Nyligen läste jag om problemet med vilda kor som strövar fritt i Hong Kong, och mer specifikt effekterna av detta. Enligt den här artikeln i South China Morning Post har den explosiva urbaniseringen av områden som tidigare varit landsbygd lett till att tvåbenta och fyrbenta varelser möts på oväntade sätt.

Det är långt ifrån en idealsituation för varken djur eller människa, men generellt behandlar de båda grupperna varandra med respekt och låter varandra vara. I början av februari bröt dock en grupp kor freden genom att ta sig in en mataffär och storma grönsaksavdelningen. Kunderna i butiken stor handfallna i förundran (eller möjligen förfäran) och såg på medan djuren tog för sig av godsakerna. Så småningom lyckades personalen mota ut de oväntade gästerna som vid det laget länsat hyllorna tills de var tomma.

Fram till och med 70-talet användes djuren i jordbrukssyften i de berörda områdena, men när jordbruket avvecklades övergavs djuren och de har sedan dess hängt kvar på sin hemmamark, trots att denna snabbt förändrats till oigenkännlighet. Staten har jobbat hårt för att flytta djuren till mer lämpliga platser, men projektet har misslyckats då vildkreatur till skillnad från många andra vilda djur har en inbyggd kompass som hela tiden vill leda dem hem.

Många upplever det naturligtvis som extremt irriterande att dessa kor strövar fritt i områden med trafikerade vägar, men de förstår inte att platserna varit djurens hem och betesmarker i generationer – långt innan de täcktes av cement och husbyggen.

Frustrationen över kor som blockerar vägen och stjäl den sista mjuka avokadon må vara stor, men man kan undra vem det egentligen är som invarderar vem?

Härom veckan hörde jag något som fick mig att tappa hakan så hårt att det nästan var irreversibelt. Detta skedde när jag lyssnade på ett avsnitt av radioprogrammet Meny i P1 som handlade om ointresse för mat och matlagning. Regionpolischef Carin Götblad visade sig vara ett extraordinärt exempel i sammanhanget – hon äter nämligen samma sak till middag varje dag, och har gjort det i flera år.

Frågorna hopar sig för mig. Hur klarar hon av att leva på detta vis? Vad säger det om henne som person? Och framförallt: vad är det för maträtt? Det måste vara något alldeles speciellt som fått ta så många av livets måltider i anspråk, och i en obruten följd dessutom. I inslaget får vi höra ett klipp från en fem år gammal intervju med Carin Götblad där hon berättar om sina enformiga middagsvanor. ”Det beror på att min man bara kan laga en rätt”, säger hon. ”Lammköttfärssås med spaghetti och halloumi med spenat”. ”Men du kan väl laga mat?” frågar intervjuaren. Götblad svarar nej. ”Jag hinner inte. Jag jobbar väldigt mycket”.

Tre år senare, i en annan intervju, tas frågan upp på nytt. Är det sant att hon äter samma rätt till middag varje dag? Japp, still going strong, samma gamla lammköttfärssås med halloumi. Och liksom i den första intervjun förklarar hon detta med en referens till hundar: ”Jag förstår det här med att man säger att hundar ska äta samma slags torrfoder varje dag. Det har blivit lite så för oss. Man mår bra av det”.

Jag gör ett tankeexperiment och applicerar hennes matvanor på mitt eget liv, känner genast stark vånda. Hur kan hon leva så? Samtidigt fylls jag av beundran för henne för att hon berättar detta. Vi lever en värld där det läggs allt större vikt vid vad och hur vi äter, där vårt engagemang i köket definierar oss, säger något om vad vi är för slags människor. Det är högstatus. Men det struntar hon i. En annan aspekt som är omöjlig att inte ta upp i detta sammanhang är hur det känns att höra en kvinna säga detta. Jag blir exalterad. Det känns exotiskt att höra en kvinna med mycket makt säga att hon bara äter en enda maträtt, och detta för det är den rätt hennes matlagande partner där hemma lagar. Det är som att hon säger nej tack till att ansvara för att middagsmat överhuvudtaget hamnar på bordet, och nej tack till att bry sig om vad hon äter – bördor som traditionellt varit och i stor mån fortfarande är kvinnans att bära snarare än mannens.

Det finns nog fler Carin Götblad-människor där ute, människor som äter samma sak nästan varje dag och helt enkelt inte är intresserade av att äta och laga mat annat än i bränslesyfte, men som justerar ration middagar till antal olika rätter lite när frågan uppstår. En eloge till Carin Götblad, som ger dessa människor en röst och säger som det är: Hon kan inte laga mat. Hon har inte tid och hon är inte intresserad. Hon äter samma rätt år efter år och hon är nöjd som det är. Det är en icke-fråga.

Den enda andra person jag vet som överhuvudtaget kommer i närheten av Götblads matvanor är min pojkvän. Han har aldrig varit intresserad av matlagning, snarare sett det som ett nödvändigt ont för att få i sig tillräckligt med näring så att han kan ägna sig åt alla intressanta saker livet har att erbjuda. Fanns det ett piller som fyllde samma funktion som en tallrik pasta så skulle han ta det (ja, han har funderat på att börja med Soylent). I vår relation är jag den där matlagande partnern med totalitär makt över hans matvanor, en företeelse jag funderar mer kring här. Innan vi blev tillsammans och hans liv blev en ändlös rad av fantastiska måltider åt han mycket ensidigt. ”Jag kunde laga en enda rätt, pasta med pesto. Så jag lagade jättemycket och åt det flera dagar i rad” berättar han. Jag säger till honom att det måste varit tråkigt, att han måste ha tröttnat och ätit mindre och mindre portioner för var dag som gick. ”Nej, du förstår inte”, säger han. ”Det var typ det godaste jag visste”. Precis som Götblad.

