Här sitter jag och pillar med haricot verts. Det finns en life lesson här, som jag är lite osäker på hur jag ska formulera. Jag testar.

När jag var en liten unge låg jag och halvsov i en kökssoffa och lyssnade på de vuxnas samtal efter en middag. I samtalet framgick att en av de vuxna hade besökt en vän i ett annat land. Hon skulle sova över hos vännen och de lagade middag tillsammans på kvällen. Vännen hade bestämt att middagen skulle bestå av köttbit, sås och haricot verts. När det var dags att skära ändarna av de gröna bönorna blev vännen förvirrad och upprörd när hon såg vilken teknik hennes gäst valt. Tekniken var den vanliga: ta några stycken, rada upp dem, skära av ändarna i ett enda brutalt hugg. Nej nej nej, tyckte vännen, en i taget!

Okej. Tillbaka till nuet. Idag ska jag äta haricot verts. Jag tog fram mina bönor och började dekapitera de små stackarna i buntar om tre till fem. Så kom jag plötsligt att tänka på det där konstiga samtalet jag råkade höra hälften insjunken i någon slags dvala när jag var barn. Man kan ju tänka då att:

a) vilken odräglig OCD:ig vän som tvingar sin gäst att skära bönorna en och en?
b) vilken livsbejakande härlig människa som ser värdet i varje spröd liten haricot verts och tillåter sig ägna var och en av bönorna den uppmärksamhet de förtjänar!

Jag valde alternativ b. Så nu sitter jag här, på balkongen, med ett halvkilo haricot verts, en liten kniv och ett glas vin. Carpe diem allesammans.
/Slaktarn