Lobbyorganisationen Dataspelsbranschen gick nyligen ut och tog avstånd från SD:s budget-/kulturmotion. De fokuserar på tre stycken spelrelaterade förslag. Förslagen är som följer (klippt från Dataspelsbranschen uttalande):

• Inrätta ett datorspelsinstitut som skall främja att ”svenska kulturutövare används i svenska spelproduktioner”
• ”Återupprätta det Nordiska datorspelprogrammet”
• ”Främja spel som bland annat bygger på nordisk mytologi”

Precis som Dataspelsbranschen skriver är det helt orimligt att tänka sig att det från politiskt håll ska påverkas både vad spelen innehåller och vilka som arbetar med spelutvecklandet. En levande och frisk kultur måste få vara fri från politiska pekpinnar uppifrån. Och ärligt talat, vem orkar ens med mer spel om vikingar?

Men förslagen är inte bara orimliga – de visar också på en fullständig oförståelse för vad som gjort att ”Svenska spelundret” ens är en sak. Svensk spelbransch är där den är idag för att den INTE stängt dörrar. För att den bjudit in och samarbetat över gränser. Alla stora ”svenska” (i många fall ägda av utomnordiska storbolag) spelproduktioner har mer eller mindre stora delar av sin produktion och marknadsföring förlagd utanför landet. Stora delar av arbetsstyrkorna utgörs av människor som inte är ”svenskar” – men kanske däremot flyttat till Sverige, för att företagen bjudit in. Den oerhört livliga och intressanta indiescenen skulle aldrig vara där den är utan internationella utbyten av olika slag.

Men också: Bristen på mångfald är också ett av de största problem som branschen nu AKTIVT försöker att lösa.

Frågan blir naturligtvis: för vem ska de här förslagen genomföras? Vem vinner på det här?

Alltid lika fantastiska Tankesmedjan har pillat ihop en app så här i valtider. Appen heter ”Debattle” och är nästan precis så göteborgsk som den låter. Den handlar om att du sätts framför en digital sampler där alla samplingar är tagna från partiledare. Varje sampling är en punchline tagen från verkligheten. Tanken är att användarna ska foga ihop samplingarna till ett beat, och på så sätt skapa magi.

Det är ganska roligt – även om jag uppskattar mer att höra det andra gjort med appen än att själv sitta och leka med den.

Det här var tänkt att vara en slags recension av appen. Men jag träffade på verkligheten, och nu orkar jag inte längre.

För som det så ofta blir så springer verkligheten i cirklar runt allt vi någonsin skulle kunna fantisera ihop. Även om Tankesmedjan sitter på några av landets vassaste och roligaste hjärnor hade nog ingen på redaktionen ens kunnat drömma om att få en sån fullträff som någon Gävlebo i mitt flöde grävde upp igår. I Gävle skapas nämligen den största politiska (omedvetna) satiren just nu.

En lokal moderatpolitiker har gjort en raplåt.

Bornegrim kallar sig ”moderat kulturpolitiker” och i en intervju med Gefle Dagblad säger han så här:

– Eftersom jag har jobbat med musik förut tyckte jag det kändes rätt. Även om jag varken kan rappa eller sjunga.

Och att kompetens inte är det viktigaste kravet i Bornegrims yrke förstår en efter att ha hört rader som dessa:

Moderaterna ett arbetarparti, inte bara jobb och ekonomi
Centern har gått från bonde till gay, från Torbjörn Fälldin till Federley
Folkpartiet vill ha ordning i plugget, sitt ner håll käften så går tugget
Sist har vi KD om dem lite kort, *piiiiiiiiiiiiiiip*

Och, bara för att förtydliga, det här är alltså en låt som gjorts för att göra reklam FÖR Alliansen. Gjort med ”humor”, förstås, men kanske inte av en sådan Gervaisk dimension som detta antog.

I Gefle Dagblad fortsätter Bornegrim att säga saker som ”vi har så förbaskat kul i Moderaterna”, att han vill ”röra om i grytan lite” och att han har fler ”grejer som ligger i ‘pipen’”. Jag vågar inte ens tänka på vad som kommer att hända om det blir maktskifte i Gävle i höst.

För den som känner stadens kulturpolitiska historia kommer det här kanske inte som en överraskning. Det här KAN vara den största politiska protestsångaren sedan Joe Hill.

Det behövs det ingen app för att upptäcka.

