Den stora (o)skulden

10:04 18 Mar 2021

Jag var inte ful, tvärtom kanske, men mitt utseende kändes förgängligt på nåt sätt. Mitt utseende var konstant, men hur det uppfattades var inte det. När Adam, en kille i klassen, sa vilken frisyr jag var finast i hörde jag en universell sanning. Att jag var fin var en sak, men att jag dög var en annan. Jag förstod snabbt betydelsen av mitt hår, det var jätteblont, jättestort och jättelockigt. Killar och hår har ett fascinerande starkt band, upptäckte jag ibland av fulla killgäng på tunnelbanan. Jag upptäckte det som storbystade tjejer upptäcker sina bröst, eller långa tjejer upptäckter att dom är för långa. 

Jag tyckte mest det var jobbigt när mamma rättade mig när jag sa kvinnofientliga saker, det var en del av hennes politiska intresse som jag inte var särskilt intresserad av, men jag kopierade hennes åsikter så barn brukar göra. Första gången jag kände att jag BRANN för kvinnors rättigheter på egen bevåg var när några killar i klassen bedömde en kvinnlig klasskompis knullbarhet som låg. Det var inte att dom gjorde bedömningen, det var att dom lät mig höra den. Det tydde på en total ostoppbarhet och överlägsenhet, som jag både avundade och var rädd för. 

Tidigare hade jag trott att alternativen var 2 till antalet: Att bli sexualiserad eller att vara osynlig. jag föredrog såklart det första, det kändes som en vinst varje gång nån kommenterade mina tajta jeans över rumpan. Men när jag förstod att det fanns ett tredje alternativ, att man först blev sexualiserad men sen också underkänd som sexobjekt, blev det för mkt. Det visade sig att sexualiseringen inte alls gav mig någon kontroll, som jag hade trott, det var att bli fråntagen den.  

Ovissheten i om killar ville ha en eller ville ha haft en gjorde att jag avvisade alla närmanden från killar, även om de inte var alltför många. Men jag kände kanske som en barnlös 39-årig kvinna, att tiden höll på att rinna ut. Och när jag hånglade med någon första gången grät jag över att det inte var som i Twilight. Åren av avhållsamhet hade höjt mina krav till nåt så ouppnåeligt som en vampyr. 

Om fulla killar på tunnelbaneperronger i Stockholm gillade mitt blonda hår, så var killarna i Barcelona helt tokiga i det. Men det visade sig vara svårt ändå. Jag dök in i havet av ben på dansgolvet och tittade upp när jag såg ett par manligt kodade. Jag vill inte skriva ut dom exakta orden jag sa, men jag frågade rakt ut på det mest pinsamma sätt man kan tänka sig (och det lät ännu värre på engelska), och jag sa exakt samma pinsamma sak till alla killar jag valde ut. Killarna jag frågade var så många och en så stor andel av alla som var på dansgolvet att dom hade kunnat sprida ryktet om mitt gränslösa beteende över hela dansgolvet och tillbaka på en minut. Efter alla Nej gick jag till en av alla vita skinnsoffor där en i mitt tjejgäng satt och läste utklippta DN-artiklar. Hon tyckte hela grejen med att gå ut var larvig, vilket den är om man ser det med nyktra naiva ungdomsögon, men ville heller inte sitta ensam på hostellet. Så med god framförhållning hade hon klippt ut artiklar och packat ner i resväskan. Till det beställde hon ett glas mjölk. Det tog alltid lång tid innan bartendern förstod vad det var hon ville ha, och det berodde inte bara på språkförbistringar. Det tyckte vi var helt sjukt. Jag förstår honom nu. 

För varje runda på dansgolvet valde jag fulare killar. Och efter varje runda gick jag tillbaka till min kompis i den vita skinnsoffan. ”Det finns inget killar tycker är osexigare än desperata tjejer”. Jag vet inte om hon hade läst det i DN. Det var kanske under runda fyra som en kille sa Ja, mina krav var inte vad dom hade varit, och jag ångrade alla gånger jag inte tagit de chanser jag haft. Jag tror han var tysk och jag tror att han var för full för att hans ”ja” skulle vara nåt att glädjas åt, eller räknas som ett samtycke för den delen. Att solen gick ner i havet på en strand i Barcelona gjorde ingenting för det cinematiska som inte existerade. 

Andra gången jag brann för feminismen var när jag hade sex första gången. Blodig och otillfredsställd förstod jag att sex var konstruerat till mäns fördel, jag visste inte om det berodde på biologi eller samhälleliga strukturer. Kanske en blandning. Jag kommer inte säga hur gammal jag var, för mitt gymnasie-jags skull, men jag hade haft ”Förlora Oskulden” som nyårslöfte flera år i rad.  

Jag deltog inte i samtal om sex för det finns en liten outtalad regel att man inte kan uttala sig förrän man har haft det (som när knark-användare inte gillar när nån säger ”jag är tillräckligt speedad som det är, så jag behöver inte det där” ungefär). Att på UMO få svara JA på frågan ”är du sexuellt aktiv?” och att förklara för oskulder hur sex går till var ett privilegie för dem som var på andra sidan. Dessutom var jag rädd att min oskuld skulle avslöjas om jag sa nåt. Men det var killen som sa ”du e oskuld va, man får den känslan” som jag senare skulle komma att ligga med. Även om jag inte deltog i samtalen själv så lyssnade jag intresserat på alla som förklarade för mig hur det skulle vara, men inget av det jag hört hade förberett mig tillräckligt, märkte jag, blodig och otillfredsställd. ”Det var inte alls som jag trodde” sa jag. En mening som kunde tolkas på olika sätt förstod jag när fick reda på att han skickat runt mitt citat till sina kompisar.

Kommentarer inaktiverade.

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Tillbaka upp

Mest läst på NG