Någonting har hänt. Kanske för ett par veckor sedan. Jag var i mataffären och såg min hand sträckas ut mot berget av avokados, fem stycken i ett nät, jaha och så lite nervöst klämmande och sedan ner i korgen.

Nästföljande morgon gick jag ut i köket och skar upp en avokado. Bände ut kärnan med knivspetsen, flådde den och lastade ner de båda halvorna i en kannmixer. Sedan hällde jag på havremjölk, klämde i en klutt flytande honung och toppade sörjan med några bitar skalat äpple som blivit kvar från gårdagens coleslaw-experiment.

Det är inte likt mig, det här med smoothies. Men när jag lagt ner alla komponenter i mixern finner jag stor tillfredställelse i att sätta på locket och trycka på on-knappen. Se på när innehållet förvandlas till jadegrön lera. När jag häller upp drycken i ett glas bildas små terasser som staplas på varann. Fyller över glasets kant så att det bildas en topp högst upp, kröner mitt verk genom att trycka ner ett genomskinligt suggrör i hårdplast. Bäst av allt: när jag tar första sippet och marknivån i glaset sänks flera centimeter i ett nafs. Sen tar jag med mig min dryck och förtär den i sängen.

Det har blivit en ny ritual.

Förutom att avokadosmoothien fungerar lite som en slags vuxenvälling och därmed är oerhört betryggande och lugnande att konsumera finns det för mig en annan fördel: varje gång jag dricker avokadosmoothie drabbas jag (ja, DRABBAS) av flashbacks till ett kafé i Bangkok för tre år sedan. Jag var där i tre veckor, och mitt resesällskap hade arrangerat privatlektioner för oss så att vi kunde lära oss lite enklare thailändska. Medan vi satt där på kaféet och övade oss på att uttala bokstaven A högst upp och längst bak i gommen drack jag just avokadosmoothies, till skillnad från min nya frukostinslag var det ganska kraftigt sötade sådana, men fortfarande samma blekt jadegröna lera genom suggrör.

/Slaktarn