Jag har senaste månaderna renoverat kök (när jag säger ”jag” menar jag egentligen ”hantverkare”). Detta har rört upp en mängd olika känslor, inte minst glada sådana, för jag har aldrig egentligen haft ett fint kök förut, knappt ett funktionellt. Att renoveringen nu äntligen börjar närma sig sitt slut betyder alltså att jag är mycket lycklig.

Det har dock inte varit en helt friktionsfri process. Nu syftar jag inte på alla de där sakerna man får räkna med, sånt där att det drar ut på tiden eller att elen knasar. Jag känner mig även mer än lämpad att besluta kring hur det min mor refererar till som ”flödet” ska se ut (”Tänk på flödet! Det viktigaste av allt är flödet!”), alltså hur man rör sig mellan de olika delarna i köket och att det ska vara praktiskt. Jag är helt enkelt optimal i fråga om att planera kök. Nej, det som orsakat oväntade bekymmersrynkor är själva… utseendet på köket.

Här kommer några olika röster från vänner och bekanta:

”Jag har alltid velat ha ett mörkgrönt kök. Mörkgröna luckor. Det är så himla fint.”
”Visste du att köksfläkten egentligen bara är ett kolfilter? Det betyder ju att man kan sätta in en köksfläkt i vad som helst! Man kan sätta in det i en sån där gammal möbel, en gammal skänk med hyllor! Och så installerar man hällen under!”
”Ska ni inte ha en sån där liten japansk ugn? De är extra små”
”Kanske LANTLIG stil?”
”Jag skulle tagit vitt. Det ångrar man inte, det är klassiskt. För tänk på att om lägenheten säljs så kanske de som köper inte vill ha typ ett mörkgrönt kök”
”Vinställ är borgerligt”
”Kanske FRANSK stil?”
”Vad ni än gör: välj inte öppna hyllor. Dammet.”

Ni förstår säkert min osäkerhet. Den enorma lyckan har naggats i kanten av en oro att inte välja rätt, att göra fel. Det är inte ett obekant förlopp för mig, jag gjorde nämligen som jag brukar göra: väljer det enklast tänkbara alternativet, det alternativ som medför minst risk. På många sätt en klok plan, men som också kan bli negativ i all sin ängsliga passivitet. Nu, när köket nästan är klart, kommer plötsligt de där oroliga tankarna. Hade det inte varit fint med mörkgröna luckor? Varför valde vi inte ett stengolv? Tänk om det blir tråkigt med det vita, personlighetslöst? Varför tog jag handtag och inte knoppar! Och hade inte öppna hyllor varit bra ändå, fint?!

Lyckligtvis kommer realisten i mig till undsättning, läxar upp mitt bortskämda jag: Kom ihåg alla år med spisar som tog så lång tid att få upp värmen på att man hann se både ett avsnitt av Ally McBeal (på den tiden det gick på TV levde jag med en oerhört dålig spis) och repetera sina engelskaglosor (ja, jag var ett barn) innan man lade baconet i pannan. Alla år med mullrande gamla kylskåp som hotade att kasta in handduken när som helst. För att inte tala om alla år utan köksfläkt, då det luktade stekos i hela huset och brandvarnaren ständigt gick igång. Sprucket laminat. Klibbiga ytor. Öppet fönster på vintern, för att hela köket inte skulle imma igen.

Det ska bli så SKÖNT med ett nytt kök!
Och tänk vad mycket mat det ska lagas.

/Slaktarn