I min senaste bok, Drömmen om Nederländerna, får man följa en vanlig svensk grabb i ung vuxen ålder som har en dröm: att flytta till Nederländerna. Sverige är ett bra land, absolut, men samtidigt är det något som skaver. Han kommer inte ifrån den provinsiella känslan av att bo här, den förföljer honom ständigt. Småaktigheten, avståndet mellan människor, de långa geografiska avstånden inom landet, det långa avståndet till Västeuropas mest pulserande delar. Och Danmark är för bullrigt. Det är som de säger, anser han, att i varje svensk bor en polis och i varje dansk bor en tjuv. Och Tyskland är för tyskt, och Frankrike för franskt; de är helt enkelt för svåra länder att bli en del av, att uppgå och ingå i. Den flamländska delen av Belgien? Kanske. Men det man ändå älskar med Sverige är funktionalismen, och Belgien är tyvärr inget fungerande land. De flesta andra länder kan omedelbart avfärdas av lätt insedda, men olika, skäl. Så han drömmer om Nederländerna. Fucking Nederländerna. En dag ska han flytta dit. Han säger som Harvey Specter i Suits: ”I don’t have dreams, I have plans”. Men någonstans är det ändå inte riktigt sant. Han har svårt att komma till skott, och avståndet mellan verkligheten och drömmen omsätts inte i en tydlig plan, utan i en gnagande ångest. Åtminstone till en början. Att flytta till Nederländerna blir till en kamp, och en serie mycket viktiga beslut måste fattas för att det ska kunna bli möjligt. Kampen får man följa i boken, ända till det eventuella flyttlasset. Drömmen om Nederländerna är en bok om att bryta upp, om att varje geografisk resa föregås av en psykologisk, och om att ta makten över sitt varande.

Och vad som är särskilt roligt är detta: boken ska bli film! Underbart. En fantastisk känsla!