Istället för att lägga upp en unboxing-video när jag sprättar min Xbox One drog jag till London för att spela ett gäng spel som kommer ut först i höst. Jag får inte berätta vilka än, men ni kan läsa om dom i nästa Nöjesguiden.

…och roa er med att läsa en lista över fem av de ABSOLUT sämsta spelen som någonsin gjorts (och släppts exklusivt till en Xbox-konsol).

1. Dead or Alive: Xtreme 2

Dead or Alive började som en fightingspelserie, typ Tekken eller Virtua Fighter. Det var hyfsat kompetent. Hade ett ganska intressant counter-system. Men det hade också en välutvecklad bröstfysikmotor. Den gick, i stora drag, ut på att karaktärerna omfattades av jordens fysiska lagar. De kvinnliga karaktärernas bröst, däremot, löd under speciella månlagar. I Xtreme Beach Volleyball gick ruskigt ofräscha japanska spelföretaget Team Ninja lite längre. Här lät de nämligen samtliga kvinnliga karaktärer göra upp mot varandra i volleyboll istället. Enbart iförda baddräkter.

I uppföljaren, Xtreme 2, gick det ännu längre. Då fick tjejerna leka andra strandlekar. Typ som att hoppa på saker i en pool. Och stjärtbattla. Samtidigt som spelaren kunde låsa upp nya ”kläder” samt fota karaktärerna ur olika vinklar. ”Gubbsjukt”? Det här är fan (gubb)ebolavarianten.

2. N.U.D.E. : Natural Ultimate Digital Experiment

Drömmen för alla manliga spelare måste väl ändå vara att ha en egen, svinsnygg och pinnsmal cyborgbrutta som stapplar runt i pojkrummet (som naturligtvis har Xbox-affischer på väggen)? Som lyder ens varje kommando blint? Natural Ultimate Digital Experiment är ett spel som liknar Dreamcast-klassiker Seaman väldigt mycket. Fast huvudkaraktären är bytt från fiskman till robotkvinna. Spelet styrs genom att du talar in kommandon i ditt headset. Vi får anta att förkortningen sålde fler exemplar av spelet än vad själva premissen gjorde. Så dumt så att det aldrig lämnade Japan.

3. Rumble Roses XX

Så, om du inte kan göra ett spel om yppiga skolflickor som ”spelar volleyboll” så får du ta till det näst bästa. Yppiga flickor som brottas mot varandra. Wrestlingbrottas. Jag skäms så mycket när jag ser de här filmklippen att det liksom gör ont i hela kroppen. Slowmotionsekvenser när overkliga pattar fladdrar runt mitt i en flygande mara. Argh.

4. Blackwater

Känner du till Blackwater? Alltså inte spelet, för det känner INGEN till. Blackwater, privatarmén. Ett företag som säljer sina tjänster till högstbjudande (inte sällan USA) och grottat runt i en hel hög infekterade konflikthärdar under de senaste typ 15 åren. Det har inte alltid gått snyggt till (om det nu någonsin kan göra det i krig). I september 2007 sköt de till exempel ihjäl 17 civila och skadade 20 i Bagdad. Plus att de köpt prostituerade med amerikanska skattepengar.

Aaaanyways. Tänk att du gör ett spel om det här. Ett spel där du står framför tv:n och skjuter med fingrarna. Och det är nästan som i verkligheten! Så sjukt verkligt! Ja, fast du kommer ju aldrig behöva oroa dig för att det faktiskt på riktigt kommer att behöva hända på riktigt. Eftersom Blackwater är på din sida. Just nu, i alla fall.

5. Amped 3

Amped-spelen är två av mina absoluta favoritspel på Xbox. Jag tror inte något annat spel snurrade så många timmar i den gamla originalkrysslådan som nummer två i serien. Det var, ungefär, vad Skate var för skateboardgenren. Ett mer realistiskt, samlat och coolt spel. När serien tog klivet in i nästan generation (till Xbox 360) var mina förväntningar därför skyhöga. Det här kunde väl bara bli bra? Fel. Det kunde bli jättejättedåligt. Det blev Jackass av allt och jag sörjde det här mer än något annat flera vintrar i rad.

Xbox One släpps imorn!? Det är helt galet. På flera sätt:

Ett: det är alltid högtidsstund när ny hårdvara släpps.
Två: den släpptes för jättelängesen i andra länder.

Hittills har vi firat det kommande släppet med att lista Xbox-trivia. Nu tänkte jag lista mina favoritspel av de Xbox-exklusiva (som alltså inte kommit ut till någon annan konsol) titlar som kommit ut i spelbutik de senaste 12 åren.

1. Alan Wake (Xbox 360)
Finska Remedy följde upp sina actionstänkaren och supersuccén Max Payne med ett spel om en författare som hittade sitt eget Twin Peaks. De allra flesta avskydde det här av anledningar jag aldrig riktigt förstod (förväntningar som satts av ett gammalt teknikdemo, kanske?). Ett fantastiskt flerbottnat manus räckte för att vinna mitt hjärta helt och fullt.

