Efter ett och ett halvt år i Nöjesguidens lokaler flyttade jag och mina kollegor för ett par veckor sedan till ny adress: A house i Arkitekturskolans gamla lokaler (ja, byggnaden som brann för några år sedan och också vid något tillfälle röstades fram som Sveriges fulaste byggnad) på Östermalmsgatan.

Att dela kontor med Nöjesguiden har varit fascinerande. Tidningen har under min korta tid i deras lokaler genomgått flera metamorfoser; ett ägarbyte, en nästan helt utbytt personalstyrka, nya kulturella symboler och referenser (vem visste ens vem Joel Ighe var för ett och ett halvt år sedan?). Ett antal olika praktikanter – med varierande grad av svagsinthet – har passerat.

Det är roligt att se nya medarbetare ansluta. Hur de börjar försiktigt, trevande, och sedan blommar ut på olika sätt. Vissa blir tussilagor, andra blir köttätande växter. De flesta blir domesticerade – de blir mer som Nöjesguiden, eller i alla fall mer som bilden av vad Nöjesguiden är. Klädstil, språkliga uttryck, politiska koketter… allt detta låter de gravitera mot de nöjesguideska idealen under inskolningsperioden (för vissa krävs bara några veckor, för de lite trögare kan det behövas ett antal månader).

Att sitta med ett företag utan att vara en del av det kan jag verkligen rekommendera; oerhört lärorikt och intressant. Det är som att beskåda en teater, eller kanske snarare som att vara mitt i en serietidning. Man får verkligen lära känna karaktärerna, och lära sig alla detaljer om deras olika särdrag, både styrkor och svagheter. Ibland börjar man tycka synd om dem, men det är farligt – när man börjar vilja rädda karaktärerna i serietidningen, från sig själva och från andra, för man har ju egna bekymmer att fokusera på och ta hand om. Man har inte tid med interventions, man har inte tid att vara whistleblower, och det är inte heller ens uppgift. Det är vare sig ens rättighet eller skyldighet. Därför måste man ge sig av innan man börjar bry sig och identifiera sig med karaktärerna i för stor utsträckning. Serietidningen är bara en serietidning, och den distansen är viktig att behålla. Blir man för emotionellt investerad i vad Snurre Sprätt fattar för beslut, då är man illa ute.

Och det har jag varit, illa ute alltså. Jag har till exempel ägnat mycket möda åt att pro bono coacha Nöjesguidens säljavdelning, och återupprepat devisen ”100 knack, 10 snack, 1 tack” för dem med evinnerlig frenesi. Min förhoppning hade varit att de tog till sig denna devis och omsatte den i uthållighet (det man på business-engelska kallar ”grit”), men det tror jag aldrig att de gjorde. Jag tror att de förstod, men jag tror aldrig att de internaliserade det här med 100 knack, 10 snack och ett tack. De uppfattade, men de kände aldrig den geist som man borde göra. Och det är som det är med den saken, inget att göra åt.

Jag har försökt driva upp tempot i deras verksamhet av ren omsorg, genom att själv sitta kvar sent och jobba, och genom att låta egna praktikanter sitta kvar till midnatt när så har krävts. Mest såklart för att den egna verksamheten har fordrat det, men i hemlighet också lite för att jag har hoppats på spillover-effekter till kontorsgrannarna, att vår geist också skulle bli deras.

Det var dags att flytta. Men vi flyttar inte bara »från«, utan i minst lika stor utsträckning »till«. A house är ett pulserande hus, fyllt av diverse spännande verksamheter och aktiviteter. En trevlig sak  är att det kryllar av influencers i lokalerna – YouTubers, Snap-hanar och allt vad de kallas. Detta eftersom bland annat Splay som är agentur för många av dem sitter här. Dessa influencers är från den nya, unga generationen som jag inte har någon som helst koll på. Men nu har jag börjat bekanta mig med några av dem, unga killar i munktröjor och allehanda huvudbonader. De ser inte mycket ut för världen, men så frågar man dem om hur många följare de har, och många gånger är det hundratusentals, kanske till och med miljontals! Men när man träffar dem är de som helt vanliga tonåringar. Lite blyga och sävliga, men absolut inte obegåvade. I regel vänliga typer, så till den grad att jag börjat fundera på om det är ett karaktärsdrag för den nya generationens influencers, födda 1994 eller senare; snälla, lågmälda människor i mjuka klädmaterial. Nu börjar jag till och med känna igen den unga YouTuberns typ. När det sitter några nya ansikten i lobbyn som bär dess yttre karaktärsdrag, då kan man också nästan vara säker på att man har gjort en korrekt artsbestämmelse, för när man pekar på dem och utbrister ”YouTuber!”, då nickar de alltid jakande.

Nytt kontor innebär ett nytt system att avkoda. Nu måste jag lära känna A house – och förstå dess innersta väsen. Det fick jag nyligen elegant formulerat för mig av Margita Ingwall på Fotografiska; att det är det som är ens drivkraft. Att avkoda ett system, och sedan när man har gjort det – och är färdig med avkodningen – då blir man uttråkad och hittar ett nytt system att avkoda i stället. Så är det verkligen. I alla fall för vissa personlighetstyper. Terra incognita är nog för vissa, inte alla.