Funderar på en sak, nämligen: hur långt framåt och hur långt bakåt i tiden hade jag kunnat förflyttas utan att må psykiskt dåligt av de plötsligt förändrade omständigheterna. Det vill säga, hur mycket förändring, och begränsning, klarar man av att tackla om man tvingas möta den i ett svep?
Jag läste för några år sedan en artikel om en medfött blind person som plötsligt – fråga mig inte hur – började kunna se i vuxen ålder. Detta var dock mycket problematiskt eftersom den nya egenskapens oväntade nedkomst blev för omvälvande. Intrycken för många, förändringen för svår.
På samma sätt skulle jag gissa att det förhåller sig om man reser för långt framåt eller bakåt i tiden, att det blir för mycket att ta in.
Så hur långt bakåt tror jag att jag hade kunnat slungas utan att drabbas av allvarliga besvär? Inte särskilt långt, kanske till 2012. Framåt känns mer svårbedömt. Man behöver nog inte gå särskilt många år framåt i tiden innan mina 2017-referensramar till mycket stor del skulle kännas obsoleta. Därmed skulle jag också vara mycket sämre på mitt arbete och åka hiss ned självförtroendemässigt, vilket nog hade dragit ned mig i en djup depression. Kanske hade fyra år räckt.
Ja, om jag får gissa så tror jag att gränsen för när tidsresandet blir mycket svårt går vid fem år bakåt och fyra år framåt. Sedan finns det gränser lite längre bort när tidsförflyttningen blir så jobbig att man bara vill dö. I mitt fall går den nog vid 15 år bakåt. Då fanns ADSL i alla fall. Hur långt framåt den yttre gränsen går vågar jag inte spekulera i.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.