Det lilla livet. Det kantas av exempel på att ha viljan men inte finessen. Man bär på så mycket våndor och önskningar men allt man önskar går inte i uppfyllelse. Allt man gör blir helt enkelt inte bra hur mycket man än vill. Det går förstås att få till det ändå, man kan göra saker okej. Gott men inte snyggt. Utförligt men inte spännande. Lättsamt men inte roligt. Om man vill nöja sig med att vara en medelmåtta alltså. Ganska ofta får man agera medelmåtta i brist på olika faktorer. Det kan ju vara brist på inspiration, pengar, seratonin, verktyg, ork, intresse. Drömscenariot är att ha allt det där. Inte ibland, för ja, ibland har man allt, utan nej jag vill ha det JÄMT. Att alltid känna endorfinerna storma och pengarna flöda tyst mellan bankkontot och kortterminalen, vara pigg, intressant och intresserad. För att inte tala om snygg. Inspirerad.

Jag använder ofta uttrycket “har viljan men inte finessen” om människor vars mat inte riktigt når fram. De flesta har ju några paradrätter som alltid funkar Pålitliga uppskattade rätter som man kan krypa ihop hos och vara trygg med. Men att ha viljan men inte finessen handlar om mer. En person som har viljan men inte finessen försöker ändå, jobbar hårt på att leverera, inte rädd för att prova “något nytt”. Med det obligatoriska resultatet att man känner, njä, kanske borde du lagat tryggmat istället. Kanske var det lite för mycket med de korslagda grässtråna och gelatinöverdosen i efterrätten. Njä.

 

Det är något rörande över att ha viljan men inte finessen. Jag känner ömhet och tillit till dessa personer. Jag uppskattar människor som jobbar hårt, oavsett resultatet. Kanske är det viktigt att komma ihåg. Kanske skulle det hjälpa en att inte känna sig som en medelmåtta när ekvationen inte löser sig. När man har pengar men inte inspiration, eller ork men inga verktyg.