Ett av mina favoritcitat är ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen: ”frihet är att inte välja”. Nio valsituationer av tio slipper jag helst, för att i stället kunna allokera min mentala bandbredd till den sortens beslut som jag tycker är viktiga och intressanta.

Jag älskar monotonitet och uniformitet. Det är skönt att slippa få sina cirklar rubbade. Sökkostnaderna för att utvärdera sina alternativ är ofta mycket höga, riskerna mycket stora; man ska akta sig för att prova nya eller annorlunda saker. Därför beställer jag alltid Hawaii när jag ska beställa pizza. Lyssnar jag på musik så brukar jag hålla mig till en och samma låt, eller ett par olika, under hela dagen. Beställer jag vin tar jag alltid Husets, mitt favoritvin. När jag nyligen åt lunch på sushirestaurangen Råkultur var jag tvungen att svara på – vad kan det ha varit? – kanske 50, 60 frågor om matbeställningen. Därför tittar jag heller aldrig på en restaurangmeny längre än 30 sekunder. Jag försöker bestämma mig snabbt och enkelt och vid 30 sekunder går min gräns. Ni vet att om man är vaken längre än 72 timmar börjar risken för att bli psykotisk bli hög? Lika hög är risken att man blir psykotisk om man tittar på en restaurangmeny i längre än 30 sekunder.

Säg att man orkar fatta kanske 400 beslut per dag, ska då 50-60 av dem handla om sushi? Jag tror inte det.

Valfriast av alla företeelser måste ändå vara internet. The World Wide Web är ett enormt ställe där nya alternativ demonstreras överallt i form av länkar som leder oss vidare till nya destinationer. Webben fungerar som den åttahövdade draken Hydra i den grekiska mytologin. För varje huvud som huggs av växer två nya ut i dess ställe. På samma sätt leder varje avklarad webbläsarflik till att två nya länkar öppnas. Därför har jag alltid kanske fem Google Chrome-fönster med 30-50 flikar i varje när jag surfar. Ett enkelt sätt att låta sig drivas till vansinne.

I framtiden tror jag att det kommer komma ett startup som skapar en ny sorts webbläsare som på ett enklare sätt katalogiserar och prioriterar åt användaren på internet. Jag tänker att det hade varit trevligt om man kunde skapa någon slags spellista där man kan lägga sidor man upptäcker på internet, och sedan avverka sidorna i turordning när man får tid över. I stället för att som nu ha en massa olika flikar aktiva parallellt, sida vid sida, och som man lätt får ångest av att man inte hunnit plöja i genom. Man skulle kunna beskriva det som att jag längtar efter en vertikal internetupplevelse i stället för en horisontell, som genom att ”queua” innehåll gör det enklare att både ha många trådar men samtidigt fokusera på en sak i taget. Möjligtvis är detta lite diffust beskrivet, men om jag hade startat ett techbolag hade det nog varit detta jag hade satsat på. Men nu föll sig livets lott så att jag blev pr-konsult i stället.

Jag tror överhuvudtaget mycket på AI-lösningar som hjälper folk att prioritera och fokusera på ett sätt som inte kräver så mycket handpåläggning av användaren själv. I en värld av oändliga valmöjligheter och FOMO är förmågan att filtrera bort valmöjligheter den främsta framgångsfaktorn. ”When everything is a priority, nothing is a priority”, som USAs utrikesminister Rex Tillerson konstaterade på en presskonferens för bara några dagar sedan.

Tydligen är det så att ordet prioritet inte ens existerade i plural före 1900-talet. De senaste decennierna har allt handlat om hedging. Hedgefonder, att ha många bollar i luften, konsultande, extracurricular activities. Framöver tror jag på en tillbakagång till pledging – dedikation, fokus och enkelspårighet. De som lyckas lösa tratten mellan mångfald, obegränsad information och oändliga valmöjligheter i ena änden och behovet av renodling i andra änden kommer vara morgondagens vinnare, medan de som misslyckas med att hantera detta kommer gå under i stress och ångest av outnyttjade möjligheter. Detta var nog sant förut också, men det kommer bli ännu mer sant i framtiden.