Ännu ett år till ända, fast ändå inte, i mitt underliga liv. När året började var jag nyss hemkommen från staden New York där jag tillbringade hösten 2015. På nyårsafton var jag bara hemma och läste en bok och kollade på glada, förfriskade ungdomar som passerade förbi nere på gatan. Jag kände mig färdig, redo att träda ut ur världen. Jag ville inte delta längre, bara observera, och markerade detta genom att slå mig till ro hemma den aftonen. Januari var en sökande månad. Efter hösten i USA hade jag tappat kontakten med mina gamla vänner, och slutat arbeta i flera av de uppdrag som tidigare hade stått för min försörjning. Jag for runt och träffade nya potentiella kunder, men nästan inget gick i lås. Antingen var det de som bad mig fara åt helvete eller så var det jag som bad dem. Efter tiden utomlands verkade jag ha fallit i glömska. Ingen mindes längre vem jag var. Jag som hade trott att det var i New York jag skulle känna mig som en nobody, men det var i Stockholm när jag kom tillbaks. Men jag kämpade vidare, försökte upprätthålla dagliga rutiner som att duscha och borsta tänderna. Jag visste, att om jag bara såg till att inta tappa fotfästet, då skulle framgångarna så småningom komma. Små segrar i vardagen, och sedan större segrar – för segrar stegrar. Så småningom började jag hitta tillbaka till mig själv. Jag slutade leta efter svaren utombords och vände mig inåt i stället. Det var tomt där, ju längre in man tittade desto tommare blev det, men jag återskapade min kärna och lät den bära mig till nya möjligheter och sammanhang. Jag hittade tillbaka till Lufthansa, skaffade unga välartade praktikanter som inspirerade mig genom sin ungdomliga vitalitet, geisten hos de vars ryggsäckar innehåller mer framtid än dåtid, jag startade ett sällskap som hette 26 Club som samlade ännu fler människor med livsglädje och tillförsikt. Jag fick vara med i McDonald’s podd ”Burgarpodden” vilket gav självförtroendet en rejäl boost. Jag engagerade mig i det nya tuffa bolaget Cohen+Co och skrev underfundiga krönikor för Metro. Jag var hemma igen. Hemma i Stockholm, hemma i mig själv. Jag började fara runt. Jag for till Silicon Valley, London, Libanon, New York, Almedalen, Malta, you name it. Jag upptäckte nya restauranger och återfann gamla. Jag lärde känna nya, trevliga, smarta och snygga människor. Jag smed nya hemliga planer med mitt bunkergäng, ett gäng sköna grabbar som gör sin grej. Jag grundlade saker som skulle kunna bidra till framgångar 2017. Visst var det besvärande med allt jävligt som hände ute i världen under 2016, men jag försökte hämta kraft ur de apokalyptiska varslen, använda dem som påminnelser om att man ständigt ska ha bråttom här i livet, skynda för att hinna. Det är viktigt att förvalta 2016 års landvinningar, fortsätta sömlöst när det nya året rings in på Skansen. Jag ser det inte som att 2016 är över. Nej, 2016 har bara börjat, det tar inte slut, det bara uppgår i 2017. En årsring som fortsätter i nästa.