2. Geometry Wars: Retro Evolved 2 (Xbox 360)
Xbox 360 var den första konsolen där indiescenen fick någon slags vågmästarroll. Alla (nästan) stora spel släpptes till multiplattform – och skillnaden mellan maskinerna byggdes av exklusivitetsdealar med indieutvecklare. Braid och Limbo var ju till exempel tidsexklusiva mästerverk. Geometry Wars-spelen har inte alls samma pretentiösa anspråk som de båda spelen – men herre-min-gud vad roligt det är. Jag älskar det här spelet.

3. Halo 2 (Xbox)
Det går liksom inte att överskatta Halo-seriens betydelse, varken för Xbox-varumärket eller för konsol-fps-spelen. Det här var serien som lärde oss att det faktiskt gick att skjuta på varandra även om du inte hade en speldator. Alla tre huvuddelarna är ju magiska, men nummer två har ändå en speciell plats i mitt hjärta.

4. Forza Motorsport 4 (Xbox 360)
Om det var något Xbox-konsolerna kunde bjuda på så var det mäktiga bilspel. Project Gotham Racing, Rallisport Challenge och Forza Motorsport har stulit så många timmar från mig att jag förmodligen kunnat ta alla körkort som finns där ute om jag tillbringat tiden i en uppkörningsbil istället. Forza 4 är höjdpunkten på allt det här. Ska bli skoj att se hur nästa generations racing blir.

5.Crackdown (Xbox 360)
Ett GTA men med superhjältesnut som smiskar upp cyberpunkiga gatugäng. Det låter ju ungefär som alla andra spel i hela världen. Crackdown var inte det. Det är fortfarande en av de största överraskningarna jag bjudits på i modern tid. Lika roligt som uppföljaren är värdelöst.

6. Child of Eden (Xbox 360)
Listans första – och nästan enda – Kinect-spel kommer från en japansk lirare som heter Tetsuya Mizuguchi. Han gillar psykedeliska hallucinations-shoot’em-ups. Och det gör jag med. Child of Eden KUNDE spelas med händerna. Det kändes bättre med handkontroll. Och lite sämre än föregångaren, Rez. Men fortfarande fullständigt underbart.

7. Otogi: Myth of Demons (Xbox)
Långt innan Demon’s Souls och Dark Souls blev hippt att gilla (pga de fanns inte än) satt jag och slet mitt hår över FROM Softwares märkliga mytologislaktare Otogi. Stämningsfull tomtar och troll-action som träffade rätt.

8. Steel Battalion (Xbox)
Alla spel som handlar om asfeta robotar har automatiskt ett plus i kanten hos mig. Om du dessutom behöver en typ 20 kilo tung, specialbyggd handkontroll (med en knapp dedikerad för att skjuta ut sig ur mecha-cockpiten) för att styra det är skiten i mål direkt. Steel Battalion var otroligt japanskt – och det älskar en ju – och svårtillgängligt. Var eventuellt lite före sin tid.

9. Chromehounds (Xbox 360)
Det var ju det där med feta robotar, ja. I Chromehounds styrde vi visserligen våra mechajättar med vanliga handkontroller, men känslan gick rakt in ändå. I detalj fick en pimpa sina robotar – och sedan spela dödsmatcher med vänner – mot ovänner – över nätet. Bäst bössa vann, oftast. Tyvärr var spelet väldigt obalanserat och det slutade med att alla hade exakt samma vapen.

10. Dance Central (Xbox 360/Kinect)
Kinect-titlar är det inte gott om på den här listan. Dance Central är en av de få. Ett spel som visar hur du ska dansa – och sedan ”ser” med kameran om du gör rätt. Det är så sjukt pinsamt – men också fantastiskt roligt. Bonusinfo är att jag alltså ställde upp i dansbattle i SVT-programmet PLUS mot en melodifestival-stjärna som jag nu tyvärr glömt namnet på. Alla filmklipp är raderade från internet, vad jag vet, och jag skulle inte gråta om SVT:s arkiv brann upp.

Vilka spel är dina favoriter?

Bara timmar kvar till Xbox One-släppet nu. En kan liksom känna det i luften nästan. Jag har putsat upp en plats på tv-bänken. Oljat in speltummarna. Och laddat med lite mer Xbox-relaterad trivia. Vem är Xbox-världens Kevin Costner? Vad är RROD? Vem är den här mästerkocken alla snackar om?