”Flappy Borg och Fredde” heter appstore-spelet som SSU beställt i hopp om att visa hur Alliansen försökt göra snabba pengar på en ruinerad välfärd. Det är Flappy Bird fast med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg (varianten MED hästsvans) istället för den där fula fågeln.

Och på ett sätt är det väl bara logiskt att sossarna väljer Flappy Bird som sitt spel. Flappy Bird har av många beskrivits som ”beroendeframkallande” och många har blivit väldigt arga efter att ha spelat det för mycket. Det går med andra ord att dra mer eller mindre direkta likhetstecken till det statliga vin- och spritmonopolet. Att de sedan vill (åsikts?)registrera dig som laddar ner spelet med Facebook-integrering för ju också tankarna direkt till 1970-talet och den klassiska IB-affären.

Men vilka spel borde övriga partier få sig en slev av?

Vänsterpartiet – Tetris

Med ett sovjetiskt och luddigt förflutet – och drömmen om den perfekt ordnade spelplanen/samhället som liksom aldrig riktigt går att färdigställa – är Tetris det perfekta spelet för Vänsterpartiet. En fin tanke, men det krävs en sån där lång bit som aldrig kommer när den behövs.

F! – Lesbian Spider Queens from Mars

Det ingen, förutom möjligen Maskulint initiativ, insett är att Gudrun Schyman och hennes kohorter i Feministiskt Initiativ inte är något annat än utomjordiska monster. ”Om vi inte värnar maskulinismen fort kommer de lesbiska spindeldrottningarna från Mars ha gjort oss alla till sina slavar” – som det populära slagordet lyder.

Miljöpartiet – Star Wars: Episode 1: The Gungan Frontier

Ett spel som handlar om att skapa ett balanserat ekosystem – och stundtals kännas som att de lever på en annan planet – ja, Miljöpartiet och The Gungan Frontier är som hand i handske. Exakt varför det här placerades i Star Wars-universumet är väldigt oklart. Populistiskt så det förslår. Och ärligt talat, om Gustav Fridolin skulle vara en Star Wars-figur skulle det väl utan tvekan vara Jar-Jar Binks?

Kristdemokraterna – Super Noah’s Ark 3D

Kristdemokraten Anders Bergsten från Bollnäs (och förmodligen den KD-peppade Siewert Öholm) menar att våldsamma datorspel är något som borde förbjudas. I Super Noah’s Ark 3D har någon tagit det klassiska Wolfenstein-temat och klätt det i kristen… skrud. Istället för att skjuta nazister (vilket vore direkt odemokratiskt) får du här skjuta mat (preparerat med sömnmedel) på upprörda djur. Som liten kuriosa kan nämnas att det här spelet är det enda som släppts till Super Nintendo i USA utan att vara licensierat av Nintendo själva – och därmed inte tillåtet – åtminstone inte i annat än kristna boklådor. Men kristna gamers lyder ju så klart bara under upphovsrätten när det passar, annars är det Guds lag som gäller.

Moderaterna – Dance Dance Revolution

Alliansens numer kultklassiska danskick-off lamslog ett helt land. Aldrig tidigare har väl så många haft så lite rytm i blodet och ändå verkligen försökt se glada ut inför kameror. I Dance Dance Revolution (titeln måste naturligtvis ändras för att inte flörta för hårt med våldsvänstern) spelar det ingen roll om du har taktkänsla eller inte.

Centern – Skyrim

Maud Olofsson used to be an adventurer like you, then she took an arrow to the knee. Det verkar åtminstone som att Maud gått i samma retorikskola som alla de hundratals vakter som glider runt i Skyrim med knäskador. Konstitutionella sådana, gissningsvis.

Folkpartiet – Typing of the Dead

Ett parti som gång på gång begär språktest av för invandrare måste veta något som vi andra inte vet. En möjlig förklaring är att Jan Björklund och hans mannar insett att zombiekatastrofen ÄR nära – och det enda sättet att stoppa dem är med tangentbordet. Typing of the Dead – som är en klassisk rälsskjutare fast där du skriver fort istället för skjuter fort – är därför det ultimata spelet för en folkpartist. Och alla andra som vill överleva postapokalypsen.

SD – The Lost Vikings

Tre vikingar kidnappas av Tomator, kejsaren i det utomjordiska Croutonian-imperiet – som vill skapa ett intergalaktiskt zoo. Vikingarna använder sina färdigheter (Baelog kan till exempel svinga ett långt metallföremål) för att ta sig genom ett gäng nivåer – och slutligen nå sitt mål: att få resa tillbaka i tiden till en plats där deras idéer, värderingar och klädstil är rimlig.