eller dator?

Och det största problemet är förstås att det Wincent gör inte på något sätt är underbyggt av vetenskapliga rön. 

Mina hjältar i ämnet heter Elza Dunkels och Marcin De Kaminski. Här är kanske mitt absoluta favoritcitat från Marcin (publicerat i Aftonbladet), angående just det Wincent sysslar med:

Jag menar, utan tvekan, att det här är solklar humbug-verksamhet. På frågan varför är svaret enkelt. Om samma person utan någon som helst substans definierar ett problem och därtill erbjuder sig att sälja lösningen, då bör man dra öronen åt sig. Det beroendecharlatanerna kränger är inte något slags hjälp för den som har svårt att slita sig från mobilen, det är vad man brukar kalla ormolja. Det är helt enkelt hittepå, utan något slags vetenskaplig förankring över huvudtaget.

Och här är ett riktigt bra sammanfattande blogginlägg om senast ”beroendecharlatanerna” dök upp i media. Dela det istället för det där extrema skämskuddeklippet. Eftersom vetenskaplig forskning alltid är bättre att bygga argumentation på än rädsla och okunskap.