Jag tog tunnelbanan dit. Han erbjöd taxi, men jag sa nej tack för att han inte skulle tro att 350 kronor gjorde honom skuldfri. Mellan tekniska och universitet spydde jag i en påse. Det var första gången under de här 9 veckorna. Just idag skulle den göra sig påmind. I ett sms till honom skrev jag att jag hade spytt, för att göra honom påmind. 

På kliniken kunde man göra både aborter och skönhetsingrepp. Det kändes som samma sak, livet som ska gå enligt plan. Jag försökte se vilka i väntrummet som skulle göra vad. 

Det var aldrig en fråga om att vilja eller inte. Det var en plus- och minuslista och en dålig relation. Det växande i magen var en suveränitet. Ett konstant värde. Inga motargument var giltiga: ”Det passar inte just nu, jag har inte råd, den kommer inte få det så bra”, det gick inte att nyansera ett liv.

När jag sa till honom att jag var osäker minns jag att han stannade så plötsligt att jag hamnade flera meter framför. Jag tror han såg sitt liv passera revy, det kändes iaf som att jag dödade honom. För honom var det försent när vecka 18 passerat, för mig var det försent för att det redan fanns.

Så när han ville att abort skulle göras var det mycket han bad om. Ett litet piller och en dag på klinik, det är ingenting. Men det var också att be mig dra åt helvete. Fuckar du med mitt barn så fuckar du med mig. Att behålla ett barn var för honom att gå utanför linjen, att aktivt välja att förändra livet. För mig var det att aktivt förändra livet att ta bort det.

Jag pressade ut embryot på landstingstoaletten. Jag var sur över att den inte var i guld. Det fanns ingenting därinne som tydde på att det här var nåt annat än ett vanligt toalettbesök. Men högerhanden kändes som en vänsterhand när jag tryckte på spolknappen. En invand rörelse som blir svår att göra när man är för medveten om den.