Lösningen på problemet? Amerikansktillverkade näringsdrycken Soylent har vunnit stor
popularitet bland personer som av olika skäl inte vill lägga tid på att laga och äta mat.

Jag kommer aldrig att förstå detta förhållningssätt till mat. Och jag kommer nog alltid tycka synd om de som inte förstår vad som är roligt med mat, så som en nyfrälst känner för de som ännu inte upptäckt gudomlighetens ljus. Dock noterar jag med förvåning att mitt medlidande inte innefattar Carin Götblad. Nej, Jag respekterar hennes ensidiga matvanor, och framförallt respekterar jag hennes obryddhet över att dela dem med omvärlden (och detta utan att kasta skam över de som är intresserade – looking at you, Little Jinder). Skål på dig Carin, hoppas att lammköttfärssåsen smakar extra gott ikväll.

/Slaktarn

Silvio Berlusconi är ju inte guds bästa barn, och just på grund av detta kommer hans senaste utspel som något av en överraskning: han har lyckats reta upp den italienska slakteribranschen genom att ansluta sig till en vegetarisk kampanj och adoptera fem lamm, och därmed rädda dem från att bli påsklunch.

Under helgen har en video signerad djurrättsorganisationen Italian Defence League of Animals and the Environment cirkulerat i diverse sociala medier, där man kan se Berlusconi och hans flickvän Francesca Pascale (även hon aktiv inom Berlusconis gamla parti Forza Italia, från vilket han själv är avstängd sedan 2013 på grund av skattebrott) gosa med sina nya lamm och mata dem med nappflaska framför en skylt med texten ”Defend life, choose a vegetarian easter”.

Förra året skrev flera italienska tidningar att den nu åttio år gamla forne premiärministern verkar ha blivit vegetarian, men det är inget han själv konfirmerat. Vegetarian eller ej så har i alla fall kampanjen upprört den italienska slakerilobbyorganisationen Assocarni, som nu uppmuntrar till bojkott av Berlusconis tv-kanaler och tidningar. ”Det är otroligt att han trots att han är affärsman bidrar till att skada köttindustrin på det här viset, och det för att få röster från djurälskare”, säger de i ett uttalande.

Hej alla gulliga bloggläsare. Jag känner mig tacksam mot er av flera skäl! Era kommentarer och meddelanden av olika slag är nittionio procent av gångerna en källa till glädje (och bekräftelse, hurra för bekräftelse!). Jag vill dock just nu fokusera speciellt på de podcasttips ni delade med er av.

Jag har tack vare er börjat lyssna på The Sporkful, måste ha plöjt igenom ett fyrtiotal avsnitt vid det här laget, och det har visat sig vara både givande och underhållande. Tyckte särskilt om den serie avsnitt som gick under namnet ”Other people’s food”, som diskuterar frågor rörande mat och ursprung. Var går gränsen mellan att ”inspireras” av en matkultur och att kort och gott sno från den, när går det från att vara korspollinering av matkulturer till ren och skär appropriering? Vad avgör vilka matkulurer som blir högstatus och vice versa? Ni fattar grejen. Lyssna! Alla avsnitt finns här.

Nu ska jag snart kasta in handduken för den här dagen, men först ska jag ta ett avsnitt om olika briljanta matkreationer barn kommit på.

/Slaktarn

Nordiska rådet har nyligen publicerat en studie av nordbornas matvanor som visar att vi äter allt sämre, och att det idag är lika vanligt att vara överviktig som normalviktig.

I studien, som påbörjades 2011 och avslutades 2014, har man övervakat förändringar i kostvanorna över tid hos knappt 18000 vuxna (18-65 år) och nära 5000 barn (7-12 år). Resultaten visar att det jämfört med 2011 är tjugo procent fler som äter ohälsosamt, och att andelen som äter hälsosamt minskat med tio procent. Den största andelen med ohälsosamma matvanor fanns i åldersgruppen 25 till 44 år, och män hade generellt sämre matvanor är kvinnor.

Studien visar också på en positiv förändring i nordiska barns kostvanor: det konsumerades jämförelsevis med 2011 mer fisk, frukt och grönsaker, samtidigt som man konsumerade mindre socker. Det verkar dock som att den positiva ökningen inte i samma utsträckning gäller barn som kommer från mindre priviligerade hem. Bland barn vars föräldrar hade kort utbildning har andelen som äter ohälsosamt ökat från 12 till 24 procent. Bland de barn som hade föräldrar med en högre utbildningsnivå var trenden den motsatta – år 2014 åt 10 procent ohälsosamt, medan det 2011 var 14 procent. Hälsoklyftorna ökar alltså, trots att den generella trenden bland barn ser positiv ut.

/Slaktarn

PS. Relaterad läsning: Hur viktig är egentligen familjemiddagen, denna folkhälsans heliga graal? Jag dyker ner i ämnet här. Ha så kul.