Jag har serverat potatis med lingonsylt och pressgurka till ukrainska programerare, bjudit
genomresande japaner på senapssill och knaprat i mig kanelbullar med fransmän, men hittills i
mitt liv har jag aldrig haft äran att grundligt introducera den svenska matkulturen för en
oinvigd. Jag längtar till den dagen, när jag får agera reseledare i matlandet Sverige.
Falukorv, ostkaka, kaviar, kroppkakor, spaghetti med köttfärssås, lösgodis, knäckebröd och tacopaj. Stoltet och skam, äckelkänslor och begär. Eventuellt en gnutta självrannsakan.

I väntan på detta samlar jag in andras berättelser. De som kommit till Sverige och med nya
ögon sett maten, kontextlös och underlig, det goda och det onda. Resultatet är ofta att
klarsyntheten smittar av sig, och plötsligt verkar matkombinationerna långt ifrån självklara.
Jag syftar inte på den internationellt skräckingjagande surströmmingen, eller ens på den
svårälskade rätten blodpalt. Det finns mindre uppenbara underligheter, sådant som är så
ingrott i vardagen att det verkar obegripligt att de skulle kunna orsaka turbulens i sinnet
för en ovan.

Först och främst har vi ketchupen. Det var en New York-bo som upplyste mig om svenskarnas
överdrivna fäbless för denna röda sörja, och berättade dessutom att hon läst att Sverige är
det enda land i världen där vi föredrar det inhemska ketchupmärket (utgår ifrån att det vad
Felix?) framför världsledaren Heinz. Hon hade pratat med flertalet sverigeresenärer som med
äcklad fascination observerat hur vi öser kepchup över allt. Hamburgare och korv,
naturligtvis, men… på pasta? Upptäckten av detta hemska har kategoriserats som någon slags
lathet – hur svårt kan det vara att bara öppna en burk färdig marinarasås? Jag är uppväxt med
makaroner och ketchup, hemma och i skolan. Exakt hur många varv alla italienska farmödrar
förmodligen roterar i sina gravar över detta står klart först nu.

Sedan har vi varmkorven. Vi sjunger Varm korv boogie på musiklektionerna i skolan, för att sedan gå till skolbespisningen och äta dessa rör av mysteriekött med ett mindre berg potatismos till lunch (naturligtvis med ketchup till). Det som dock mer specifikt dragit till sig de utomståendes uppmärksamhet är den varmkorv som serveras med räksallad. Den generella åsikten i övriga världen är att räkor inte hör hemma på korv, men detta har här fallit i glömska efter år av klibbigt frossande utanför korvkioskerna. I Västervik finns till och med en variant som går under namnet ”hälften av varje med wäk” (wäk = räk på dialekt), och består av hälften mos hälften pommes, och så räksallad till. Det var en holländsk bekant som upplyste mig om det märkliga med räksalladen. Huruvida denna har rätt att döma är dock inte en självklarhet, då holländarna själva äter hela sillar i korvbröd (hu!).

Och så vidare i oändligheternas oändlighet: Prinsesstårta? Saltlakrits? Filmjölk? Flygande Jakob? Ärtsoppa med pannkakor på torsdagarna? Och utöver alla dessa exempel måste det finnas ett stort mörkertal, allt det jag blivit för välbekant med för att förstå hur blind jag är.

/Slaktarn