Halo till Mac

Bungie, företaget som ligger bakom Halo-serien, var till en början ett otroligt nischat spelföretag. Pathways into Darkness, Marathon och Myth var tre väldigt olika spel som alla främst producerades för Apples Macintosh-datorer. Mac var vid det här laget en plattför som gav spelutvecklarna mer frihet (åh, ironin). Och tanken var att Halo också skulle bli Mac-exklusivt. Men Microsoft nosade reda på att Bungie var i ekonomiska trångmål, och gav dem ett förslag de inte kunde tacka nej till. Resten är, som det brukar sägas, historia. Microsoft-VD:n Steve Ballmer ska ha fått ett telefonsamtal från en rosenrasande Steve Jobs vid det här laget. Utan Bungie, Master Chief och Halo hade Microsofts Xbox-satsning med stor sannolikhet aldrig blivit vad den är idag (hade ens Xbox One funnits?). Och Mac har fortfarande problem att locka till sig gamers.

Och vad skulle ens vara jämförbart? Om Sony stulit Mario från Nintendo? Typ.

Dödens röda ringar

Det fanns en tid då alla Xbox 360-ägare fruktade den röda faran mer än något annat. Den tiden var framför allt den första fyraårs-perioden av konsolens livstid. Mellan 2005 och 2009 ska nämligen nästan 24% (rykten gör gällande att den riktiga siffran är närmare 40%) av alla Xbox 360-konsoler ha mött dödens röda ringar, RROD. Själv brann mina konsoler upp ett par gånger (båda på grund av Rockstar-spel). Till Microsofts försvar ska sägas att supporten ändå var bra.

Det brukar ju sägas att early adoptern alltid blir lidande när ny teknik släpps. Låt oss hoppas att Xbox One inte blir ytterligare ett bevis för det.

Dyrt är inte alltid bättre

Tidernas dyraste Xbox-exklusiva spel heter Too Human. Inte hört talas om det? Ingen fara, det är inte dig det är fel på. Det tog nästan tio år att utveckla. Inte för att det var enormt eller väldigt avancerat. Och inte för att det var bättre än något annat som någonsin utvecklats. Nej, Too Human blev snarare beviset för att kvantitet och kvalitet inte har något med varandra att göra. Prislappen för spelet hamnade någonstans mellan 60 och 100 miljoner dollar. Närmaste Xbox 360-exklusiva spelet är Halo 3. Det här är (ett av) spelvärldens svar på typ Waterworld. Vilket borde göra Denis Dyack till Kevin Costner?

På fredag blir den nya hårdvarugenerationen fullständig när Microsoft så ÄNTLIGEN släpper Xbox One i svenska spelbutiker. Det här, som vi är uppriktigt peppade på, firar vi på Spelbloggen med ett par inlägg med Xbox-tema.

Föreställ dig det här: året är 2000 och spelbranschen domineras av tre stora hårdvarujättar: Nintendo (Nintendo 64), Sony (Playstation 2) och Sega (Dreamcast). Två stycken klassiska tv-spelsikoner, om än på glid, och en hyfsat ny aktör (Sony) – som pumpat in lite attityd i branschen. Och alla tre lika japanska som spelmediet varit de senaste 15 åren. Och in valsar Microsoft. Den tidens ondaste mjukvaruföretag vars främsta produkt är ett påtvingat och fruktansvärt osexigt operativsystem.

14 år senare är Microsoft en självklar aktör på spelmarknaden. Inte alltid helt stabil, men ändå med två lyckade konsoler bakom sig – och en tredje precis just nu på väg ut i handeln. Men vägen hit har inte alltid varit välartad.

För att fira att Xbox One äntligen är på väg att lanseras i Sverige följer här en bloggserie i två delar om Xbox-saker vi gärna fnissar åt.

Xbox – ett bra namn? Vänta tills du hört alternativen

Prototypen för original-Xbox. En silvrig gigant med en Windows-PC i.

Xbox kommer ur ”DirectX box”, som är en passning till Microsofts grafik-API. Men det var inte helt säkert att den skulle heta så. 11-X/Eleven-X var ett alternativ länge. Det och FACE, MARZ, M-PAC och MIND. Namngivning har förstås alltid varit en akilleshäl för Microsoft (Lex Zune). Jag menar, har någon försökt sticka hål på logiken i att köra ”Xbox”, ”Xbox 360” och sedan ”Xbox One”? Men föreställ er vad som kunde ha hänt. ”11-X 360” eller ”Face One”. Wow (fast åas, är det sämre än ”Xbone”?)

Oversized-problemet

Obs, bilden är fejk. Tror jag.

Minns ni originalhandkontrollen till Xbox? Den som var så stor att den liksom måste ligga i knät för att ingen dödlig människa kunde hålla upp den i luften och samtidigt fokusera på spelandet? Microsoft bestämde sig för att designa om kontrollen till den japanska marknaden. Men missräkningen var ju global. INGEN har så stora händer att Controller S inte funkar bättre. Det lustiga är att till och med de interna, amerikanska, utvecklarna använde Controller S innan konsolen var släppt. Men det var för sent för att dra tillbaka jätteoriginalet. Kanske var det också därför The Rock fick vara med och presentera konsolen när den först visades upp.  

Har du roligare Xbox-trivia? Dela med dig!