Min senaste film, Facepocalypse Now, kretsar kring en ung man med goda framtidsutsikter. Men en dag tappar han ansiktet. Alltså bokstavligen; ansiktet rasar ihop. Fejspokalypsen är kommen. Ansiktet har blivit till mos. Det är som att någon har rotat runt i ansiktet med en köttsåg. Olika delar bara hänger nedför det som tidigare var ansiktet.

Fejspokalypsen kom helt opåkallat, och orsaken är outgrundlig. Han blir det första kända fallet av den sjukdom som läkarna döper till ansiktskollaps.

Plötsligt blir livet ställt på ända. Utan ansikte förändras nämligen livets alla delar, inte bara direkt ansiktsrelaterade saker. Att bli ansiktslös påverkar självförtroendet. Först mycket negativt, men sedan, längre fram, kontraintuitivt nog också på ett positivt sätt. Att vara världens enda man utan ansikte blir som en The Game-grej, ett sätt att sticka ut på ett sätt som blir attraktivt för många. Eftersom fallet ansiktskollaps är helt världsunikt, blir mannen tillika en världskändis och får många beundrare. Många kvinnor hör av sig – för varför skulle det egentligen vara givet att alla föredrar män med ansikte framför någon utan? Vad många kommer att inse, är att med ett ansikte kommer också många bekymmer.

I den postfejspokalyptiska världen börjar många så småningom hata ansikten. Någon uppfinner ett ansiktsborttagningsmedel. Ansiktsborttagningskliniker öppnar. Olika metoder för att ta bort ansiktet uppfinns, som också ger olika resultat. Vissa vill se ut som mannen som var först, med fullständigt massakrerade ansikten. Men andra vill bara sudda ut ansiktet och ersätta det med en alldeles slät yta av hud. Det gör man med ett särskilt suddgum som finns på ansiktsborttagningskliniker.

Ytan, framsidan av huvudet, där ansiktena en gång fanns används i stället för att uttrycka sig på individuella vis; någon tatuerat dit en vacker segelbåt, någon annan opererar dit en uppstoppad albatross. Vad som helst är möjligt – och människors uttrycksfulla lek med ansiktsvakuumet vet inga gränser.

Men så småningom börjar folk inse att ansiktena hade varit en viktig del av deras identitet. De börjar sakna sina ansikten. Fler och fler börjar tänka att det här med ansikten kanske inte var så dumt ändå. Tyvärr är det mycket svårt att återkalla ett ansikte som tagits bort. Världen utvecklas till en djupt olycklig plats, med undantag för några traditionalister – vissa kallade dem till och med för reaktionärer – som aldrig valde att ta bort sina ansikten.

Snart kommer den ut på biograferna. Vem hade trott det?